Om tidningarna ville var tidningar…

Har du läst om krisen inom svensk massmedia? Att stora tidningar drar ner på personalen för att få ekonomin att gå ihop? Att de har svårt att ta betalt för vad de förmedlar? Jag gissar att problemet är vad de förmedlar. De förmedlar inte det folk vill betala för. Svenska tidningar har liksom upphört att fungera som nyhetsmedier som sprider rätt innehåll till rätt målgrupper.

Många tidningar kämpar med lönsamheten. Både i pappersform och på nätet. Tydligen minskar betalningsviljan bland läsarna, och allt färre väljer att prenumerera. Oavsett om det gäller att läsa tidningarna på nätet via webbläsare eller någon – onödig – app, eller i pappersform.

Kanske är det dags för tidningarna att tänka om? Fundera lite över vad de är och vad de vill vara? Titta lite närmare på vilken produkt de egentligen säljer? Vad som kostar i produktionen och vad det ger tillbaka?

Jag undrar om problemet kanske är just att tidningarna inte längre vill vara tidningar. Att de försöker vara någonting annat.

Vi börjar med det som stör mig mest: webb-TV. Videoreportage. TV+text som de ibland kallar det.

Missförstå mig nu inte. Jag har ingenting emot videoklipp på nätet. Det är bara det att det är inte så jag vill ta till mig nyheter. För det första är det mycket bättre att läsa en artikel än att se på en video. Man kan läsa i sin egen takt, man kan pausa läsandet bara genom att titta bort, man kan hoppa fram och tillbaka i texten och det kräver minimalt med bandbredd. Ett videoklipp kräver däremot att jag även lyssnar. Det är svårt att hoppa fram och tillbaka i en videoström eftersom det innebär avbrott när allt ska buffras om. Det kräver mycket bandbredd. Missar jag någonting måste jag spola tillbaka. Jag kan inte skumma igenom ett videoklipp.

Jo, ibland finns det skäl för att använda sig av video. En del saker är mycket lättare att återge i det formatet. Ibland är det lättare att bara visa en video än att försöka beskriva det som sker i den. Men det hör till undantagen. Det i mina ögon mest meningslösa är de så kallade ”TV+text”-artiklarna, där det är fråga om en skriven text som dessutom har ett inbäddat videoklipp som återger textinnehållet. Ofta via en berättarröst. Det som är störande där är inte att videoklippet finns, utan att det startar utan att jag som läsare ber om det. Jag vill kanske inte ha läsupplevelsen kontaminerad av en babblande röst i bakgrunden som säger ungefär samma saker som jag just läser. Så ett första steg vore kanske att stänga av den automatiska uppspelningen i sådana artiklar?

Clickbaitjournalistik är ocskå enormt irriterande. Du vet, med rubriker som ”Jalle klev ur sin bil, och du kan inte tro vad dom hände sedan”, och ofta med en ingress i stil med ”Här parkerar Jalle sin bil och sedan kliver han ut. Vad som hände sedan kommer att få dig att häpna”. Clickbaitjournalistik är inte bra journalistik. Låt ingressen delvis sammanfatta artikeln, och låt rubriken sammanfatta ingressen. Att ”någonting händer” sammanfattar inte någotdera.

Orsaken till att pendeln förmodligen har svängt är att clickbaits är artiklar skrivna utan målgrupp, och endast har till syfte att lura så många som möjligt att läsa. Nu har läsarna lärt sig att det förmodligen är bluff, och väljer aktivt bort länkar som inte säger någonting om innehållet.

En annan punkt som man borde fokusera på är det journalistiska arbetet i sig. Förmågan att förmedla korrekt information till allmänheten. Källkritik. Faktagranskning. Objektivitet och opartiskhet. Här har svensk massmedia fallerat rejält de senaste åren. Under ubåtsjakten förra hösten föll det samman totalt. Alla stora tidningar var så desperata i att vara först med olika nyheter att de inte brydde sig för fem öre att kontrollera om det var sant eller ej. Någon hade sett en ubåt. Andra hade hört att någon fångat upp sändningar från en skadad ubåt. Någon tjomme från Expressen gav sig upp i helikopter för att ”liverapportera” (vilket han även gjorde i Finland vid ett senare tillfälle), och för allmänheten blev det en fullständigt hopplös soppa där allt motsade allt.

Ändå såldes det som nyheter!

Detta är någonting som jag för övrigt skrev om i höstas. En del information kan mycket väl ha kommit från främmande makt som en del i arbetet att sprida desinformation, och en del var bara rent trams. Sådant som någon journalist sett på Twitter eller Facebook. Ren smörja, för att vara uppriktig.

Frågan är om inte tidningarna måste ta tag i det där med att försöka bli just tidningar igen. Nej, de är inte TV-kanaler (som sänder via nätet). Nej, de ska inte sprida skvaller. Nej, de ska inte lura folk att läsa reklamtyngda artiklar som inte intresserar dem.

Nu vet jag att det är svårt. Betalningsviljan är allt annat än hög. Men vad det står mellan för de större svenska tidningarna är kanske låg betalningsvilja och ingen betalningsvilja alls. Det är dags att tidningarna blir tidningar igen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.