Slussen, Ingemar Callenberg och Kolingsborg

Det kulturhistoriska värdet i Ingemar Callenbergs väggmålningar på Kolingsborg är i princip noll. Därför görs inga insatser att bevara dem. Jag ska förklara varför i detta blogginlägg.

Du har säkert läst om bråket om Callenbergs väggmålningar på Kolingsborg. Men jag tror inte att du vet vem Ingemar Callenberg var. I alla fall visste du det inte för ett år sedan. Och det är inte så konstigt. Vi talar om en på sin tid okänd och efter sin död bortglömd konstnär.

Callenbergs kändisskap som konstnär uppstod i samband med rivningen av Kolingsborg. Då upptäckte någon väggmålningarna bakom panelerna som täckte väggarna i hamnkontorets utropshall. Därefter påbörjades en ”räddningsaktion”.

Varför? För att de människor som motarbetar nya Slussen såg ytterligare en chans att förhala och försena projektet. Många skred till handling innan de ens visste vem konstnären var. Eller ens ha sett bilder på målningarna.

Sedan dess har Callenberg blivit känd för ganska många. Han har fått sin egen sida på svenska Wikipedia (skapad av en person vars bilder dyker upp på STHLM Skyline, som ju är emot precis alla förändringar – dra dina egna slutsatser om en ev. koppling). ”Callenberggruppen” (aka Stigbergsgruppen, aka Café Blom-gruppen, etc – samma människor som uppträder i olika sammanslutningar) bildades för att rädda verken precis när rivningarna började – fast de ju haft decennier på sig att komma till skott. Flera debattartiklar har skrivits om vikten av att folk får se målningarna, fast de suttit där sedan Kolingsborg byggdes – varför krävde de inte det tidigare? Namnet ”Callenberg” droppas i tid och otid för att understryka vilken stor konstnär han var – trots att det finns ytterst få källor om honom.

Allt detta efter att målningarna upptäcktes! Vågar du gissa varför?

Jo, innan rivningen var det ingen som brydde sig om dem. Ytterst få av de som låtsas bry sig och menar att verken måste räddas och är kulturhistoriskt värdefulla bryr sig nu heller. De ser en möjlighet att kasta grus i maskineriet. De hade försökt haussa verken och konstnären oavsett hur de sett ut eller vem som varit deras upphovsman. ”Men nu kommer ju självaste Callenbergs målningar att försvinna” säger de och nickar menande på bästa kejsarens nya kläder-manér. Givetvis har de enligt egen utsago alltid känt till honom och beundrat hans verk. Och det tror vi ju på, eller hur?

Om du vill få ett hum om hur Callenberg värderas av konstsamlare kan du titta på denna nätauktion.

Som du kan se av priserna är hans verk knappt värda pannåerna och färgerna de består av. Det handlar inte om en bortglömd van Gogh eller Rembrandt, utan en dekormålare som massproducerade verk för sina uppdragsgivare. Hötorgskonst är en bra liknelse. Det är som att beskriva sin lokala pizzabagare i termer av ”mästerkock” och ”kulinariskt geni” för att man är rädd att pizzerian ska stänga. Enda skillnaden är att en pizza kostar mer än en Callenberg-målning. Så rimligtvis borde ju de som vill rädda målningarna på Kolingsborg äga minst en i var. Så varför gör de inte det?

Hur som, eftersom det är fråga om dekormålningar är deras värde knutna till sammanhanget de existerar i: Kolingsborg. Deras värde försvinner med Kolingsborg. De är dock avbildade och dokumenterade.

Det finns många exempel på fina dekormålningar. Du ser förmodligen mängder varje dag utan att tänka på det. Alla är de målade av konstnärer. En del kända, men många försörjer sig just på att jobba som dekormålare. Kända blir de först när någon intressegrupp beslutar sig för att använda dem som slagträ för att motarbeta förändringar.

Frågan är om Ingemar Callenberg hade velat bli till ett slagträ i nimbysarnas händer. Vad tror du? Nimbysarna bryr sig inte, iofs.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.