Är kontroversiellt alltid bra?

”Varför försvarar ingen Chipperfield?” Den frågan ställer arkitekten Tomas Lauri i en artikel i Arkitektur angående kritiken mot Nobel center på Blaiseholmen. Jag ska ge min lekmannamässiga syn på det hela. Utan att bli för akademisk.

Lauri menar att arkitektur måste få vara ”konstnärlig och kontroversiell” och har det som utgångspunkt för varför han anser att fler borde försvara det förslag som finns för Nobel center.

Min åsikt är att han har till hälften rätt. 

Arkitektur och design ska givetvis få vara konstnärlig. Design och arkitektur (båda ur gestaltningshänseende) utvecklas genom en konstnärlig approach. Få uppskattar trista och fyrkantiga lådor där man helt struntat i gestaltningen. Där har han rätt.

Däremot finns det inget egenvärde i det kontroversiella. Att någonting är kontroversiellt innebär inte att det är bra. Det kan vara bra om det innebär att man bryter mot och ifrågasätter normer för att få till stånd förändringar och nytänkande. Men ”kontroversiellt” kan lika gärna innebära att det är fråga om en ren hål i huvudet-idé.

Hur är det då med Chipperfields förslag? Är det konstnärligt och kontroversiellt?

Ja och nej. Det är kontroversiellt eftersom det handlar om att riva en någorlunda vacker men kanske inte på något sätt unik äldre byggnad och ersätta med en fyrkantig låda. Det är inte kontroversiellt i positiv bemärkelse. Samtidigt har han fel när han menar att det är konstnärligt: det är fråga om en låda. En fyrkantig låda. Även om lådan är förgylld är den fortfarande en låda.

Vad är konstnärligt i ett sådant förslag? Vad är normbrytande? Vad är nyskapande? Vad innebär en förändring? Allt som byggs och har byggts i Sverige sedan mitten av 1900-talet är just fyrkantiga lådor.

Lauri har fel i att kritikerna ”saknar förståelse för vad Chipperfields förslag tillför”.

De – vi – förstår visst vad förslaget tillför. Liksom vad det tar från staden. Därav kritiken. Jag tror att det snarare är fråga om motsatsen. Att Lauri inte själv förstår vad förslaget innebär. Att han låter sig förblindas av att Chipperfield är en berömd arkitekt och att hans syn på saken därmed väger tyngre än de som lever i staden och kommer att leva med Nobel center när det väl är byggt.

Problemet jag ser är främst hur Chipperfield hanterat kritiken. I viss mån håller jag med Lauri om att det ”klankas ner” på höjd och volym, och så är det ju alltid i Stockholm. Så fort någonting ska byggas är det för stort, för högt eller båda delarna. Eller att det ”syns” och ”stjäl” uppmärksamhet från den befintliga miljön. Och i regel kommer den kritiken alltid från Skönhetsrådet, Stadsmuseet eller Samfundet st Erik, som är för extrema åt andra hållet. Jag ser däremot inte något problem med vare sig höjd eller volym.

För mig är gestaltningen problemet, och många håller med mig.

Tyvärr valde Chipperfield att hantera kritiken som man alltid hanterar kritik mot föreslagna byggnader i Stockholm. Gör det mindre, lägre, och gestaltningen om möjligt ännu mera slätstruken.

Vad Chipperfield har lyckats med är med andra ord att komma med ett förslag som inte faller någon i smaken. Ja, förutom de som förblindats av hans kändisstatus som arkitekt och försvarar Nobel center bara för att arkitekten heter Chipperfield.

Hur som helst, Chipperfield har ritat en låda. Den är förgylld, men fortfarande en låda. Kom med ett bättre gestaltat förslag, och fler kommer att acceptera det. Även om det innebär att byggnaden blir högre än den som nu har föreslagits. Eller större. Är arkitekturen mer genomtänkt och nyskapande spelar det ingen roll om det syns, utom för de som förväntar sig att ingenting någonsin ska förändras.

Och David Chipperfield, vi är inte alls förtjusta i fyrkantiga lådor i Stockholm. Ja, det byggs många fyrkantiga lådor här. Det betyder inte att vi efterfrågar fyrkantiga lådor. Bara att det är fyrkantiga lådor vi får.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.