Låt inte detta bli ett undantag!

Jag har länge retat mig på att polis och åklagare gör så lite åt de näthatare som bakom inbillad anonymitet hotar och trakasserar andra människor på nätet. Ägghuvuden på Twitter och mumbojumbo-profiler på Facebook.

Nu idag läste jag dock att den man som trakasserat vänsterpartisten Rossana Dinamarca blivit dömd till fängelse och skadestånd:

Så, kanske är det på väg att ändras? Vi får se. Det pågår ju hela tiden. Så sent som igår såg jag att Isobel Hadley-Kamptz på Twitter blivit hotad av ett liknande ägghuvud:

Det är polisanmält. Kommer det att leda någon vart? Jag vet inte. Men än så länge har jag i regel inte trott att det ska leda till någonting från rättsväsendets sida. Men varför?

Tar rättsväsendet helt enkelt inte detta på allvar?

Ärligt talat tror jag att de tar dessa brott på allvar, även om det är lätt att få uppfattningen att de inte gör det. Men kanske saknar polis och åklagare kompetens och verktyg för att hantera dessa brott?

I grund och botten är det inte så svårt. Spårbarheten är extremt hög om man vill knyta en person till ett sådant brott på nätet. I alla fall om det sker via sociala medier som Twitter, Facebook, Instagram, etc. De spår man lämnar efter sig är i regel lätta att följa. Vissa människor kan dölja sina spår till viss del och vet hur man upprätthåller sin anonymitet, men till den kategorin hör sällan näthatarna. (Tänk IQ fiskpinne.)

OK. Är t ex ett anonymt konto på Twitter verkligen spårbart?

Oftast. Polisen kan från bl a Twitter och Facebook få ut uppgifter om vilken IP-adress en viss användare loggade in från. IP-adressen tillhör i sin tur en ISP (internetleverantör) som äger olika IP-intervall, och vem ISPn är kan man få fram på olika sätt. ISPn kan i sin tur se vilken abonnent som hade den aktuella IP-adressen vid  det tillfället. Är det fråga om en skola/universitet eller ett företag kan de i regel se i sina egna loggar vilken av de lokala datorerna som loggade in på Twitter med ett visst användarnamn vid en viss tidpunkt, och på så vis knyta det till en specifik person, eftersom denne med största sannolikhet måste logga in på datorn.

Sedan har polisen ett namn och en adress, och kan utifrån det gå vidare med att ta in den misstänkte till förhör och i förundersökningssyfte beslagta dennes tekniska utrustning. Om det är ett enpersonshushåll – eller en anställd på ett företag eller elev/student (eller gud förbjude, en lärare) på en skola – finns det en misstanke mot en viss person. Är det ett hushåll med flera personer blir det givetvis svårare, men man kan ändå mha IT-forensik i regel knyta aktiviteten till en enskild person och enhet.

En stor del av processen skulle kunna automatiseras med tekniska lösningar. Tekniskt sett är det lätt. Juridiskt? Kanske inte lika lätt.

Tänk dig att polis, åklagarmyndighet, ISPer, skolor, företag och sociala medier ingår ett samarbete som bygger på en standardiserad process. Polisen tar emot en anmälan i form av en skärmdump och en tidpunkt som visar vem som gjort vad mot vem vid vilket tillfälle. Polisen upprättar en anmälan, och skickar elektroniskt vidare denna till åklagare så fort den är inskriven, inkl. skärmdump och övrig data om trakasserierna.

Åklagaren beslutar i sin tur om att gå vidare med en viss brottsrubricering, och skickar på elektronisk väg detta vidare till i detta fall Twitter i form av en begäran om assistans. Att som ägghuvudet ”Mark” försöka sopa igen spåren efter sig genom att ta bort sin tweet (vilket hen gjorde i fallet med den till IHK) hjälper inte eftersom datan ändå finns kvar hos Twitter. Så det är inget hinder.

Twitter har i sin tur en överenskommelse med åklagarmyndigheten om att alltid – på automatisk väg – lämna ut egen data när den kommer in via de rätta vägarna. De gör ett uppslag för att få fram IP-adressen och kanske även vem som äger den via whois. Denna information används för att skicka en begäran till aktuell ISP eller skola/företag (om möjligt, annars till polis/åklagare), som i sin tur lämnar ut identiteten på den misstänkte. Sedan går kedjan åt andra hållet, och polisen får den misstänktes personuppgifter. Därefter kan de ta in henom till förhör.

Detta med ett fåtal knapptryck förutsatt att det är automatiserat och alla samarbetar för att få bukt med näthatarna.

Naturligtvis är det inte alltid så lätt. Det finns många sätt att dölja sin identitet. Man kan använda sig av en VPN-tunnel, anonymiseringstjänst, spoofad IP-adress, piggybacka på grannens oskyddade trådlösa nätverk, köra via surfkafé eller öppet gratisnät någonstans. Bland annat.

Men jag misstänker ändå att en stor del av de näthatare som trakasserar människor som Rossana Dinamarca och Isobel Hadley-Kamptz skulle åka dit med en sådan lösning. De är sällan begåvade nog att sopa igen spåren efter sig. (Typ ”jag kör Chrome i inkognitoläge så blir jag osynlig”, ungefär…) Dessutom har många anonymiseringstjänster utom de som drivs av rena anarkister som policy att inte skydda brottslingar.

Men vore det möjligt juridiskt sett? Det handlar om register som redan finns. De ska samköras endast i händelse av att rättsväsendet beslutar sig för att gå vidare med åtal. Det handlar inte om utökade befogenheter. Inte om obegränsad tillgång till information för polisen. Inga drakoniska inskränkningar av den personliga integriteten. Finns det andra hinder?

Jo, ett, kom jag precis på så jag lägger till det: senfärdighet från offer, polis och åklagare är ett stort hinder. Uppgifterna är färskvara. Även om alla inblandade loggar vad som sker hos dem finns inte den datan kvar för evigt. Så man måste agera så snart en anmälan kommer in. Och man måste (kunna) anmäla snabbt.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.