Du är en del av gentrifieringen, Pascalidou

Ett tecken på gentrifiering är att de som är en del av den inte vill erkänna att den existerar. Människor med god ekonomi flyttar in i gamla arbetarkvarter som Södermalm och lajvar arbetarklass, fast de inte har någonting gemensamt med den.

Lyckligtvis har gentrifieringen inte gått alldeles för långt i de här kvarteren säger Alexandra Pascalidou om Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

På något sätt lyckas hon med denna enkla mening oavsiktligen sammanfatta problematiken kring Södermalms gentrifiering, inflyttat folk som arbetar inom massmedia, låginkomsttagare som trängs undan och identitetspolitiken.

Att hon inte ser gentrifieringen beror på att hon är en del av den. Och om man ska försöka kvantifiera gentrifieringen utifrån vad det har varit och vad det har blivit är Södermalm förmodligen det mest extrema exemplet inom Stockholm.

Gentrifiering innebär i korthet att områden med låg status får högre status och popularitet, varpå bostadspriserna ökar och bättre bemedlade flyttar in, samtidigt som de som tidigare bodde där trängs ut. Södermalm är det mest extrema exemplet eftersom det är Stockholms gamla arbetarkvarter och som tidigare hade låg status, fattiga invånare och hög brottslighet.

Idag är Södermalm ett av landets mest attraktiva och därmed dyraste områden, om vi räknar kvadratmeterpriser. Och så var det även när Pascalidou flyttade till Södermalm. Så att bara kunna bosätta sig på Söder är ingenting vem som helst kan göra. Pengar eller kontakter krävs. Ofta båda delarna. Därmed är Södermalm ett av landets mest gentrifierade områden.

Här kommer identitetspolitiken in i sammanhanget. 

Många kapitalstarka människor som av någon anledning vill identifiera sig som ”arbetarklass” bosätter sig på Södermalm. I bostäder som för 50-100 år sedan beboddes av hamnarbetare, vårdbiträden, städerskor eller brevbärare. Människor som bodde med familjer med flera barn i ettor och tvåor eftersom de inte hade råd med någonting bättre. Det var innan barnrikehusen och miljonprogrammet, så för människorna längst ner i samhället fanns inget annat alternativ till trångboddheten.

De människor som idag bor i dessa lägenheter har betalat miljoner för dem. De flesta av de tidigare hyresbostäderna är idag ombildade till bostadsrätter, och det har inneburit att arbetarna fått maka på sig. Idag hittar vi arbetarna i förorterna.

Jag vill bo i en stadsdel som rymmer mångfald och pluralism säger Pascalidou.

Och då är Söder bästa valet? Tack vare sin ”mångfald och pluralism”? Södermalm, som numera bebos av människor med god ekonomi, men som ofta identifierar sig som arbetarklass och lajvar arbetarklass genom att bo i arbetarklassens gamla kvarter? Klär sig som arbetare, håller på Bajen utan att ens egentligen vara intresserade av fotboll? Som inte helt sällan är väldigt måna om att framhäva att de har hjärtat till vänster och bryr sig om allas lika värde? Välbesuttna människor som arbetar inom massmedia eller är verksamma som politiker, designers, arkitekter, etc? Så ser nämligen demografin ut på Södermalm av idag.

När Pascalidou mfl talar om att Södermalm inte känns så gentrifierat beror det på att de inte ser gentrifieringen. De ÄR gentrifieringen:

Annonser

Kommentarer inaktiverade.