Vårt idoliserande av kriminella

Igår kväll läste jag att en känd svensk brottsling gått ur tiden. Svartenbrandt. 70 år gammal blev han, och att bli så gammal är ju lite av en bedrift när man lever  ett sådant liv. Av dessa 70 år tillbringade han 40 bakom galler.

Om vi dessutom räknar med att han suttit på kåken i omgångar sedan han var 15 innebär det att han lyckats leva 15 år som myndig och laglydig. I teorin. Snarare att han under dessa 15 år begick och stod inför rätta för de brott han hamnade i fängelse för. Jag räknar med att vi snart får höra om en bok eller en film om Svartenbrandts liv.

Härom dagen såg jag ett fb-inlägg om en kickstarterkampanj för att finansiera en film om Christer Pettersson. Som om det inte redan producerats material om honom för att det både ska räcka och bli över.

Många kriminella som ”lagt sitt kriminella leverne på hyllan” dyker regelbundet upp i TV-rutan. Ibland som skådisar. Ibland som gäster i olika program. Och ibland som programledare.

Jag har ärligt talat ganska svårt för massmedias och underhållningsbranschens idoliserande av kriminella.

Missförstå mig nu inte. Att som kriminell byta spår i livet och bli laglydig tycker jag är bra. Men det är bäst att inte bli kriminell överhuvudtaget. Det är faktiskt ett val man själv gör. Nej, man är inte en produkt av sin uppväxtmiljö. Jag är själv uppväxt i ett ganska stökigt område (Alby) där det fanns en hel del människor som kunde fungera som dåliga förebilder. Min familj var i början relativt fattig. Ändå har det gått bra för mig. Precis som för många andra som kommer därifrån. Samtidigt finns det flera exempel på människor som växer upp i relativt välmående medelklassfamiljer men som strular till det ordentligt. Det gäller för i alla fall två av stureplansmördarna. En av dem bodde t o m i samma radhusområde som jag i början av 90-talet.

Att kriminella som skärper till sig får en andra chans är helt OK. Men det är skillnad mellan att trots ett långt utdrag ur belastningsregistret ändå få ett jobb och kunna försörja sig och sin familj, och att sitta i TV-sofforna och föra ut sin image som gangster bara för att medelsvensson fascineras av deras bakgrunder. Hur ofta ser man deras offer ta plats i samma soffor? De människor vars liv de förstört för att de inte ville göra rätt för sig?

Det här skapar dåliga förebilder för unga som ser upp till kriminella och funderar på att själva ta steget fullt ut. Budskapet blir lev som kriminell men byt sedan spår så kan du fortsätta som kändis.

Det finns en gammal gangsterfilm med James Cagney som innehåller ett sådant dilemma. Panik i gangstervärlden heter den på svenska (Angels with dirty faces) och handlar om gatupojken Rocky Sullivan (Cagney) som åker i ungdomsfängelse, och sedan blir fullfjädrad gangster som vuxen. Hans vän blir å andra sidan präst. Gatubarnen i hans gamla stadsdel dyrkar i princip marken han går på, och vill vara som han. Filmen slutar med att han åker fast, döms och ska avrättas. Hans vän prästen ber honom då att skämma ut sig i ungarnas ögon genom att framstå som en fegis och på så vis avglorifiera livet som gangster.

Kanske är det lite mer av det vi behöver? Speciellt när livstidskriminella går ur tiden? Att vi gör de som ser upp till dem en tjänst om vi låter bli att hylla dem och försöker hitta någonting positivt hos dem?

Personligen anser jag att både Christer Pettersson och Lars-Inge Svartenbrandt är två tragiska livsöden. Men det var deras egna val som ledde dem in på det spåret. Det bär ingen annan ansvaret för.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.