White flight i Sverige? Nej!

Patrik Lundberg skriver i Aftonbladet om fenomenet white flight. Alltså, att i områden där färgade flyttar in flyttar vita ut. De ”flyr”, vilket gett upphov till benämningen flight (flykt). Tyvärr landar Lundberg i fel slutsatser då lyfter in ett amerikanskt fenomen i ett svenskt sammanhang utan att reflektera eller problematisera.

Begreppet White Flight härstammar som sagt från USA och därmed en amerikansk kontext. Redan där blir det alltså problematiskt när man försöker lyfta in det i en svensk kontext eftersom kontexterna skiljer sig pga att det är olika länder med samhällen och kulturer som skiljer sig åt. Det avser fenomenet att vita flyttar ifrån områden när svarta och färgade börjar flytta in. Att det förekommer i USA behöver vi knappast diskutera, men förekommer det här och är det i så fall fråga om någon form av omedveten rasism som får ”vita” att flytta? Jag anser att svaret på den första frågan är nej. Därmed blir svaret nej även på den andra frågan.

Visserligen finns det områden i Sverige som folk flyr från. Men inte om ”vita” och inte heller är orsaken att färgade/svarta flyttar in. Vad det handlar om är att de som har möjlighet att flytta gör det. Varför? Den frågan räcker för en doktorsavhandling.

En krönika i en kvällstidning ger däremot inget vettigt svar. I synnerhet inte om den redan från början har fel angreppsvinkel.

Hur som helst ska jag göra ett försök att ge en någorlunda kortfattad förklaring:

Grundproblemet är ofta området i sig.

Ett typiskt sådant område kan vara en miljonprogramsförort utanför Stockholm. Det vill säga ett mindre attraktivt område som man i regel inte bosätter sig i om man har möjligheten att bosätta sig någon annanstans. Ett område som det jag själv växte upp i och som vi ”flydde” från. Många bor – trots lokalpatrioternas beskrivningar av hur fantastiska just deras områden är – i dem för att de måste.

Det ger i sin tur upphov till en slaskeffekt. Där placeras människor ut av samhället då det på grund av områdenas låga attraktionskraft finns ett stort utbud av bostäder där. Vilket i sin tur leder till att två grupper blir överrepresenterade: flyktingar och socialt utslagna.

Det är här det blir fel när man jämställer fenomen i Sverige och USA i tron om att samma mekanismer ligger bakom dem. Så är det inte.

I Sverige finns det förhållandevis få invandrare som invandrat relativt nyligen och som inte är flyktingar. Det handlar ofta om människor som oavsett var de bor har en lång väg att vandra innan de kommit in i det svenska samhället. Vi talar ofta inte om år utan om generationer. I USA handlar det däremot om amerikaner som inte är vita men som ändå har bott i landet i generationer. Välanpassade människor med jobb och utbildning som flyttar till områden som upplevs som attraktiva. Att ”vita” inte vill bo i samma områden som dem är då givetvis ett utslag av rasism eller i alla fall xenofobi.

I Sverige är det tvärtom. 

Här handlar det om människor som ofta saknar jobb och utbildning, och som får flytta till det boende som bjuds. Till områden som upplevs som oattraktiva men har ett större utbud av lediga bostäder. I samband med detta ökar de sociala problemen i dessa områden.

Men… de sociala problemen beror i regel inte på flyktingarna!

De beror på de som flyttar in samtidigt. Lite under radarn. ”Vita” människor. Men som har olika problem. En del är missbrukare. Alkoholister, narkomaner, sniffare, och så vidare. Dessa människor skapar stor otrygghet där de bor eftersom de och deras polare gärna begår småbrott, ställer till bråk och stör grannarna. Även om de är få. Sedan har de psykiskt sjuka (och knappt får någon vård idag) som sällan är farliga men kan skapa en upplevd otrygghet om även de stör grannarna och upplevs som obehagliga. Och så givetvis småkriminella som inte har råd att bo någon annanstans.

I ett område med låt säga 200 lägenheter räcker det med att kanske 2-3 av dessa lägenheter bebos av de jag beskrev i föregående stycke för att övriga boende ska känna sig otrygga.

När man hittar kanyler i sandlådan eller papperspåsar med lim i buskagen, väcks nattetid av att grannen står och skriker på balkongen, eller ser att någon har pissat i ens trappuppgång börjar man efter ett tag fundera på att flytta någon annanstans. Samma sak om man hör att någon av grannarna blivit överfallen. Vi flyttade efter 10 år i Alby. Alby, som de första åren var ganska trevligt (och även då invandrartätt efter svenska mått mätt) men sedan blev sämre och sämre i takt med att missbrukarna och de kriminella blev fler.

Det är nu vi kommer till varför man upplever att det finns ett white flight-fenomen även i Sverige: det är i regel bara de ”vita” som kan flytta eftersom de har råd att flytta. Då gör de det. Flyktingarna blir däremot kvar. I alla fall i några generationer. Att de sedan flyttar kan man se om man studerar de invandrargrupper som finns i landet, och som kommit hit under olika perioder.

Grundproblemet är dock hur samhället envisas med att skapa koncentrationer av fattiga människor och människor med problem i områden som redan från början upplevs som relativt oattraktiva.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.