Fascistskolan: appendix

Bravo. Du har om du läst de tre föregående delarna nu vandrat samma väg som internationellt kända diktatorer, fascister, nazister, kommunister och massmördare gjort före dig. Benito Mussolini, Adolf Hitler, Josef Stalin, Mao Zedong, Vladimir Putin och många fler har gått före dig, och du följer i deras fotspår.

Du har inte gått hela vägen, men i framtiden kommer du kanske göra det? Som jag beskrivit krävs det egentligen inte så mycket för att göra det möjligt. Men det finns ändå en del saker att tänka på, och gör du inte det spelar det ingen som helst roll om du gör allt by the book (dvs min guide Fascistskolan: 1, 2, 3).

OK. Nu är det slut på det roliga. Nu ska jag sluta raljera och lajva kursledare för presumtiva diktatorer, och istället titta på den groende fascismen, rasismen och populismen. Den börjar bli ett reellt hot för det här landet.

Förutsättningar

Om förutsättningarna inte är de rätta går det inte. Populism bygger på missnöje och att man som populist lovar guld och gröna skogar utan en tanke på att infria sina löften. Det funkar inte om man inte kan lova att fylla ett tomrum. Fundera dock på vem som skapar förutsättningarna.

Utanförskap är en viktig faktor. Bortse från konjunkturen. Det viktiga är att det finns hyfsat många i utanförskap, t ex långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Så kan vara fallet även om landet som helhet går bra. Även om det går bra för de flesta finns det alltid människor som det går mindre bra för. Sådana är tacksamma byten för politiska bluffmakare som bara är ute efter att ta makten.

Vidare bör utanförskapet koncentreras geografiskt så att de som står utanför arbetsmarknaden och samhället bildar en form av gemenskaper i själva utanförskapet. Är det jämnt fördelat över landet med några procent i varje stad blir det svårt, eftersom de då inte upplever samma hopplöshet som de som t ex sitter fast i ett brukssamhälle där den stora arbetsgivaren försvunnit och framtidsutsikterna är väldigt mörka.

Den sittande regeringen liksom etablissemanget i övrigt bör också vara dålig på att hantera dessa problem som finns i delar av landet. De i utanförskapet måste känna sig övergivna och svikna av samhället. I Sverige är det identitetspolitik och politisk arrogans som varit den största tillgången för Sverigedemokraterna, och det som mobiliserat SDs väljare. Begrepp/uttryck som ”kränkta vita män” och ”vithetsnorm” har fungerat som supraledare för SD. Detta för att de riktar sig mot just människor som i praktiken befinner sig längst ner på samhällsstegen men gör gällande att de är privilegierade enbart för att de är svenska, vita och män. Exempel:

Tänk dig att du en typisk svensson i 60-årsåldern. Du bor i en småort och har jobbat sedan du blev myndig på det lokala storföretaget som varit hela bygdens arbetsgivare. Sedan flyttar företaget verksamheten till ett låglöneland i Asien och du blir av med jobbet, samtidigt som det inte finns någon efterfrågan på din kompetens. Pga din ålder är det för sent för dig att omskola dig. Även om du lär dig ett nytt yrke kommer du inte att få något nytt jobb. Dels för att sådana jobb inte finns där du bor och du saknar möjlighet att flytta, och dels för att en arbetsgivare inte vill anställa någon som snart går i pension och dessutom är helt grön inom sitt gebit. Tänk dig att du utöver detta får höra från någon ung (kvinnlig) akademiker i Stockholm att du pga din ålder, ditt kön och din nationalitet är privilegierad. En del av ”vithetsnormen”. Tekniskt sett är du en makthavare, medan en ung kvinnlig journalist med god inkomst och utländsk bakgrund som skriver artikel efter artikel i de stora tidningarna, känner alla makthavare och håller föredrag på högskolor och universitet enligt samma måttstock är en underdog utan makt. Du skulle nog uppfatta det här som väldigt kränkande.

Det är i den här typen av situationer som partier som bl a Sverigedemokraterna når framgångar. Och vi andra har serverat dem framgångarna på silverfat!

Jag måste erkänna att jag känner att jag själv har en del av den här skulden. Jag har häcklat många anonyma SD-sympatisörer och rasister på bl a FB, Twitter och den här bloggen. Det är visserligen ingenting som jag känner att jag borde skämmas över, eftersom det i regel handlar om människor som beter och uttrycker sig vidrigt. Att det har gått dåligt i livet är nämligen inte en ursäkt för att bete sig illa mot andra människor. Däremot har jag nog ibland betett mig illa genom att med svepande formuleringar avfärda människor som tycker annorlunda men som omedvetet sprider SDs narrativ och retorik, och som egentligen bara vill bli sedda. Eller snarare vill ha ett bättre liv. För till skillnad från dem ÄR jag privilegierad. (Även om jag knappt kan stava till ordet, märker jag nu…) Jag är högskoleutbildad, jag har ett ganska bra jobb, jag har ganska bra ekonomi, jag bor i Stockholm och har därmed tillgång till en stor lokal arbetsmarknad.

Som sagt, SDs framgångar i de delar av landet det går mindre bra för beror på att det bl a är vi i Stockholm och andra storstäder som gjort det möjligt för dem. Om vi varit bättre på att fånga upp och hantera de problem som finns på avfolkningsorter hade populisterna inte fått samma fotfäste.

Avdemokratiseringsprocessen

Det är det här jag skrivit om. Avdemokratiseringsprocessen i ett land. Det håller på att ske här i Sverige. Nu. Det håller på att ske i USA. Det har redan skett i Ryssland. Det skedde i Italien på 1920-talet och i Tyskland på 1930-talet. Och det är ingen slump. Förutsättningarna var nämligen ungefär samma i alla dessa exempel.

  • Svag ekonomi.
  • Svagt styre och vilsen befolkning.
  • En svag nationell identitet.
  • Invånare som var villiga att prioritera ordning och stabilitet före frihet.
  • En känsla av att det som hänt var någon annans fel.
  • Rop på en stark och auktoritär ledare.

Italien fick Mussolini. Tyskland fick Hitler. Ryssland fick Putin. De lovade alla samma sak: meningsfullhet och gemenskap. De levererade även detta under sina första år vid makten. Deras folk visste att de sålt sin frihet, men de kände att de fått trygghet. Men sedan gick det utför. Ekonomin gick sämre. Tyskland löste det problemet med att starta ett krig ihop med Sovjetunionen och invadera Polen från två håll. Italien ville vara med och hakade på. Putin har inte hunnit starta någon storkonflikt ännu, men förmodligen är det bara en tidsfråga. För krig har nämligen en förmåga att vända folkets uppmärksamhet bort från de interna problem ett land har, och sluta sig samman mot det yttre hot som de upplever lurar bortom landets gränser. Av samma anledning är rasism någonting genomgående i alla fascistiska avdemokratiseringsprocesser: man måste alltid ha en yttre fiende. (Och inre, som jag redan tagit upp.)

Vad som kommer att hända med USA under Trump är däremot svårare att sia om. USA skiljer sig från det tidiga 1900-talets Italien och Tyskland liksom Ryssland öht genom sina förhållandevis starka traditioner. I början av 1900-talet var demokratin ett ganska nytt påfund, så människorna kände inte till den frihet vi idag tar för given. Dagens Ryssland saknar helt demokratiska traditioner. USA har däremot en lång demokratisk tradition, även om landets demokrati är bristfällig. Jag tror inte personligen att det är lika lätt att avdemokratisera USA som med Tyskland, Italien och Ryssland.

Men oavsett utgång har processen varit identisk för alla dessa länder:

  • Landet mår dåligt eller upplevs i alla fall gå dåligt.
  • En ”stark ledare” kliver in och sprider en förenklad världsbild.
  • Inre och yttre fiender identifieras.
  • Massmedia tystas, akademiker och forskare misstänkliggörs. Yttrandefriheten inskränks.
  • Den nya ordningen normaliseras. Politiker och journalister börjar acceptera att demokratin avskaffats. Vissa journalister och intellektuella flyr. Andra rättar in sig i ledet och börjar jobba för sin nya regim.
  • Inre fiender börjar förföljas när ingen kan rapportera om det. (Vad som hände i Tyskland vet vi. Om någonting hänt i Ryssland vet vi det inte.)

Vad som händer sedan vet vi inte. Trump har inte hunnit starta något krig än, men han har startat en konflikt med Mexiko som han använt som en yttre fiende i sin retorik.

Och det är nu vi kommer till Sverige. Även här pågår en avdemokratiseringsprocess. Den är inte lika långt gången som i de övriga länderna, men den har ändå gått långt. Vi ska se hur långt det gått:

  • Landet mår dåligt eller upplevs i alla fall gå dåligt? Check. Egentligen går landet väldigt bra, men eftersom alla inte får ta del av det finns det ett stort missnöje vilket banar väg för nästa punkt:
  • En ”stark ledare” kliver in och sprider en förenklad världsbild? Check. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna försöker förmedla en bild av ett land i kris. Det har till viss del lyckats, så nu går vi till nästa punkt:
  • Inre och yttre fiender identifieras? Check. ”PK-media” kallar SD massmedia, och ser massmedia som en inre fiende eftersom svensk massmedia gärna avslöjar deras lögner. Andra inre fiender är flyktingar och EU-migranter, som har det gemensamt att de saknar röst och inte kan försvara sig mot SDs angrepp. De har även rollen som yttre fiende. En annan yttre fiende är EU. Så då kan vi titta på nästa punkt:
  • Massmedia tystas, akademiker och forskare misstänkliggörs. Yttrandefriheten inskränks? Check. Massmedia har visserligen inte tystats i samma omfattning som på annat håll, men SD har sina trollarméer som trakasserar journalister och forskare som de anser tillhör ”åsiktskorridoren”. Det inskränker faktiskt yttrandefriheten. Och att SD misstänkliggör alla som kan avslöja deras lögner är ingenting nytt. De är ju som sagt en av de inre fienderna (se ovan).
  • Den nya ordningen normaliseras. Politiker och journalister börjar acceptera att demokratin avskaffats. Vissa journalister och intellektuella flyr. Andra rättar in sig i ledet och börjar jobba för sin nya regim? Nix. Lyckligtvis kan vi inte pricka av den här punkten än. Men missförstå nu inte, vi kommer snart att kunna göra det! Flera journalister (och andra offentliga personer) har börjat anamma SDs alternativa historieskrivning. Katerina Janouch satt i Tjeckisk TV och spred SDs bild av Sverige som ett land som havererat totalt med no go-zoner, otrygghet och massutvandring av svenskar. Anna Kinberg-Batra vill ”samarbeta” med SD vilket bidrar till att normalisera dem ytterligare. Så vart kommer detta att landa? Låt mig spekulera lite om nästa punkt:
  • Inre fiender börjar förföljas när ingen kan rapportera om det? Får SD makten kan du räkna med det. SD är nämligen inte ett parti som alla andra. SD är ett fascistiskt parti med sina rötter i vit makt-rörelsen från 1990-talet. Nu har de jobbat på att få en ny image. Borta är bomberjackorna och kängorna, och istället är det slips och kostym som gäller. Men det är bara en putsning av ytan.

Det är inte bara jag som ser det här hända. I stort sett alla som kan någonting om de senaste 100 årens historia känner igen detta. Men ändå är okunskapen om fascister, populister och avdemokratiseringsprocesser väldigt utbredd och det är frustrerande. Vi saknar helt enkelt förmåga att lära oss av våra tidigare misstag. Det enda vi lärt oss av våra tidigare misstag är att vi inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag.

Än mer frustrerande är det faktum att många av de journalister och politiker som börjar anamma SDs världsbild och bidrar till att normalisera dem förmodligen vet detta. Ändå bryr de sig inte om det. Varför? Jag ser det som ett svek. Eller förräderi, t o m. Vi har inte fått demokratin och den frihet vi idag tar för given gratis.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.