Fascistskolan del 3: normalisera

Då är det dags för den avslutande delen i snabbguiden för dig som vill bli galen diktator på kort tid och införa en fascistisk diktatur i ditt land. Föregående inlägg handlade om att propagera och agitera för att manipulera massorna. Nu kommer vi att titta på det sista steget innan nationen tar steget över kanten till avgru… öh, in i framtiden, menar jag. Det är vad vi kallar normalisering.

Om du mot förmodan redan nått hit har du kommit ikapp Sverigedemokraterna och då är det bara att gratulera. Även om jag tvivlar på att du är ärlig och uppriktig om du påstår att så är fallet eftersom det bara finns plats för EN aktör på toppen och där är ju redan SD. Men det är helt OK att skarva lite. Vi är inte intresserade av sanningen utan av att skriva en alternativ historia. Ett eget narrativ. Eller som de som arbetar åt vår kollega i USA, Donald Trump, kallar det: alternativa fakta.

Steg 3: observera och normalisera

Detta steg, eller fas, handlar inte så mycket om handling som de tidigare stegen. Du har som jag förklarade i tidigare inlägg förmodligen arbetat med att mobilisera dina sympatisörer och vända människor mot varandra för att bättre kunna manipulera dem. Divide et impera som de gamla grekerna sade. (Ja, jag är fullt medveten om att det är latin och att ursprunget är romerskt, men framstår du som så pass bildad att du vet det framstår du som en fiende i dina sympatisörers ögon. En del av eliten.) Att få dem att se varandra som fiender, så att du själv flyger under radarn fast det är du som utgör det största hotet mot deras framtid och frihet. Därefter har du arbetat med propaganda och agitation för att nå ut till en större målgrupp än de som redan sympatiserade med dig. Nu är det dags att fokusera på de riktiga tolvtaggarna: politiker och journalister. Dina gamla ”fiender”, eller rättare sagt, de du fått dina sympatisörer att tro är fienden.

Observera

Gör ingenting överilat nu. Ta det lugnt med retoriken och utspelen. Att ditt arbete nått normaliseringsfasen märker du genom att de åsikter du uttryckt och som tidigare varit fullständigt otänkbara att yttra för de flesta nu börjar dyka upp i olika sammanhang. Twittertrollen slutar vara anonyma när de talar om skäggbarn och bidragsturister. Folk börjar öppet säga sådant på Facebook. Då vet du att det inte är långt kvar till mållinjen. OBS! Se dock till att inte själv uttrycka sådana åsikter, för nu är det andra som gör det och när någon hör dem kommer budskapet ändå att förknippas med dig. I positiv bemärkelse. Du har alltså byggt ett bra varumärke. Istället kan du nu börja odla bilden av dig själv som lite av en mysfarbror/-tant som företräder ett rumsrent politiskt parti utan någon smutsig byk eller osmakligheter i bagaget, och bara ”vill lite mer” än de andra.

Normaliseringen sker i tre steg, och i den här ordningen:

Ditt budskap blir fikahörne-korrekt, dvs folk kan sitta på jobbet och uttrycka rasistiska åsikter inför sina arbetskamrater utan att det blir dålig stämning. Givetvis kommer folk som inte delar dina åsikter inte att gilla det, men de håller oftast tyst. Människan är ett flockdjur, och man vill i regel inte gå emot sin egen flock. Naturligtvis finns det de som säger att det är viktigt att stå upp för sina åsikter och inte låta rasister och fascister stå oemotsagda, men det är stor skillnad mellan att tycka att andra ska göra det och att själv göra det. Skulle du riskera relationen med dina arbetskamrater genom att bli obekväm och sedan utfryst bara för att någon säger någonting som du inte håller med om? Naturligtvis inte. Och det är därför dina sympatisörer hållit tyst så länge om vad de tycker eftersom de då kände att vindarna blåste åt fel håll för att det skulle vara en bra idé att öppna munnen. Nu har de medvind.

Det här gäller även i andra sammanhang. T ex på sociala sammankomster, fester, släktmiddagar, och så vidare. Och framför allt gäller det på Internet. Det märks genom att de som tidigare uttryckte sig anonymt nu vågar göra det under eget namn, som jag tog upp tidigare.

Journalister och andra offentliga personer börjar anamma dit narrativ och uttrycka ditt budskap är det andra steget, samtidigt som det är den första indikationen på att du är på väg att nå ditt mål. Journalister är nämligen också flockdjur, och även om idealbilden av dem normalt sett är att de förmedlar sanningen (nej, dina sympatisörer ska givetvis inte tro det) så bryr de sig i första hand om sig själva. Precis som alla andra. Det betyder att när de börjar svänga och hjälpa till med att förmedla ditt budskap/narrativ börjar det bli accepterat. Viktigt är dock att vara medveten om att det är skillnad på journalister och ”journalister”. Vi talar alltså om journalister som arbetar åt erkända nyhetsförmedlingar (tidningar, TV-kanaler, osv), och inte om de stollar och foliehattar som bloggar inom alternativmedia och tror att de sysslar med journalistik. Sedan är det givetvis inte någon klar och tydlig gräns mellan dessa, utan det finns en skala som är ganska analog.

Ju längre ut från den politiska mitten en journalist står, desto mindre trovärdighet har hen i allmänhetens ögon. Samma sak gäller vilken del av en tidning en journalist är knuten till. Högst trovärdighet har reportrar och utrikeskorrespondenter, lägst har skribenterna på tidningarnas kultursidor (som inte ens tidningarna själva vill kännas vid till 100%, se bara på SvD/Aftonbladet kultur som tidningarna själva ser som ”fristående”). Ledarskribenter står vid sidan av skalan. De predikar ofta för de redan frälsta, men når inte ut till övriga grupper. När det gäller övriga offentliga personer kan författare och fristående debattörer liksom kändisar i största allmänhet ha ett visst värde för normaliseringen. Vi vet ju alla att de inte alltid är så insatta i det de har åsikter om, men eftersom vi är kändisfixerade får de ändå stort genomslag. Bäst av allt är det om de har någon form av invandrarbakgrund, för då blir det svårare att dra rasistkortet mot dem eftersom vi av någon anledning vill tro att man måste vara svensk för att vara rasist.

När politiker inom de rumsrena partierna börjar tala om att samarbeta med dig och ditt parti nosar du verkligen på mållinjen. Då har den fascism och rasism du representerar normaliserats så till den grad att man som representant för ett parti som tidigare tagit avstånd från det du står för vågar uttrycka den offentligt. Här är det i och för sig viktigt att tänka på att det kan vara personberoende. En del politiker kommer att göra det, andra inte. Det beror på att det brukar bo en liten populist i alla politiker, och de flesta politiker drivs av ett maktbegär. Givetvis inte alla, men de som inte har den drivkraften når inte heller några höga positioner inom sina partier.

Om de kommer att anamma ditt narrativ eller ej beror på vad de tror att de har att vinna på det. Om de upplever dig som ett hot (att de förlorar väljare till dig) kommer de kanske att ställa sig bakom ditt budskap. Det beror på hur de räknar på utfallet. Om de räknar med att vinna fler sympatisörer än de förlorar kommer de att börja tala om att samarbeta med dig. Detta beror i sin tur på hur mycket partiet har att vinna respektive att förlora på det. För kristdemokraterna handlar valet 2018 om att vinna eller försvinna så det räcker i princip med att du går framåt i ett fåtal opinionsmätningar för att de ska börja överväga att samarbeta med dig. Ju sämre de går, desto större blir viljan att acceptera dig. Anna Kinberg-Batra visade att det även fungerar så inom större partier, eftersom hon utan att säga det rakt ut antyder att hon vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon har förmodligen räknat på det och kommit fram till att en del moderater som sökt sig till SD kommer att återvända.

Men egentligen har hon gått i en fälla!

Det hon inte räknat med är att hon genom sitt utspel normaliserat SD ytterligare, och därmed minskat stigmatiseringen av att vara SD-väljare och därmed tagit bort incitamentet för att återvända till Moderaterna. Samtidigt som hon skrämmer bort många M-väljare som ser SD som det SD är, nämligen ett fascistiskt parti.

Sammanfattningsvis ser alltså flödet ut så här: ditt narrativ anammas av gemene man. Vissa journalister noterar detta, och gör samma sak eftersom de i viss mån vill uttrycka det människor vill höra för sin egen popularitets skull. Då får det större genomslag, och det leder till att en del politiker från rumsrena partier också börjar anamma ditt narrativ eftersom politiker använder sig av både massmedia och det gemene man tycker för att känna av vart vindarna blåser.

Normalisera

Nu har ditt varumärke normaliserats, och då är det dags att ta de sista stegen över mållinjen. Samhället är nu sårbart för fascismens intåg eftersom allmänheten, massmedia och det politiska etablissemanget är överens om att det ligger någonting i det du säger. Allmänheten vill rösta på politiker som tycker som dem, politikerna vill ha väljarnas röster och ser till att tycka som dem och inom massmedia vill man helt enkelt fortsätta sin verksamhet och anpassar sig efter opinionen och politiken. Ingen vill vara revolutionär helt på egen hand, utan vi är som sagt alla flockdjur som sätter flocktillhörigheten framför våra egna ideal och värderingar.

Antagonisterna som jag tog upp i första delen av den här guiden kommer nu till nytta. De sekundära antagonisterna, dvs journalister, akademiker/forskare, intellektuella, etc, ska du nu dela in i två grupper. Dels de som tagit steget över till din sida och hjälpt till att sprida ditt budskap, och dels de som inte gjort det. De som rättat in sig i ledet hos dig sluter du fred med och det ska du visa utåt så att dina sympatisörer förstår det. De kommer att hjälpa till med att ge dig legitimitet i framtiden och fungera som auktoriteter som ”säger som det är”. (Dina ”deniable assets” inom alternativmedia kan du däremot strunta i, eftersom de inte är riktiga journalister som ändå inte framstår som trovärdiga nu när du lyckats med konststycket att slå klorna i resonerande och kritiskt tänkande människor.)

Den andra gruppen fortsätter du att angripa. Dina sympatisörer behöver en fiende eftersom du byggt ditt narrativ på en påhittad konflikt mellan olika grupper. Och den här gruppen är som jag tidigare skrivit farlig, eftersom de kan avslöja dina lögner och därför även fortsättningsvis måste misstänkliggöras. Förhoppningsvis kommer dina nya ”vänner” inom massmedia att hjälpa till med detta och ta din kamp mot sanningen till tidningarnas ledarsidor. Ja, de predikar för de redan frälsta, men det är syftet: att hålla dina sympatisörer kvar i fållan. Passa även på att njuta av holmgångarna mellan kulturskribenterna som är för respektive mot dig. Se det som den intellektuella debattens motsvarighet till korpfotboll: den som gör minst självmål vinner matchen.

De primära antagonisterna kan du nu gå till fullt angrepp mot med understöd av dina nyvunna vänner inom ”PK-media”. Du lurade i dina ursprungliga sympatisörer att det är de här människornas fel att livet inte blivit som de hade hoppats. Den arbetslöse LO-medlemmen ute i glesbygden kommer givetvis inte att få det bättre bara för att du lovar hårdare tag mot romerna som sitter utanför hans lokala ICA-butik och säger ”hej hej” varje gång hen går förbi, men det är mot den här gruppen du kanaliserar dina sympatisörers ilska och hat. Så nu är det dags att leverera. Att börja lova. I takt med att valet närmar sig kan du bli mer konkret i dina planer. Romerna ska sättas på första bästa buss tillbaka till Rumänien. Syrierna på flyktingförläggningen ska sättas på första bästa plan som kan flyga till första bästa flygplats som fortfarande har en hel landningsbana i deras sönderbombade hemland. Poängtera att ”krisen” i landet beror på att vi tagit emot för många flyktingar samt låtit för många EU-medborgare vistas i landet. Däremot ska du inte bli FÖR konkret. Den nedlagda fabriken utanför byn kommer ju givetvis inte att öppna igen och börja nyanställa för att det inte längre sitter romer utanför ICA eller för att du tömmer flyktingförläggningen. Då kan du hamna i samma sits som Trump och hans eländiga mur som han tydligen måste bygga nu. Och som de amerikanska skattebetalarna (som inte inkluderar Trump) inte helt oväntat åker på att betala för själva genom Trumps snilleblixt att lägga en straffskatt på 20% på alla importvaror från Mexiko.

Hur som helst är det inte ditt jobb att förbättra någonting för dina sympatisörer. Du behöver deras röster – en gång. När du väl vunnit ditt första val behöver du ju inte vinna fler val. Och du måste hålla dem fortsatt missnöjda så att de fortsätter att rikta sin ilska och sitt hat mot en inbillad fiende istället för den verklige, dvs du.

Sammanfattning

”Underskatta aldrig den kollektiva dumhetens styrka.”

Ungefär så tycker jag att man kan uttrycka den populistiska strategin för att på demokratisk väg avskaffa demokratin och införa en fascistisk diktatur. Man siktar helt enkelt in sig på människor som av olika skäl är lätta att manipulera. Det handlar dock inte om att de är korkade, utan att man hittar deras svagheter och drar nytta av dem för att få dem att släppa sitt sunda förnuft. Människor med låg bildningsnivå är ibland mindre källkritiska än andra och faller lättare för lögner. Människor med hög bildningsnivå är ibland arroganta och osäkra, och fogar sig om man stryker dem medhårs och bekräftar dem på något sätt.

I båda fallen handlar det om att säga sådant som de vill höra eftersom man är mer benägen att lyssna på den som säger sådant som bekräftar det man redan tror eller tycker. När man ska argumentera med någon om någonting inför andra börjar man alltid med att på ett eller annat sätt erkänna att motparten har ”rätt”. Det skapar välvilja och mottaglighet för de egna argumenten. Sedan kan man börja mata på med sina egna ståndpunkter. Så manipulerar man människor. I den här delen av guiden har vi tagit manipulationerna in politikens och massmedias finrum, och fått de som borde utgöra en sista försvarslinje mot sådana som vill avskaffa demokratin att istället springa deras ärenden. Politiker och journalister som nyttiga idioter alltså. Så här tar man makten i en demokrati och inför diktatur utan att behöva spilla en droppe blod eller genomföra den minsta statskupp. Det är den stora ironin i fråga om demokratin. Demokratin är lätt att avskaffa på demokratisk väg. Men för att avskaffa en diktatur krävs det i regel våld.

Det var allt i själva guiden. Men jag kommer även att lägga upp ett slags appendix där jag beskriver avdemokratiseringsprocessen i mer kondenserad form. Utöver det kommer jag ta ett par exempel på länder där det har skett, samt ett par exempel på länder där det kan ske inom en inte allt för avlägsen framtid. Sverige är ett av dem.

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.