Urbaniteten finns inte alls i förorten, Nazem

Någonting som regelbundet dyker upp i debatten om stadsbyggnad och arkitektur är olika hyllningar till våra dysfunktionella förorter. För det senaste bidraget kan vi tacka Nazem Tahvilzadeh, som genom en för mig okänd metod lyckats komma fram till att ”den riktiga” urbaniteten finns i förorten.

Normalt sett brukar jag avfärda sådana påståenden som rena stolligheter, men nu är Nazem tydligen någon slags forskare i ämnet på KTh. Därför kan de som läser hans debattartikel få för sig att han vet vad han talar om. Och därför borde han förstå vad olika ord och uttryck betyder, kan man tycka. ”Urbanitet”, t ex.

Men nu skriver han ju faktiskt ”den riktiga urbaniteten”, och det är kanske för att antyda ett personligt avståndstagande från den vedertagna betydelsen? Han använder kanske ett egenhändigt uppfunnet nyspråk? Varvat med ett i övrigt högtravande språk och krångliga uttryck, vilket är vanligt när man vill dölja att man egentligen inte vet mycket om det man talar om.

Hur som helst, någon urbanitet finns inte i våra förorter. Inte i de som planerats just som förorter i alla fall. De är nämligen medvetet planerade som icke-urbana. De är i regel monofunktionella (bara en funktion, till exempel boende eller arbete, inte båda), avsides placerade enl. grannskapstänket (man ska se exakt var en förort börjar och var den slutar) och i övrigt färgade av sin tids ideal och idéer. Idéer som i dagens stadsbyggnadstänk borde vara lika bannlysta som idéer om rasbiologi är inom antropologin.

Visserligen är det sant att en hel del kultur har sett dagens ljus i sådana miljöer. På den punkten har han rätt. Men Nazem gör ett logiskt felslut: det är inte förorterna i sig som är ursprunget till kulturen.

Hiphopen är inte en produkt av de svenska miljonprogramsområdena. Hiphopen är importerad, och om vi ska hitta dess ursprung får vi söka oss till Englewood i New Jersey, där bandet Sugarhill Gang bildades på 1970-talet. Deras Rapper’s Delight från 1979 anses med rätta vara den första hiphoplåten. Hiphopen importerades sedermera till Sverige. Så vad har då Englewood gemensamt med t ex Alby? I princip ingenting mer än att båda ortsnamnen innehåller ett ”l”. Och att de är områden med relativt låg status. Och det är här vi hittar orsaken till Nazems felslut.

Nazem drar slutsatsen att oattraktiva områden ger upphov till kultur. (Det gör de inte.)

Däremot drar de till sig kapitalsvaga grupper som inte har någon annanstans att ta vägen pga att det är för dyrt. Konstnärer, musiker och författare som inte slagit igenom, t ex. Sedan blir området lite hippt ett tag pga kulturarbetarna som bor och verkar där, och då flyttar andra – mer kapitalstarka och i viss mån ängsliga – grupper efter. Detta driver i upp efterfrågan och priserna och tvingar kulturarbetarna att dra vidare.

Gentrifiering, som det kallas. Ännu ett uttryck som någon som bedriver forskning i ämnet borde ha koll på, enligt min åsikt.

Och det är nu vi kommer till det som vederlägger Nazems tes att förorterna skulle vara populära: de behåller inte sin attraktionskraft utan kulturarbetarna. Det gör däremot innerstaden och närförorterna. Det finns inte många oetablerade konstnärer och författare på Södermalm. Inte riktiga. Bara lajvande hipsters. Ändå har priserna inte gått ner. Varför? Jo, därför att där finns den urbanitet som Nazem inte verkar förstå sig på.

Så ska vi sluta tramsa med att skönmåla och försöka förändra betydelsen i ord och uttryck och istället diskutera problemet? Problemet att våra dysfunktionella och monofunktionella betongförorter inte är urbana och inte attraktiva för de som kan välja att bo någon annanstans?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.