Kategoriarkiv: Arkitektur

Urbaniteten finns inte alls i förorten, Nazem

Någonting som regelbundet dyker upp i debatten om stadsbyggnad och arkitektur är olika hyllningar till våra dysfunktionella förorter. För det senaste bidraget kan vi tacka Nazem Tahvilzadeh, som genom en för mig okänd metod lyckats komma fram till att ”den riktiga” urbaniteten finns i förorten.

Normalt sett brukar jag avfärda sådana påståenden som rena stolligheter, men nu är Nazem tydligen någon slags forskare i ämnet på KTh. Därför kan de som läser hans debattartikel få för sig att han vet vad han talar om. Och därför borde han förstå vad olika ord och uttryck betyder, kan man tycka. ”Urbanitet”, t ex.

Men nu skriver han ju faktiskt ”den riktiga urbaniteten”, och det är kanske för att antyda ett personligt avståndstagande från den vedertagna betydelsen? Han använder kanske ett egenhändigt uppfunnet nyspråk? Varvat med ett i övrigt högtravande språk och krångliga uttryck, vilket är vanligt när man vill dölja att man egentligen inte vet mycket om det man talar om.

Hur som helst, någon urbanitet finns inte i våra förorter. Inte i de som planerats just som förorter i alla fall. De är nämligen medvetet planerade som icke-urbana. De är i regel monofunktionella (bara en funktion, till exempel boende eller arbete, inte båda), avsides placerade enl. grannskapstänket (man ska se exakt var en förort börjar och var den slutar) och i övrigt färgade av sin tids ideal och idéer. Idéer som i dagens stadsbyggnadstänk borde vara lika bannlysta som idéer om rasbiologi är inom antropologin.

Visserligen är det sant att en hel del kultur har sett dagens ljus i sådana miljöer. På den punkten har han rätt. Men Nazem gör ett logiskt felslut: det är inte förorterna i sig som är ursprunget till kulturen.

Hiphopen är inte en produkt av de svenska miljonprogramsområdena. Hiphopen är importerad, och om vi ska hitta dess ursprung får vi söka oss till Englewood i New Jersey, där bandet Sugarhill Gang bildades på 1970-talet. Deras Rapper’s Delight från 1979 anses med rätta vara den första hiphoplåten. Hiphopen importerades sedermera till Sverige. Så vad har då Englewood gemensamt med t ex Alby? I princip ingenting mer än att båda ortsnamnen innehåller ett ”l”. Och att de är områden med relativt låg status. Och det är här vi hittar orsaken till Nazems felslut.

Nazem drar slutsatsen att oattraktiva områden ger upphov till kultur. (Det gör de inte.)

Däremot drar de till sig kapitalsvaga grupper som inte har någon annanstans att ta vägen pga att det är för dyrt. Konstnärer, musiker och författare som inte slagit igenom, t ex. Sedan blir området lite hippt ett tag pga kulturarbetarna som bor och verkar där, och då flyttar andra – mer kapitalstarka och i viss mån ängsliga – grupper efter. Detta driver i upp efterfrågan och priserna och tvingar kulturarbetarna att dra vidare.

Gentrifiering, som det kallas. Ännu ett uttryck som någon som bedriver forskning i ämnet borde ha koll på, enligt min åsikt.

Och det är nu vi kommer till det som vederlägger Nazems tes att förorterna skulle vara populära: de behåller inte sin attraktionskraft utan kulturarbetarna. Det gör däremot innerstaden och närförorterna. Det finns inte många oetablerade konstnärer och författare på Södermalm. Inte riktiga. Bara lajvande hipsters. Ändå har priserna inte gått ner. Varför? Jo, därför att där finns den urbanitet som Nazem inte verkar förstå sig på.

Så ska vi sluta tramsa med att skönmåla och försöka förändra betydelsen i ord och uttryck och istället diskutera problemet? Problemet att våra dysfunktionella och monofunktionella betongförorter inte är urbana och inte attraktiva för de som kan välja att bo någon annanstans?

Annonser

Sickla station ombyggd

Jag fick visst rätt i mitt tidigare blogginlägg om kommande ombyggnader av Sickla station. Stationen är ju som jag tidigare skrivit extremt felplanerad, och förr eller senare blir det ombyggnader.

Idag såg jag att SL redan är klara med de första ombyggnaderna. Föga överraskande blev det dock mer fel än det var tidigare.

Det här är alltså passagen från Tvärbanans med Saltsjöbanans delade perrong. Jag tog dessa bilder för en månad sedan. SL tror av någon anledning att det räcker med två meters utrymme för att resenärerna från en fullsatt spårvagn ska kunna passera. Den med någon form av kompetens i planeringsfrågor – eller i alla fall ett uns sunt förnuft – vet däremot att det inte räcker. Så vad gör många i den här situationen? Jo, de genar över rabatten. Ingen gjorde det när jag tog bilderna, men fotspåren i jorden visar det är väldigt vanligt:

20171001_13381620171001_133838

En kompetent planerare hade tagit till sig och insett sitt misstag, och sedan tagit bort både kuren och rabatten. Det är viktigt att få bort sådana flaskhalsar eftersom de dels orsakar frustration och dels utgör en säkerhetsrisk pga trängsel intill spår där tåg kan passera i hög fart. Den mest uppenbara lösningen hade varit att bara asfaltera över allt, och det är någonting man rimligtvis hade upptäckt redan innan stationen öppnades.

Men nu handlar det ju om SL, och då blev det denna ganska väntade lösning:

SicklaStn1.jpg

SicklaStn2.jpg

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: om SL behöver lite hjälp är det bara att höra av sig. Jag ställer gärna upp och jobbar några timmar gratis med att ta fram lösningar på dylika problem.

Sickla station stänger för ombyggnad

OK, rubriken är inte helt sann. För det första finns det mig veterligen inget beslut om att stänga Sickla station för ombyggnad, och för det andra är det inte möjligt att stänga stationen så länge den inte har öppnat. Men jag misstänker att det kommer att jobbas lite där framöver.

Varför? Ja, därför att SL i vanlig ordning tycks  ha glömt bort en sak när de planerat: resenärerna. Eller i alla fall hur resenärerna ska ta sig till och från tåg/spårvagn (eller mellan dessa).

20171001_133755.jpg
Det första man möts av när man kliver av spårvagnen är då denna trånga passage. På ena sidan en mur, på andra sidan Saltsjönbanans spår, och längst bort en väntkur av något slag.

20171001_141108.jpgKanske tre (eller två och en halv som på bilden) personer kan passera i bredd här. Det blir nog jättetrevligt en vintereftermiddag när det är mycket folk och fullt av is, samtidigt som Saltsjöbanan kommer rullandes på spåret till höger i bild.

20171001_133816.jpg
Som tur var finns det en del utrymme mellan kur och mur. Men för att ingen ska få för sig att sabotera planerarnas master plan (som alltid tycks fokusera på nyckelord som ”gå runt”, ”omväg” och ”hinder”) har man valt att anlägga en rabatt där. Notera fotspåren i jorden – fast stationen inte har öppnat för ordinarie trafik ännu.

20171001_133838.jpg
Och för att ingen ska snedda över båda rabatterna har man satt upp ett räcke. Som även fyller funktionen att hindra alla flyktförsök för de som av misstag råkar gå på fel sida av kuren när de ska till Tvärbanan.

Så, ett litet tips så här i elfte timmen: ta bort rabatterna, ta bort kuren, och vidga denna flaskhals en aning. Det kommer inte att göra någon jättestor skillnad, men lite stress och frustration kommer SL i alla fall att bespara sina resenärer.

Även mellan Tvärbanan och Saltsjöbanan tycks man vilja stoppa flödena.

20171001_141123.jpg
Givetvis med SLs signum: ett räcke. Så fort man hittar någon form av nivåskillnad heter standardlösningen ”räcke”. Det spelar ingen roll om nivåskillnaden är en meter eller en centimeter. Det ska dit ett räcke. Som folk ska gå runt. För folk gillar ju att gå runt. Speciellt när de egentligen bara tänker på att de ska hinna med ett tåg eller en spårvagn.

20171001_141132.jpg
Som du kan se är det jättestor skillnad mellan höjden på perrongens delar. Minst en decimeter. Men det fanns inte plats att installera en hiss där så det blev ett räcke.

20171001_141234.jpg
Sett från andra hållet och lite längre bort är nivåskillnaden ännu större. Säkert 20 cm. Så högt att de faktiskt fick plats med en trappa (syns dock bara på föregående bild).

Även här skulle jag gärna ge SL ett litet tips: ta bort räcket och ersätt med trappsteg hela vägen där det finns utrymme för det. Ska man byta från Tvärbanan till Saltsjöbanan vill man inte behöva springa runt. Speciellt inte eftersom de trånga passager som finns förmodligen kommer att vara igenkorkade av människor som står och väntar på tåget åt andra hållet.

Årstastråket: en försutten chans?

Stadsbyggnadskontoret i Stockholm har lagt upp en ny film om Årstastråket, som håller på att byggas ungefär där jag själv bor. Mitt intryck är att planerarna för all framtid kastar bort en möjlighet att expandera innerstaden.

Videon finns på Youtube, men kan förhoppningsvis ses direkt här:

Vad är det då jag reagerar på? Jo, det är att trots läget precis utanför tullarna bygger staden klassisk förortsbebyggelse: glest och utspritt, varvat med många halvprivata utrymmen.

Enkelt uttryckt är det inte fråga om ett stråk. Inte ett sammanhängande.

Jag bor själv ganska nära det som kallas Bolidentriangeln, och kan i alla fall glädjas åt att det ser ut att bli den mest lyckade delen av Årstastråket. Här blir det en blandning av verksamheter och bostäder, så det finns en liten chans att någon form av stadsliv ska uppstå. Ett namn jag fick lära mig när jag såg videon var dessutom ”Steningeparken”. Det är vad gräsremsan mellan Bolidenplan och Gullmarsvägen tydligen heter. Jag har dock aldrig förstått att det är en park fast jag bott intill den i snart 17 år. Kanske beror det på att ingen använder den som en park? Vilket i sin tur beror på att den ligger inklämd mellan Johanneshovsvägen och parkeringsplatserna nedanför punkthusen? För min del kan den gärna få bebyggas mer än i förslaget.

Strukturen på bebyggelsen känns inte heller särskilt lyckad. Visserligen står husen hyfsat tätt intill varandra sydväst om Bolidenplan, men det är fråga om öppna kvarter med en slags halvprivata innergårdar som varken kommer upplevas som privata eller offentliga: ingen kommer känna sig hemma där. Om staden däremot hade slutit kvarteren i klassisk kvartersstruktur hade vi sluppit se det problemet uppstå. Däremot är det bra att de binder samman Bolmensvägen med Johanneshovsvägen med ett par små tvärgator.

Där tar i alla fall stråket slut.

Sedan kommer en länga med hus vid Linde. Hus som ligger så pass långt från Bolidentriangeln att stråket bryts. Ja, där tar Årstastråket slut, och ett slags icke-stråk tar vid eftersom sambandet med bebyggelsen norr om Johanneshovsvägen blir dåligt. Det blir alltså inget samband mellan klungorna med hus som staden planerar.

Det är synd, och jag hade hellre sett att staden satsat på att bygga längs med Johanneshovsvägen hela vägen från Bolidenplan till Linde. Då skulle Årstastråket bli ett stråk även i verkligheten, precis som ”Steningeparken” hade fungerat som park om man från planerarnas sida tagit hänsyn till platsens funktion och hur den kunnat utnyttjas. Vid Linde upphör sedan Årstastråket.

Det upphör för andra gången!

Vägen delar sig nämligen i två och som fortsätter i varsin riktning: Årstavägen och Johanneshovsvägen. Men själva bebyggelsen/stråket fortsätter i en tredje. En riktning som pga att gatan upphör gör att den västra bebyggelsen tappar kontakten med den östra. Visserligen fortsätter Tvärbanan i den riktningen, men med tanke på att det är en sträcka där spårvagnarna håller maxfart lär det knappast bli fråga om något stadsliv att tala om.

Årstastråket. Planerna lät så bra när de presenterades en gång i tiden.

Men sedan har planerarna bit för bit gått ifrån konceptet ”promenadstad” (eller stad överhuvudtaget) och i vanlig ordning kastat ut några hus i klassisk förortsstruktur.

Videon avslutas med att ”om 15 år är det här en del av innerstan”. Jag tvivlar. Man bygger inte stad bara genom att bygga någonting och kalla det för stad. Lika lite som man får en hockeyrink genom att bygga en fotbollsplan och sedan kalla den för hockeyrink. Det stora problemet är dock inte att man bygger för lite, utan att man bygger för lite på för stor yta. På ett sätt som omöjliggör framtida förtätning och urbanisering.

Det var det. Ännu en försutten chans.

Är kontroversiellt alltid bra?

”Varför försvarar ingen Chipperfield?” Den frågan ställer arkitekten Tomas Lauri i en artikel i Arkitektur angående kritiken mot Nobel center på Blaiseholmen. Jag ska ge min lekmannamässiga syn på det hela. Utan att bli för akademisk.

Lauri menar att arkitektur måste få vara ”konstnärlig och kontroversiell” och har det som utgångspunkt för varför han anser att fler borde försvara det förslag som finns för Nobel center.

Min åsikt är att han har till hälften rätt. 

Arkitektur och design ska givetvis få vara konstnärlig. Design och arkitektur (båda ur gestaltningshänseende) utvecklas genom en konstnärlig approach. Få uppskattar trista och fyrkantiga lådor där man helt struntat i gestaltningen. Där har han rätt.

Däremot finns det inget egenvärde i det kontroversiella. Att någonting är kontroversiellt innebär inte att det är bra. Det kan vara bra om det innebär att man bryter mot och ifrågasätter normer för att få till stånd förändringar och nytänkande. Men ”kontroversiellt” kan lika gärna innebära att det är fråga om en ren hål i huvudet-idé.

Hur är det då med Chipperfields förslag? Är det konstnärligt och kontroversiellt?

Ja och nej. Det är kontroversiellt eftersom det handlar om att riva en någorlunda vacker men kanske inte på något sätt unik äldre byggnad och ersätta med en fyrkantig låda. Det är inte kontroversiellt i positiv bemärkelse. Samtidigt har han fel när han menar att det är konstnärligt: det är fråga om en låda. En fyrkantig låda. Även om lådan är förgylld är den fortfarande en låda.

Vad är konstnärligt i ett sådant förslag? Vad är normbrytande? Vad är nyskapande? Vad innebär en förändring? Allt som byggs och har byggts i Sverige sedan mitten av 1900-talet är just fyrkantiga lådor.

Lauri har fel i att kritikerna ”saknar förståelse för vad Chipperfields förslag tillför”.

De – vi – förstår visst vad förslaget tillför. Liksom vad det tar från staden. Därav kritiken. Jag tror att det snarare är fråga om motsatsen. Att Lauri inte själv förstår vad förslaget innebär. Att han låter sig förblindas av att Chipperfield är en berömd arkitekt och att hans syn på saken därmed väger tyngre än de som lever i staden och kommer att leva med Nobel center när det väl är byggt.

Problemet jag ser är främst hur Chipperfield hanterat kritiken. I viss mån håller jag med Lauri om att det ”klankas ner” på höjd och volym, och så är det ju alltid i Stockholm. Så fort någonting ska byggas är det för stort, för högt eller båda delarna. Eller att det ”syns” och ”stjäl” uppmärksamhet från den befintliga miljön. Och i regel kommer den kritiken alltid från Skönhetsrådet, Stadsmuseet eller Samfundet st Erik, som är för extrema åt andra hållet. Jag ser däremot inte något problem med vare sig höjd eller volym.

För mig är gestaltningen problemet, och många håller med mig.

Tyvärr valde Chipperfield att hantera kritiken som man alltid hanterar kritik mot föreslagna byggnader i Stockholm. Gör det mindre, lägre, och gestaltningen om möjligt ännu mera slätstruken.

Vad Chipperfield har lyckats med är med andra ord att komma med ett förslag som inte faller någon i smaken. Ja, förutom de som förblindats av hans kändisstatus som arkitekt och försvarar Nobel center bara för att arkitekten heter Chipperfield.

Hur som helst, Chipperfield har ritat en låda. Den är förgylld, men fortfarande en låda. Kom med ett bättre gestaltat förslag, och fler kommer att acceptera det. Även om det innebär att byggnaden blir högre än den som nu har föreslagits. Eller större. Är arkitekturen mer genomtänkt och nyskapande spelar det ingen roll om det syns, utom för de som förväntar sig att ingenting någonsin ska förändras.

Och David Chipperfield, vi är inte alls förtjusta i fyrkantiga lådor i Stockholm. Ja, det byggs många fyrkantiga lådor här. Det betyder inte att vi efterfrågar fyrkantiga lådor. Bara att det är fyrkantiga lådor vi får.

Sorry SD, men plan B är inte en ”renovering”

Sverigedemokraterna fortsätter att vara emot nya Slussen. Givetvis. Eftersom alla andra partier är för så måste de ju vara emot. Det komiska är att de inte kan komma med några vettiga argument för sitt ställningstagande. Allt de har att komma med är floskler.

Jag ska inte gå in på några detaljer, eftersom Slussen är en kunskapsfråga. Förstår man den är man mer eller mindre för nya Slussen. Gör man det inte tror man i regel att det går att ”renovera” dagens Slussen. All information finns dock på nätet för den som är intresserad.

SD lyckas dock inte få mycket rätt i sin debattartikel. Följande är ett direkt citat från artikeln i SvD:

Plan B innebär en varsam renovering och upprustning, en förnyelse genom etappvis rivning och återbyggnad, som bevarar Slussen i stort så som den ser ut och fungerar idag, men helt moderniserad.

Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser det. Vilken enorm okunskap! Slussen plan B och renovering är inte samma sak! Det är två olika lösningar. Plan B är en ny lösning som ytligt liknar dagens Slussen i stora drag men ändå skiljer sig markant. Renoveringsalternativet heter ”Nybyggt Bevarande”. Det utreddes samtidigt som nya Slussen, och man kom från stadens sida fram till att det skulle kosta lika mycket oavsett vilket.

Borde inte SD ta reda på grundläggande fakta om de nu ska envisas med att skriva debattartiklar i ämnet? Eller tror de att det handlar om åsikter och tyckande?

Hur kan SD inbilla sig att en total rivning och återuppbyggnad – om än bit för bit – är en ”varsam renovering”? Man river inte det man renoverar! Man reparerar och restaurerar. Att riva och bygga upp innebär en rekonstruktion. Även om det sker ”bit för bit”.

Slottet renoveras nu. Skulle kalla det för renovering om det inneburit att man rivit det i grunden för att sedan bygga upp det igen? Låtit grävskopor jämna flyglarna med marken för att sedan bygga kopior i gips och betong?

Det är vad Sverigedemokraterna tror att ”varsam renovering” betyder.

Det är smått fascinerande att läsa den här härdsmältan. Sverigedemokraterna har lyckats få fram en del bildade och intelligenta politiker att representera dem i riksdagen, men inom lokalpolitiken verkar det ha gått sämre. Varifrån har dessa människor fått den information de baserar sig på? Allt finns ju på nätet, så det finns ingen ursäkt för att vara så dåligt insatt i en fråga man vill ha en åsikt i.

Hanne Kjöller skrev en bra ledare som anknyter till det här problemet: att folk ibland kanske vill ha fel.

Det är kanske det som är problemet med anhängarna av plan B? Att de innerst inne vet att de egentligen har fel, men hellre håller fast vid sina villfarelser än erkänner att de haft fel?

Parkmark, ett olyckligt icke-begrepp?

Mats Wickman är i farten i SvD igen. Han har tidigare skrivit om att bevara en betongkonstruktion i form av Slussen. Nu gäller det vad han tror är parker. Dvs parkmark. (En form av greenwashing.) I korthet är han emot förtätning. Utom i Expressen då han är för.

Hans slutsats är att en tät stad är död, utan folkliv och otrevlig att bo i. Detta utifrån fyra premisser. Två uttalade och två underförstådda, samt en sammanblandning av olika begrepp och sammanhang.

Uttalade premisser:
1. Park och parkmark är samma sak.
2. Tät bebyggelse begränsar ljusinsläppet på gatan och i vissa lägenheter.

Underförstådda premisser:
3. Parkmark är lika populärt för rekreation som parker.
4. Alla vill ha direkt solljus i sina lägenheter.

Eftersom tre av fyra premisser är fel blir slutsatsen fel. Endast den andra premissen är delvis korrekt.

Park kontra parkmark

Jag börjar med tankevurpan angående parkmark. Wickman skriver följande:

Även parkmark tas i anspråk för ny bebyggelse samtidigt som invånarna nyttjar sina parker allt mer frekvent och allt mer varierat: grillning, bollsporter, fysträning med mera.

Parkmark. Detta olyckliga och otydliga icke-begrepp som många förväxlar med park, vilket faktiskt är någonting annat. Parkmark är ytor som inte är planlagda för tomtmark, vägar och gator. Det betyder är att den inte är tänkt att utgöras av bebyggelse eller gator/vägar. Inte att det är fråga om parker.

Vasaparken

Vasaparken. En park omgiven av stadskvarter. Eftersom den ligger tillgänglig för människor som bor och arbetar i närheten är den även välbesökt. Foto: Google maps

En park kan däremot bestå av alla dessa. Parkmark, tomtmark och gator/vägar.

Anlagda och populära parker ser ofta ut så. Rålambshovsparken, Humlegården och Kungsträdgården. Men är parkmarken mellan Bolmensvägen och Johanneshovsvägen vid Bolidenplan en park?

Johanneshovsvägen

Johanneshovsvägen vid Bolidenplan. Det finns andra grönområden i närheten, och ingen använder den som park. Här rastar man kanske hunden. Bild: Google maps

Nej. Det är en yta avsedd att separera bebyggelse från en tungt trafikerad väg. När Södra länken öppnades blev den lika överflödig som Statoil-macken på andra sidan vägen. En form av greenwashing, med andra ord. ”Det ser grönt ut.”

Även impediment som är svåra att bebygga är ofta parkmark. Parkmark kan vara otillgänglig och direkt olämplig för rekreation. Vem grillar i högt gräs och sly och vem vill se sina barn leka på gräset vid en motorväg? Vem grillar vid motorvägen?

Vi har parkmark i överflöd. Däremot behöver vi mer och fler parker.

Ljus kontra direkt solljus

Wickman blandar samman ljusinsläpp med direkt solljus och tänker utifrån 1800-talets normer och ideal. Han skriver följande:

Det eftertraktade solljuset får svårt att nå ner till gator och lägenheter belägna långt ner i husen.

Naturligt ljusinsläpp och direkt solljus är olika saker. Ljusinsläpp utgörs även av indirekt solljus som reflekteras av andra objekt. Fasaden på andra sidan gatan, till exempel. På gatan är det nästan alltid fråga om indirekt ljus. Ändå trivs folk.

Att direkt solljus är efterfrågat är tveksamt även om mäklarna säger det. För vissa är det rent olidligt sommartid pga värmen och ljuset.

Har man hus eller stor lägenhet med rum och fönster i flera väderstreck är det inte alltid ett problem. Men det är inte sådana bostäder vi diskuterar.

Jag vill även påpeka att tankarna kring ljus och luft härstammar från 1800-talet. Då hade husen varken el eller ventilation. Kaminer gav värme medan stearinljus och fotogenlampor gav ljus. Frisk luft fick man genom att vädra. Ofta utan framgång eftersom luften utanför stod stilla. Folk blev sjuka av den miljön. Så nya ideal föddes. Därefter löste den tekniska utvecklingen dessa problem men idealen blev kvar och omfamnas fortfarande av de som inte ser helhetsbilden.

Förtätning i stad eller förort?

Nu kommer vi till den sista och springande punkten; Wickman blandar ihop stad och förort. Han menar att elever från skolor utan skolgård behöver parkmark för rekreation och därför ska vi inte förtäta på parkmark. Det är en tankevurpa:

Förtätning på parkmark sker i förorterna, inte i innerstan. Samtidigt har förortsskolorna skolgårdar. Han blandar alltså ihop två frågor.*

Den parkmark som finns i innerstan är ytor som separerar vägar från hus eller andra vägar. De används inte för rekreation eftersom de är för små samtidigt som det finns flera riktiga parker i närheten.

Wickman har alltså fel. Hans resonerar utifrån ett bristande faktaunderlag och blandar ihop olika frågor med varandra. En predikan för de redan frälsta, alltså.

Egentligen är det så enkelt att vi förtätar staden därför vi blir fler, men utan att vi vill låta staden växa ut över en för stor yta. Gör vi det försvinner underlaget för attraktiv kollektivtrafik och vi bygger in oss i ett bilberoende.


* Wickman bemöter nog det med något exempel på förtätning i innerstan och att han lyckats hitta någon form av parkmark där. Men det betyder inte att han tänkt rätt. Bara att han hittat undantag som bekräftar regeln.