Category Archives: Integritet

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.

Annonser

Samhället fungerade, media fallerade

Lena Mellin har skrivit en milt sagt märklig kolumn om effekterna av gårdagens terrorattentat i Stockholm. Tvärt emot vad hon inbillar sig så fungerade samhället långt över förväntan igår. För massmedia blev däremot betyget epic fail.

Ja, kollektivtrafiken stängdes av, dock på order av myndigheterna. Många hade svårt att ta sig hem. Ändå var det många som tog sig hem, om än försenade. De som inte tog sig hem kunde söka sig till olika trygga platser som öppnat. Kyrkor. Människor öppnade sina egna hem för totala främlingar. Andra erbjöd plats i bil via sociala medier. I stort sett alla jag känner blev försenade. Men ingen blev strandsatt helt och hållet. Alla kom hem till sist.

Polisen informerade löpande om vad som hände. Krisinformation.se informerade om vad som hände. SL informerade om vad som hände. Telefoni och mobilt bredband fungerade. Allt som krävdes för att hålla sig uppdaterad var en telefon med lite batteri. Plus att polisen hade hög närvaro.

Ergo, ingenting bröt ihop, Lena Mellin!

Någonting som däremot fallerade var svensk massmedia. De stora svenska tidningarna – de som gärna ser sig som ”den tredje statsmakten” betedde sig som en papegojflock hög på klickbetesjournalistik. Rapportera allt som går att rapportera oavsett om det var sant eller ej. Folk som hoppat ut ur lastbilen och börjat skjuta. Skottlossning vid Fridhemsplan. De började till och med rapportera i realtid om var polisens insatsstyrka befann sig! (Och jag vill minnas att jag i stundens hetta kallade SvD för stolpskott i ett svar på en av deras tweetar.)

Svensk massmedia fungerade med andra ord lika ”bra” som under ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) oktober 2014. Allt de gjorde var att bidra till förvirring och försvåra myndigheternas arbete.

I ljuset av detta är det kanske inte någon större överraskning att folk börjar överge gammelmedia till förmån för hittepåmedia? Ingen av dem verkar ju ändå syssla med seriös nyhetsjournalistik i vilket fall som helst.

Hon avslutar sedan med den enastående dumma uppmaningen att undvika att bete sig som vanligt (”undvik folksamlingar” och sånt), efter att hon i ett tidigare stycke skrivit att det vore olyckligt om terrorattentatet skulle leda till inskränkningar i den personliga friheten. OK, men ska man då uppmana folk att inskränka sin egen personliga frihet.

Jag kommer att bete mig som en idiot och lyda experternas råd. Jag tänker bete mig som vanligt. Det är nämligen den här rädslan som drabbat Lena Mellin som är målet med terrorism. Den har däremot inte drabbat mig.

Gammelgäddan ryter till

Som den piratpartist jag för tillfället är gläds jag åt att vi får lite draghjälp av Jan Guillou så här på själva valdagen. Ironiskt nog tror Guillou, som den gammelgädda han är, att han med sin krönika slår ett slag mot Piratpartiet. Men likväl slutar det med en halvmiss som han sänker sig själv med. Någonting som Guillou verkar ha satt i system att göra.

Så vad gör han då för fel? Tja, först och främst börjar han med att lyfta fram sig själv som den offentliga debattens kanske största IT-analfabet. På sätt och vis är det roande, för han försöker framställa sin oförmåga att hålla sig uppdaterad med dagens samhälle som en styrka. Själv har jag svårt att se hur någon som en gång i tiden hade ett gott rykte som undersökande journalist blir mer trovärdig av en borttappad inlärningsförmåga.

Ännu ett tecken på hur han lever kvar i det förgångna är Guillous sätt att ondgöra sig över den ”ytterst aggressiva nätmobb” som han anser omger piratpartiet. Ja, på Jan Guillous tid, innan Internet och bloggarna slog igenom, hade ju massmedia (eller ”riktiga medier” som Guillou föredrar att kalla gammelmedia) monopol på det fria ordet. Då fick man som journalist stå oemotsagd, hur dumma saker man än kläckte ur sig. Men likt många andra gammelgäddor verkar Guillou anse att det fria ordet nu har blivit lite för fritt.

Guillou fortsätter sitt utbrott med att försöka likna gratisböcker på nätet med bloggar, som han sedan försöker nedvärdera. För bloggarna har ju ingenting att säga, om vi får tro Guillou. I Guillous värd är det bara journalister inom ”riktiga medier” som ska få komma till tals. Och han verkar tro att folk delar hans syn på bloggarna kontra gammelmedia. Med andra ord tycks han ha missat att bloggarna har en stor del i att han nu känner sig tvingad att skriva sin krönika. För vad hade Piratpartiet varit idag, om det inte varit för just bloggarna och den bloggbävning som startades pga FRA-lagen?

Hur har han kunnat missa det? Hur kan Guillou undgå att förstå att det som drar väljare till Piratpartiet inte är tanken på fri fildelning, utan snarare de integritetsfrågor som de övriga partierna fullständigt skiter i? Jag tror att det hade varit annat ljud i skällan om den här debatten hade ägt rum för 20-30 år sedan, då Guillou fortfarande var en framstående journalist. Men nu är han mer rädd om sina egna tillgångar, och struntar fullständigt i de frågor som rör samhällsutvecklingen och våra medborgerliga rättigheter. Ändå försöker Guillou sitta på två stolar samtidigt, och kräva att bli trodd för att han en gång i tiden var journalist. Det förtroendet bygger på Guillous rykte som en rebell som vågar gå emot etablissemanget och samhället i sin jakt på sanningen. Den bilden börjar väl blekna betänkligt nu?

Det finns enligt min åsikt inte mycket som så tydligt illustrerar skillnaden mellan det gamla och det nya som just Jan Guillou gör. Allt viktigt sker idag på nätet. Det försöker Guillou in i det längsta blunda för, eftersom han inte förstår sig på den miljön. Har gammelgäddan snärjt in sig i vassen? Nu är kanske pengarna viktigare än sanningen?

När fan blir gammal blir han religiös.

Jag ska rösta pirat den 7:e. Ska du?

När Piratpartiet dök upp på den politiska scenen var det många som avfärdade dem som knasbollar, djupingar och idealister. Jag delade den synen på partiet. I viss mån gör jag det fortfarande. Ändå kommer jag att rösta på dem i EU-valet den 7:e. Och det tycker jag att även du ska göra, oavsett var du egentligen står politiskt sett.

Varför?

Det handlar om kommunikation. Att lägga en röst på Piratpartiet innebär att den rösten blir till ett viktigt budskap till de etablerade partierna. Nämligen att vi fortfarande lever i en demokrati, och att väljarna har makten att rösta bort dem om de inte sköter sig; De har inte skött sig, och nu är det dags att de får en varning som gör dem uppmärksamma på hur illa ställt det är med förtroendet hos många väljare.

Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det går inte att komma ifrån det. Piratpartiet har inga tankar kring hur samhället ska skötas. Ingen vet var Piratpartiet står i skattefrågor. Piratpartiet tycker ingenting speciellt om arbetsmarknadspolitiken. Men i ett fåtal frågor har de en klar och uttalad ståndpunkt. Frågor som rör rättssäkerhet och personlig integritet. Väldigt viktiga frågor, alltså. I de frågorna har de etablerade partierna däremot inget klart budskap, även om de vill få sina väljare att tro det.

Det är i sig skäl nog att rösta på Piratpartiet. När den borgerliga regeringen viker sig för krav och direktiv som åsidosätter det svenska folkets behov av rättssäkerhet, personlig integritet och trygghet för att gå ett fåtal kapitalstarka industrier till mötes sviker de sina väljare. Det är nästan värre än så. De säljer sina väljares frihet till högstbjudande. De kastar sina väljare åt lejonen.

Visa dem att det inte är OK genom att rösta på Piratpartiet den 7:e. Eller förtidsrösta redan idag. Strunt i hur, men se till att rösta! Annars bidrar du indirekt till att skapa ett samhälle där stora företag inom medie- och nöjesindustrin idkar rovfiske bland vanliga svenska medborgare, som trots att de är oskyldiga kan komma att dömas till stora skadestånd i rättsprocesser där de inte har någon möjlighet att försvara sig. Så fungerar det nämligen i civilrättsliga mål. För upphovsrättsindustrin handlar det här inte om rättvisa, utan om affärer. De har hittat en ny affärsmodell.

En röst på Piratpartiet är en röst mot en sådan framtid.

Mymlan och Aftonbladet tycker också att du ska rösta. Men på vem?

Hoppet lever vidare

Den som ska genomföra en statskupp har en checklista att gå efter. Först av allt måste man ta kontroll över informationsflödena i landet. Förr i tiden innebar det att man tog kontrollen över massmedia. Tidningar, radio och TV, det som vi idag kallar för gammelmedia.

Varför ta kontrollen över media? Jo, för att snabbt kunna lugna ner folket och förmedla en bra bild av det som sker. Annars kan det sluta med en kontrarevolution direkt efter den egna kuppen. Så det första kuppmakaren gör är att via tidningar, radio och TV tala till folket, så att pöbeln håller sig lugn.

Så gick det till förr i tiden.

Nu är det inte längre riktigt så enkelt. Det finns nämligen en joker i den här leken. En joker med namnet ”Internet”. En joker som inte låter sig kontrolleras från en central punkt.

Glädjande nog blev det idag ett slags nej för telekompaketet. Fildelare ska inte godtyckligt kunna stängas av, operatörer ska inte godtyckligt kunna censurera den elektroniska trafiken, stat och myndighet ska inte kunna styra innehållet. Ja, om allt går vägen, alltså. Dessa skrivelser finns nu med i telekompaketet.

Kanske ska vi se detta som ett tecken på att fler inser att det finns krafter inom näringsliv, politik och massmedia som vill inskränka yttrandefriheten genom att styra och begränsa folks möjlighet att kommunicera fritt. I dessa människors bild av ett idealsamhälle existerar inte den dubbelriktade kommunikation som vi idag tar för given, eftersom den inte går att styra eller kontrollera. De ser hellre en återgång till 80-talet, där enkelriktade etermedier står för all informationsspridning. Genom att göra informationen enkelriktad försvinner vanligt folks möjligheter att offentligt ifrågasätta och kritisera det som sägs och skrivs i massmedia. Och då kan folket inte heller organisera sig för att protestera, som i somras när FRA-lagen var på tapeten. Det här uppskattas inte av vissa människor inom politik och massmedia.

Men vilka är de egentligen? Frimurarna? Tempelherrarna? Onda varelser i kåpor som ägnar sig åt märkliga ritualer bakom stängda dörrar?

Nej, det handlar om i allra högsta grad normala människor inom politik och massmedia. Människor som inte klarat av omställningen till dagens fria kommunikation där allt och alla har möjligheten att komma till tals. De ser sin makt som hotad, och försöker på alla sätt och vis behålla den.

Tragiskt nog inser de här människorna inte själva vad de håller på med.

Generationer av människor har slagits för den åsikts- och yttrandefrihet som vi tar för given. Den friheten ska vi inte släppa ifrån oss utan strid. På Internet är ordet fritt. Verkligen fritt. Ingen har monopol på det fria ordet på Internet. Inom gammelmedia råder ett oligopol. Flera aktörer delar på det fria ordet, men ingen utomstående kan egentligen komma till tals utan de etablerade mediernas välsignelse. Det i sig borde väl visa hur viktigt det är med ett fritt Internet.

Den utvecklingen skrämmer tydligen vissa till den grad att de vill inskränka vår yttrandefrihet. Det är inte bra. Men samtidigt verkar det som om fler och fler börjar inse att det faktiskt finns ett reellt hot mot yttrandefriheten. Det är bra. Det visar att folk förstår att friheten måste försvaras, även på Internet.

Gammelmedia: DN, DN, Aftonbladet

Bloggat: Opassande, Aftonbladet

Fällande dom imorgon?

Imorgon meddelas dom i Pirate bay-målet. Jag tippar på att det blir en fällande dom. Andra tippar på att killarna går fria, eftersom åklagarsidan gjort ett ganska dåligt jobb med den tekniska bevisningen, samtidigt som de misslyckats med att hitta oberoende vittnen som ger stöd för åklagarsidans sak.

Jo, det stämmer väl. Den tekniska bevisningen är svag. Åklagarsidan verkar bestå av IT-analfabeter, och de vittnen och experter som talat för deras sak är rena lobbyister som är beroende av upphovsrättsindustrin. Samtidigt har upphovsrättsindustrin ifrågasatt och mer eller mindre smutskastat de oberoende vittnen som har kallats av försvaret, för att slippa bemöta deras uttalanden i sak.

Allt detta väcker sympati för Pirate bay-gänget. Men det finns ett starkt uppsåt. Så starkt att det i sig kanske räcker för en fällande dom. Och det är i den frågan jag tycker att debatten ofta spårar ur. För så snart uppsåtet kommer på tal blir debatten överdrivet intellektualiserad och anal, och börjar handla om rena hårklyverier. Trist nog börjar många bloggare och opinionsbildare som jag tycker är värda en del respekt bete sig huvudlöst i just den frågan. Från att ha handlat om huruvida Pirate bay finns för att underlätta piratkopiering går då debatten till att handla om ifall en serie ettor och nollor egentligen är att betrakta som en film eller en låt, ungefär.

Nu raljerar jag. Men det krävs för att sätta fingret på det här problemet. För visst fan finns det ett uppsåt!

Pirate bay är en tjänst som drivs av en bunt unga (och i mina ögon naiva) entusiaster som inte fattar att de gett sig in på ett jävligt farligt område. Ett område där deras handlingar kan få svåra konsekvenser som förändrar deras framtid.

Ja, vi kan sitta och skratta oss fördärvade åt den ”mossiga” åklagaren som inte fattat att det numera heter AFK och inte IRL, men det ändrar ingenting i sak. Den här frågan handlar inte om hur väl bevandrade våra jurister är i de koder och sociolekter som förekommer bland 30-åriga datanördar. Det är nämligen inte den typen av människor som bedömer bevisningen i det här målet. Det kommer en samling jurister att göra. Juristerna bryr sig inte ett dugg om vilka codecs man behöver för att få vissa ettor och nollor att uppföra sig som Metallicas Sandman eller George Lucas Star Wars-hexalog. Att sådana codecs överhuvudtaget existerar räcker – jämför med en hembränd DVD-film. Du behöver inte vara ägare till en DVD-spelare för att kunna åka dit för olovlig spridning om du har den i din ägo. Inte heller tycker jurister att 1337 är häftigt. De är fullständigt ointresserade av sådant.

Allt som intresserar dem är om dessa ettor och nollor är låtar eller filmer som är läsbara för en dator eller mediaspelare.

Då kommer de att tolka det som att Pirate bay har medverkat till spridning av upphovsrättsskyddat material. Vilket är vad den här rättegången handlar om. Sedan kan vi spela dumma och låtsas som om vi inte själva förstår att det faktiskt finns ett sådant syfte med Pirate bay. (Uh, duh, ungefär.) Men juristerna kommer inte att spela dumma. De gör en bedömning av läget som det är.

Pirate bay-målet är en fråga som man bör vara väldigt försiktig med om man är motståndare till IPRED. Just Pirate bay-målet ser jag som ett av de fall där upphovsrättsindustrin faktiskt har rätt. Och om vi som är emot IPRED då stöttar PB-killarna bara av ren jävla princip kan det få oss att framstå som obstinata puckon som inte har någon respekt för andras rättigheter.

Det kan bana väg för fler lagar och direktiv liknande IPRED, vilket vore katastrofalt för den enskilde medborgaren.

Vill du se privatpoliser som jagar ”brottslingar” för att det är lönsamt, oavsett uppsåt? Eller organisationer som skickar obegripliga utpressningsbrev till vanliga medelsvenssons som inte vet hur de ska försvara sig, bara för att folk inte längre köper produkterna som deras uppdragsgivare säger sig vilja sälja?

Det vill inte jag.

Men om vi är allt för okritiska till fenomen som Pirate bay medverkar vi kanske till att skapa en sådan framtid.

Visst förlorar de pengar

Film- och musikindustrin menar att de förlorar stora pengar för att många människor väljer att ladda ner film och musik, utan att betala för sig. Helt riktigt. Men det påståendet bygger främst på det felaktiga antagandet att varje nedladdad film eller låt hade köpts av den som valde att ladda ner den. Vilket bidrar till de felaktiga kalkyler som säger att branschen egentligen borde ha omsatt si eller så mycket pengar, om det inte varit för fildelningen. Trots allt handlar det ju om branscher som vänder sig mot just ungdomar.

Ungdomar är människor som gillar att konsumera, men som har ont om pengar.

Pengar som ska räcka till mycket mer än bara film och musik. Vi lever i ett konsumtionssamhälle idag, men de som vill konsumera mest har minst att konsumera för. Ungdomarna av idag har inte mer att röra sig med idag än ungdomarna på 70-, 80-, eller 90-talet. Men på den tiden var det färre aktörer som var med och slogs om den här kakan. Det innebar färre men större bitar av kakan. På den tiden hade vi inte mobiltelefoner med en massa extra tilläggstjänster som kostade pengar. Vi satt inte och fikade bort halva dagarna på dyra caféer. Vi hade mer pengar att lägga på just film och musik. Och det gjorde vi.

Det här tror jag dock att man är medveten om inom film- och musikindustrin. Skadeståndsvarianten är bara en ny affärsmodell för att komma runt det här problemet. Därför vill de inte se legala alternativ för fildelning, för då försvinner kanske möjligheten att få in pengar genom skadestånd. Samtidigt skulle det kanske innebära att vi fick se hur liten efterfrågan egentligen är på vissa produkter. Så i hemlighet gläds de nog åt den illegala fildelningen, eftersom den öppnar dessa möjligheter. Kanske.

Men hur stor vore inte förlusten för dessa industrier om kunderna helt slutade att konsumera deras produkter?

Film- och musikindustrin vill inte inse att de existerar enbart på sina kunders nåder. Till deras stora lycka så inser dock inte heller kunderna detta. Men om vi som konsumenter gemensamt skulle komma till insikten att vi gemensamt sitter på den ekonomiska makten, skulle vi snabbt kunna tvinga film- och musikindustrin att lyssna på våra krav och önskemål.

Det är nämligen våra pengar som betalar stim och ifpis välavlönade advokater. Pengar som vi ursprungligen lade på film och musik, men som via omvägar tagit sig ner i dessa organisationers kassakistor, istället för att gå till de människor som skapade det vi betalade för.

Stryper vi det flödet så kommer dessa organisationer för eller senare att kollapsa, liksom branscherna de arbetar åt.

Om det här ska vara möjligt måste fler inse att vi alla bär på en del av ett kollektivt ansvar för att dessa aktörer kan fortsätta sin verksamhet. Dagens ungdomar måste helt enkelt inse att de har makten över de som jagar dem. Och de måste lära sig att använda det maktverktyget effektivt.

Du som fildelar, tänk på att du genom detta ger dessa industrier en ursäkt för att fortsätta bete sig som de gör. Och du som köper film och musik legalt, tänk på att du genom detta bidrar med pengar till film- och musikindustrins kamp mot sina kunder.

Jag har gjort mitt val. Jag kulturvägrar. Häng med, vet ja.