Category Archives: Kommunikation

Minska trängseln i t-banan?

Socialdemokraterna i SLL vill enligt en artikel i Stockholm direkt förbättra tillvaron för resenärerna i tunnelbanan. Det tycker jag låter som ett lovvärt initiativ. Inte minst med tanke på att jag är en av de dessa resenärer.

Vi vet väl alla hur det är i rusningstid. Överfulla tåg, fullpackade perronger, folk som krockar i spärrarna, och så vidare. Trängseln är ett problem.

Dessvärre är jag inte säker på att S faktiskt förstår problemet. Lösningarna tyder i alla fall inte på att de gör det. Det handlar nämligen inte bara om trånga vagnar, utan om hela systemet.

Bland S föreslagna åtgärder finner vi dessa:

  • Långa tåg hela tiden.
  • Tidigarelagd byggstart för röda linjens nya gren.
  • Bättre information om trängseln.
  • Införande av pendlarbussar.

OK. Långa tåg är en bra idé eftersom vi ändå slagit i taket för turtätheten. Däremot är jag inte så säker på att det faktiskt är ett problem. De tillfällen då jag råkat ut för korta tåg i rusningstid är lätt räknade.

Tidigarelagd byggstart för röda linjen? Ja, det kan nog göra en del. Förutsatt att man håller fast vid att inte dra den via getingmidjan Slussen – Gamla stan – T-Centralen.

Bättre information om trängseln? Glöm det. Alla – och med alla menar jag verkligen ALLA – som åker t-bana regelbundet och dessutom har gjort det ett tag vet att det är färre resenärer mitt i tågen än i ändarna.

BRT… äh, lägg ner bara. Kom med seriösa förslag istället för trams.

I alla fall kommer S med fyra lösningsförslag: ett på ett icke-problem, två som kanske inte ger någon förbättring och ett som är oseriöst.

Så hur gör vi istället? Först och främst måste vi förstå grundproblemet: att SL fortfarande tror att deras verksamhet är att köra bussar, spårvagnar, tåg och båtar. Det är fel – SLs verksamhet är att förflytta människor. Med hjälp av bussar, spårvagnar, tåg och båtar.

En stor del av trängseln och stressen beror på att själva miljöerna är feltänkta. Att ta sig upp och ner ur t-banan i rusningstid orsakar stress för många. Likaså att gå mellan bussar och tåg. Stressade människor slutar tänka i rationella banor som ”om jag går till mitten av perrongen får jag kanske sitta”. Man tänker istället bara ”jag ska med första bästa tåg, oavsett om folk står packade som sillar eller ej”. Delvis pga feltänkta miljöer.

Ett par konkreta förslag som skulle göra mycket mer än S hitech-lösningar:

  • Planera, konstruera och dimensionera alla stationer och bussterminaler på ett sätt som gör att det är lätt att ta sig fram till fots och byta mellan trafikslagen.
    Det innebär att man i ett tidigt skede behöver kartlägga hur resenärerna kommer att röra sig. Var konfliktpunkter kommer att finnas. Var flöden kan korsa varandra. Planera inte in hållplatslägen, spärrar, och liknande innan detta är gjort.
  • Se till att så tidigt som möjligt separera in- och utpasserande.
    Man kan inte räkna med att trafikanterna själva ska avgöra vilken väg som är bäst att ta. De/vi måste ledas. Dubbelriktade spärrar = fri trafik och fri trafik fungerar inte i verkligheten. Varför är det annars lag på att köra på höger sida på svenska vägar, tror ni?
  • Ta bort onödiga hinder.
    Det gäller främst på spårvägslinjerna, som Tvärbanan. Så länge det inte finns spärrar för att komma in på plattformarna behöver man inte heller hägna in dem med räcken. Det skapar bara fler konfliktpunkter. Men det gäller även gestaltning och dekorationer. Planteringar och blomkrukor kan se trevliga ut, men de får inte blockera flödena. Och man kan inte tänka på hur många som kan passera en viss punkt på ett dygn, utan man måste tänka på hur många som kan passera inom loppet av kanske en halv minut (folk kliver av en buss eller ett tåg).

”Men vi kan ju inte bara bygga om alla stationer”, hörde jag kanske någon tänka?

Nej, men vi kan se till att ha det här i huvudet när vi bygger nya. Se till att alla nya stationer har entréer i båda ändarna av perrongerna och på mitten. Det är nämligen det som är orsaken till att det är fullt i ändarna av tågen: det är där entréerna finns. (Se Gullmarsplan – entré i EN ände.) Befintliga stationer kan dels planeras om (enkelrikta spärrarna för att tvinga folk att ta vägar där de inte möts) och dels byggas om i de fall att biljettkurerna och rulltrappor är felplacerade i förhållande till varandra.

Det här tänker jag på dagligen. Jag åker till och från Rådmansgatan varje dag. Den är ett skolboksexempel på de missar som finns i dessa miljöer.

Stationen i sig är inte så hårt belastad. En bråkdel av resenärerna på Hötorget som jag åkte till/från fram till för några veckor sedan. Rådmansgatan är däremot felplanerad. Rulltrappan upp från perrongen och biljettkuren ligger på samma sida av biljetthallen. För att göra det värre går det bara att använda de 3-4 spärrar som ligger närmast biljettkuren för inpassering, samtidigt som de är dubbelriktade. Så folk som ska in genom spärrarna krockar med folk som ska ut, eftersom de som ska in inte kan använda några andra spärrar samtidigt som det är den naturliga vägen att ta för de som ska ut. Det blir konflikter hela tiden.

Så nej, jag tror inte att realtidsinformation som upplyser folk om att det finns platser i mitten av tågen kommer att minska stressen nämnvärt. Det är viktigare att SL börjar fokusera på de miljöer trafikanterna måste passera för att ta sig till och från tåg och bussar.

Och ta gärna bort spärrarna helt.

Annonser

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.

Comeback för Nokia 3310?

”Experterna sågar Nokias nya 3310” skriver Omni. Tydligen vill alla ha smartphones nu för tiden, så enligt experterna finns det ingen anledning till att köpa den här telefonen.

Nu är jag ju inte själv expert, så jag är av en annan åsikt. Jag tror nämligen att den här telefonen kan bli en succé. Eller i alla fall framgångsrik.

Så hur får man en galen idé som denna? Att utveckla en nyversion av en telefon som ursprungligen släpptes för nästan 17 år sedan? På mobiltelefonernas tidsskala är 17 år förhistoriskt. Eller för-förhistoriskt. Någonstans mellan Big Bang och ursoppans uppkomst. Någonstans måste man väl ha tänkt fel? Nej. Jag tror att de tänkt helt rätt.

Att surfa med? Den kommer att suga fett. Appar? Glöm det. Sociala medier? Kanske. Att maila? Jodå. SMS och MMS? Det funkar. Ringa med? Givetvis!

Där har vi det. De har listat ut att det faktiskt finns en målgrupp som vill använda telefonen som telefon. Det är egentligen ingenting nytt. Den målgruppen har funnits länge. Men alla mobiltelefontillverkare ser den som förhållandevis liten. Några procent av den totala kundbasen, kanske? Det skulle väl inte löna sig att fokusera på den?

Jodå. Vad man glömmer bort är att även om det handlar om relativt sett liten målgrupp innebär det väldigt många potentiella kunder. Kunder som du inte behöver konkurrera om.

Det är ganska enkelt. Säljer du det alla andra säljer blir det stor konkurrens. Men hittar du någonting som du är ensam om men som efterfrågas av många är du en vinnare. Det är grundläggande konceptutveckling: hitta en målgrupp med behov och önskemål som ingen annan tillgodoser, och bli den som tillgodoser dem. Tänk utanför ramarna.

Ett exempel för att illustrera detta samt problemet med vad experterna tycker är om du bor i en stad om vill öppna ett matställe. Allt som finns i staden är 20 pizzerior. Experterna (eller i det här fallet banken som du vill låna från) kommer att säga att du ska starta stadens 21:a pizzeria, för alla köper ju pizza här i stan. Den som gjort sin hemläxa inom konceptutveckling förstår däremot att behovet av pizza redan är tillgodosett. Att alla köper pizza beror på att det inte finns något annat att välja på. Tittar man dessutom på prisutvecklingen och ser att pizzorna bara blir billigare och billigare ser man att efterfrågan inte bara är tillgodosedd. Den är t o m mättad. Så man öppnar någonting annat. Kanske ett sushihak eller en vegetarisk restaurang. Man hittar sin nisch, helt enkelt. Och det blir givetvis svårt. Banken kommer inte att bevilja lån, eftersom man vill satsa på någonting som ingen rent historiskt sett är intresserad av. Det säljs ju ingen sushi eller vegetarisk mat så då finns det ju ingen efterfrågan.

Kort sagt, jag tror att experterna har fel. Jag tror på nya Nokia 3310: en telefon som man ringer med? Ja varför inte. Det finns många människor som vill använda sin telefon just som telefon och ingenting annat.

Samhället fungerade, media fallerade

Lena Mellin har skrivit en milt sagt märklig kolumn om effekterna av gårdagens terrorattentat i Stockholm. Tvärt emot vad hon inbillar sig så fungerade samhället långt över förväntan igår. För massmedia blev däremot betyget epic fail.

Ja, kollektivtrafiken stängdes av, dock på order av myndigheterna. Många hade svårt att ta sig hem. Ändå var det många som tog sig hem, om än försenade. De som inte tog sig hem kunde söka sig till olika trygga platser som öppnat. Kyrkor. Människor öppnade sina egna hem för totala främlingar. Andra erbjöd plats i bil via sociala medier. I stort sett alla jag känner blev försenade. Men ingen blev strandsatt helt och hållet. Alla kom hem till sist.

Polisen informerade löpande om vad som hände. Krisinformation.se informerade om vad som hände. SL informerade om vad som hände. Telefoni och mobilt bredband fungerade. Allt som krävdes för att hålla sig uppdaterad var en telefon med lite batteri. Plus att polisen hade hög närvaro.

Ergo, ingenting bröt ihop, Lena Mellin!

Någonting som däremot fallerade var svensk massmedia. De stora svenska tidningarna – de som gärna ser sig som ”den tredje statsmakten” betedde sig som en papegojflock hög på klickbetesjournalistik. Rapportera allt som går att rapportera oavsett om det var sant eller ej. Folk som hoppat ut ur lastbilen och börjat skjuta. Skottlossning vid Fridhemsplan. De började till och med rapportera i realtid om var polisens insatsstyrka befann sig! (Och jag vill minnas att jag i stundens hetta kallade SvD för stolpskott i ett svar på en av deras tweetar.)

Svensk massmedia fungerade med andra ord lika ”bra” som under ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) oktober 2014. Allt de gjorde var att bidra till förvirring och försvåra myndigheternas arbete.

I ljuset av detta är det kanske inte någon större överraskning att folk börjar överge gammelmedia till förmån för hittepåmedia? Ingen av dem verkar ju ändå syssla med seriös nyhetsjournalistik i vilket fall som helst.

Hon avslutar sedan med den enastående dumma uppmaningen att undvika att bete sig som vanligt (”undvik folksamlingar” och sånt), efter att hon i ett tidigare stycke skrivit att det vore olyckligt om terrorattentatet skulle leda till inskränkningar i den personliga friheten. OK, men ska man då uppmana folk att inskränka sin egen personliga frihet.

Jag kommer att bete mig som en idiot och lyda experternas råd. Jag tänker bete mig som vanligt. Det är nämligen den här rädslan som drabbat Lena Mellin som är målet med terrorism. Den har däremot inte drabbat mig.

SDfiering av M?

När Moderaterna hade kris för några år sedan bestämde de sig för att byta spår och bli ”Nya” Moderaterna. I praktiken blev de väl kanske snarast nya Socialdemokraterna. Nu krisar de igen, och ska även förnya sig igen. Den här gången verkar de vilja bli nya Sverigedemokraterna.

Anna Kinberg-Batra nöjde sig som vi alla vet inte med att hinta om att börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu ska de även anamma en del av SDs idéer. En av dem var att låta polisen godtyckligt förbjuda vissa personer att vistas på vissa platser utan någon slags rättslig prövning. En väldigt dålig idé i sig, men det är inte det jag tänkt gå in på. Mårten Schultz har nämligen redan förklarat varför det är en dålig idé bättre än någon annan förmodligen kunnat göra. Jag nöjde mig med att twittra ut länken:

Men sedan blev det intressant. Jag fick nämligen svar från en politiskt sakkunnig hos Moderaterna som menade att den professor i juridik som utifrån de lagar och regler som finns underkände politikerns idé hade fel. Tydligen är professor bara ”en titel”.

mbildningsforakt.PNG

Missförstå nu inte. Politiskt sakkunnig låter ju som om det syftar på någon som kan saker, ungefär. Men det avser bara en politiskt tillsatt tjänsteman med ansvar för ett visst sakområde. Inte en expert på området. Men det intressanta här är inte att personen i fråga inte håller med den verklige experten, utan värderingen av argument. Att tjänstemannen kallar det här för en ”politisk fråga”.

Det är nämligen inte en politisk fråga utan en juridisk!

Att som den här tjänstemannen gör underkänna experten är ett uttryck för bildningsförakt. Från vad som kanske är landets näst största parti. De argument han lyfter fram för att påvisa att Schultz har fel är alltså dessa:

  • ”Det funkar i Danmark.”
  • ”Det utmålar poliser som idioter.”
  • ”Liknande regler finns idag.”

Tunga argument? Nja. OK, Pathosargument är tekniskt sett också argument.

Men juridiskt sett har de ingen betydelse. Inte heller akademiskt sett. Då är det snarare logosargument som krävs. Pathosargument bygger nämligen på känslor. De är subjektiva. De ska framkalla känslor. Dvs sådant som vi helst vill slippa se inom rättsväsendet, eftersom vi inte vill ha subjektiva domar som baserar sig på känslor. Där vill vi se objektivitet så att olika människor döms lika för lika brott. Och därför överlåter vi inte heller sådant på polisen utan lämnar det till rättsväsendet.

I mina ögon visar detta bara att Moderaterna går med stormsteg mot att bli ett stödparti till SD. Populister brukar i regel avsky bildade människor och bildning i sig, eftersom bildning är ett hot mot populismen. Populism bygger på känslor och inte på logik.

Att en politiskt sakkunnig inom Moderaterna anser att hans känsloargument väger tyngre än en juridikprofessors faktaargument bekräftar kanske detta?

Och Sverigedemokraterna då?

Jag fortsätter att jäklas med er som försöker tuta i er själva och andra att Sverigedemokraterna är ”ett parti som alla andra”. Jag har redan skrivit om hur man avdemokratiserar ett land och inför en fascistisk diktatur. Senast i raden är kanske USA om inte Trump blir avsatt innan det är för sent. Men hur är det med Sverige då?

Jag hittade denna tweet med en bild från US Holocaust Museum.

Den innehåller ungefär det jag tog upp i guiden, plus sådant som jag utelämnade pga att det skulle bli för långt. Men låt oss nu titta på varje punkt och se hur Sverigedemokraterna passar in.

  • Powerful and continuing nationalism: check! En no-brainer. Att SD är och alltid har varit nationalister vet vi alla.
  • Disdain for human rights: check! SD gillar att hetsa mot just flyktingar och misstänkliggöra de som flyr från krig och andra otrevligheter. SD förespråkar även dubbla måttstockar inom rättsväsendet och vill att man ska dömas olika beroende på ursprung. (Om du våldtar någon ska du enligt SD dömas mildare om du är etnisk och infödd svensk än om du inte är det.)
  • Identification of enemies as a unifying cause: check! I SDs värld är invandrare/utlänningar/flyktingar suspekta, och de vill få dig att tro det. Dessutom hetsar de mot akademiker, journalister och andra människor som de betraktar som en del av ”PK-eliten”. Yttre respektive inre fiender som de vill att du ska hata.
  • Supremacy of the military: check! Ja, det kan kännas som rent trams med tanke på vår sk ”försvarsmakts” tillstånd, men genom ”Lantvärnet” försöker de lobba för ett militärt starkare Sverige. Vilket är märkligt med tanke på att de är det mest Putin-vänliga av alla partier i Sverige, och Putins Ryssland egentligen utgör det enda konkreta militära hotet mot Sverige. (Å andra sidan kanske någon behöver skydda dem från svenska folket om de skulle få makten?)
  • Rampant sexism: check! Det finns gott om rapporter inifrån SD om sexismen, och de är uttalade abortmotståndare vilket innebär att de ser kvinnor som lägre stående varelser som inte är kapabla att ta ansvar för sina egna liv.
  • Controlled mass media: check! Se det där om fiender. De vill ta kontroll över massmedia som de ju som bekant anser vara en del av ”PK-eliten” (”PK-media”) eftersom svensk massmedia inte sprider de nyheter SD tycker att de ska sprida. Misstänkliggörandet av massmedia är ett steg mot att ta kontrollen över den.
  • Obsession with national security: check! Se det om militär styrka och om att identifiera fiender. SD försöker få allt att handla om vår säkerhet. Att skydda oss från ”yttre hot” (som SD själva uppfunnit för att skrämma upp oss).
  • Religion and government intertwined: nja. Visserligen lierar sig SD gärna med abortmotståndare och kristna tokstollar men det är inte så tydligt att de försöker fläta samman staten och kyrkan – än.
  • Corporate power protected: nja. Även där är det tveksamt var SD egentligen står, men det är inte så konstigt så länge SD i princip saknar politik för hur civilsamhället faktiskt ska fungera när det inte är kris.
  • Labor power suppressed: nja. Se ovan. De har ingen konkret politik inom frågor som rör arbetsmarknad och sysselsättning.
  • Disdain for intellectuals & the arts: check! Se det om inre och yttre fiender. För SD är intellektuella – vilket här kan inkludera akademiker, journalister och forskare – ett hot eftersom de kan avslöja SDs lögner. Därför hetsar de mot dem och gör allt för att misstänkliggöra dem så länge de inte själva har makten.
  • Obsession with crime & punishment: check! Det är sammanflätat med deras syn på mänskliga rättigheter, militär styrka och besatthet av nationell säkerhet, eftersom det i den förenklade världsbild SD försöker förmedla är så enkelt att brott begås av invandrare och inte av svenskar.
  • Rampant cronyism & corruption: check! Korruptionen är visserligen ett ”nja” eftersom ju SD inte har makten än så länge. Men när det gäller svågerpolitik och vänskapskorruption är de ett skolboksexempel. Se bara på den inre cirkeln i SD som ständigt går över gränsen men aldrig tvingas bort från sina poster trots SDs påstådda ”nolltolerans” mot ditten och datten. Hur länge hade Kent Ekeroth fått sitta kvar om ”nolltoleransen” även gällt honom?
  • Fraudulent elections: nja. För att kunna rigga ett val måste man ha en del inflytande som SD inte har. Än. Men den punkten kan nog däremot komma att ändras om de skulle få makten. Räkna inte med att rösterna kommer att räknas korrekt då.

Så ser i alla fall SD ut. Hur många punkter prickade de in? Tänk på att den här listan är gammal och välkänd och grundar sig på erfarenheter från flera historiska fascistdiktaturer i världen. Vi vet hur det började, och vi vet hur det slutade. Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland, Francos Spanien och Putins Ryssland, för att ta några exempel. Det började alltid så här.

Men ändå tycks vi i Sverige tro att det inte gäller oss. Att ett parti som uppvisar dessa tecken är ”ett parti som alla andra”. Ett parti som M kan tänka sig att samarbeta med. Hur tror du att Sverige skulle bli med Sverigedemokraterna vid makten?

Fascistskolan: appendix

Bravo. Du har om du läst de tre föregående delarna nu vandrat samma väg som internationellt kända diktatorer, fascister, nazister, kommunister och massmördare gjort före dig. Benito Mussolini, Adolf Hitler, Josef Stalin, Mao Zedong, Vladimir Putin och många fler har gått före dig, och du följer i deras fotspår.

Du har inte gått hela vägen, men i framtiden kommer du kanske göra det? Som jag beskrivit krävs det egentligen inte så mycket för att göra det möjligt. Men det finns ändå en del saker att tänka på, och gör du inte det spelar det ingen som helst roll om du gör allt by the book (dvs min guide Fascistskolan: 1, 2, 3).

OK. Nu är det slut på det roliga. Nu ska jag sluta raljera och lajva kursledare för presumtiva diktatorer, och istället titta på den groende fascismen, rasismen och populismen. Den börjar bli ett reellt hot för det här landet.

Förutsättningar

Om förutsättningarna inte är de rätta går det inte. Populism bygger på missnöje och att man som populist lovar guld och gröna skogar utan en tanke på att infria sina löften. Det funkar inte om man inte kan lova att fylla ett tomrum. Fundera dock på vem som skapar förutsättningarna.

Utanförskap är en viktig faktor. Bortse från konjunkturen. Det viktiga är att det finns hyfsat många i utanförskap, t ex långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Så kan vara fallet även om landet som helhet går bra. Även om det går bra för de flesta finns det alltid människor som det går mindre bra för. Sådana är tacksamma byten för politiska bluffmakare som bara är ute efter att ta makten.

Vidare bör utanförskapet koncentreras geografiskt så att de som står utanför arbetsmarknaden och samhället bildar en form av gemenskaper i själva utanförskapet. Är det jämnt fördelat över landet med några procent i varje stad blir det svårt, eftersom de då inte upplever samma hopplöshet som de som t ex sitter fast i ett brukssamhälle där den stora arbetsgivaren försvunnit och framtidsutsikterna är väldigt mörka.

Den sittande regeringen liksom etablissemanget i övrigt bör också vara dålig på att hantera dessa problem som finns i delar av landet. De i utanförskapet måste känna sig övergivna och svikna av samhället. I Sverige är det identitetspolitik och politisk arrogans som varit den största tillgången för Sverigedemokraterna, och det som mobiliserat SDs väljare. Begrepp/uttryck som ”kränkta vita män” och ”vithetsnorm” har fungerat som supraledare för SD. Detta för att de riktar sig mot just människor som i praktiken befinner sig längst ner på samhällsstegen men gör gällande att de är privilegierade enbart för att de är svenska, vita och män. Exempel:

Tänk dig att du en typisk svensson i 60-årsåldern. Du bor i en småort och har jobbat sedan du blev myndig på det lokala storföretaget som varit hela bygdens arbetsgivare. Sedan flyttar företaget verksamheten till ett låglöneland i Asien och du blir av med jobbet, samtidigt som det inte finns någon efterfrågan på din kompetens. Pga din ålder är det för sent för dig att omskola dig. Även om du lär dig ett nytt yrke kommer du inte att få något nytt jobb. Dels för att sådana jobb inte finns där du bor och du saknar möjlighet att flytta, och dels för att en arbetsgivare inte vill anställa någon som snart går i pension och dessutom är helt grön inom sitt gebit. Tänk dig att du utöver detta får höra från någon ung (kvinnlig) akademiker i Stockholm att du pga din ålder, ditt kön och din nationalitet är privilegierad. En del av ”vithetsnormen”. Tekniskt sett är du en makthavare, medan en ung kvinnlig journalist med god inkomst och utländsk bakgrund som skriver artikel efter artikel i de stora tidningarna, känner alla makthavare och håller föredrag på högskolor och universitet enligt samma måttstock är en underdog utan makt. Du skulle nog uppfatta det här som väldigt kränkande.

Det är i den här typen av situationer som partier som bl a Sverigedemokraterna når framgångar. Och vi andra har serverat dem framgångarna på silverfat!

Jag måste erkänna att jag känner att jag själv har en del av den här skulden. Jag har häcklat många anonyma SD-sympatisörer och rasister på bl a FB, Twitter och den här bloggen. Det är visserligen ingenting som jag känner att jag borde skämmas över, eftersom det i regel handlar om människor som beter och uttrycker sig vidrigt. Att det har gått dåligt i livet är nämligen inte en ursäkt för att bete sig illa mot andra människor. Däremot har jag nog ibland betett mig illa genom att med svepande formuleringar avfärda människor som tycker annorlunda men som omedvetet sprider SDs narrativ och retorik, och som egentligen bara vill bli sedda. Eller snarare vill ha ett bättre liv. För till skillnad från dem ÄR jag privilegierad. (Även om jag knappt kan stava till ordet, märker jag nu…) Jag är högskoleutbildad, jag har ett ganska bra jobb, jag har ganska bra ekonomi, jag bor i Stockholm och har därmed tillgång till en stor lokal arbetsmarknad.

Som sagt, SDs framgångar i de delar av landet det går mindre bra för beror på att det bl a är vi i Stockholm och andra storstäder som gjort det möjligt för dem. Om vi varit bättre på att fånga upp och hantera de problem som finns på avfolkningsorter hade populisterna inte fått samma fotfäste.

Avdemokratiseringsprocessen

Det är det här jag skrivit om. Avdemokratiseringsprocessen i ett land. Det håller på att ske här i Sverige. Nu. Det håller på att ske i USA. Det har redan skett i Ryssland. Det skedde i Italien på 1920-talet och i Tyskland på 1930-talet. Och det är ingen slump. Förutsättningarna var nämligen ungefär samma i alla dessa exempel.

  • Svag ekonomi.
  • Svagt styre och vilsen befolkning.
  • En svag nationell identitet.
  • Invånare som var villiga att prioritera ordning och stabilitet före frihet.
  • En känsla av att det som hänt var någon annans fel.
  • Rop på en stark och auktoritär ledare.

Italien fick Mussolini. Tyskland fick Hitler. Ryssland fick Putin. De lovade alla samma sak: meningsfullhet och gemenskap. De levererade även detta under sina första år vid makten. Deras folk visste att de sålt sin frihet, men de kände att de fått trygghet. Men sedan gick det utför. Ekonomin gick sämre. Tyskland löste det problemet med att starta ett krig ihop med Sovjetunionen och invadera Polen från två håll. Italien ville vara med och hakade på. Putin har inte hunnit starta någon storkonflikt ännu, men förmodligen är det bara en tidsfråga. För krig har nämligen en förmåga att vända folkets uppmärksamhet bort från de interna problem ett land har, och sluta sig samman mot det yttre hot som de upplever lurar bortom landets gränser. Av samma anledning är rasism någonting genomgående i alla fascistiska avdemokratiseringsprocesser: man måste alltid ha en yttre fiende. (Och inre, som jag redan tagit upp.)

Vad som kommer att hända med USA under Trump är däremot svårare att sia om. USA skiljer sig från det tidiga 1900-talets Italien och Tyskland liksom Ryssland öht genom sina förhållandevis starka traditioner. I början av 1900-talet var demokratin ett ganska nytt påfund, så människorna kände inte till den frihet vi idag tar för given. Dagens Ryssland saknar helt demokratiska traditioner. USA har däremot en lång demokratisk tradition, även om landets demokrati är bristfällig. Jag tror inte personligen att det är lika lätt att avdemokratisera USA som med Tyskland, Italien och Ryssland.

Men oavsett utgång har processen varit identisk för alla dessa länder:

  • Landet mår dåligt eller upplevs i alla fall gå dåligt.
  • En ”stark ledare” kliver in och sprider en förenklad världsbild.
  • Inre och yttre fiender identifieras.
  • Massmedia tystas, akademiker och forskare misstänkliggörs. Yttrandefriheten inskränks.
  • Den nya ordningen normaliseras. Politiker och journalister börjar acceptera att demokratin avskaffats. Vissa journalister och intellektuella flyr. Andra rättar in sig i ledet och börjar jobba för sin nya regim.
  • Inre fiender börjar förföljas när ingen kan rapportera om det. (Vad som hände i Tyskland vet vi. Om någonting hänt i Ryssland vet vi det inte.)

Vad som händer sedan vet vi inte. Trump har inte hunnit starta något krig än, men han har startat en konflikt med Mexiko som han använt som en yttre fiende i sin retorik.

Och det är nu vi kommer till Sverige. Även här pågår en avdemokratiseringsprocess. Den är inte lika långt gången som i de övriga länderna, men den har ändå gått långt. Vi ska se hur långt det gått:

  • Landet mår dåligt eller upplevs i alla fall gå dåligt? Check. Egentligen går landet väldigt bra, men eftersom alla inte får ta del av det finns det ett stort missnöje vilket banar väg för nästa punkt:
  • En ”stark ledare” kliver in och sprider en förenklad världsbild? Check. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna försöker förmedla en bild av ett land i kris. Det har till viss del lyckats, så nu går vi till nästa punkt:
  • Inre och yttre fiender identifieras? Check. ”PK-media” kallar SD massmedia, och ser massmedia som en inre fiende eftersom svensk massmedia gärna avslöjar deras lögner. Andra inre fiender är flyktingar och EU-migranter, som har det gemensamt att de saknar röst och inte kan försvara sig mot SDs angrepp. De har även rollen som yttre fiende. En annan yttre fiende är EU. Så då kan vi titta på nästa punkt:
  • Massmedia tystas, akademiker och forskare misstänkliggörs. Yttrandefriheten inskränks? Check. Massmedia har visserligen inte tystats i samma omfattning som på annat håll, men SD har sina trollarméer som trakasserar journalister och forskare som de anser tillhör ”åsiktskorridoren”. Det inskränker faktiskt yttrandefriheten. Och att SD misstänkliggör alla som kan avslöja deras lögner är ingenting nytt. De är ju som sagt en av de inre fienderna (se ovan).
  • Den nya ordningen normaliseras. Politiker och journalister börjar acceptera att demokratin avskaffats. Vissa journalister och intellektuella flyr. Andra rättar in sig i ledet och börjar jobba för sin nya regim? Nix. Lyckligtvis kan vi inte pricka av den här punkten än. Men missförstå nu inte, vi kommer snart att kunna göra det! Flera journalister (och andra offentliga personer) har börjat anamma SDs alternativa historieskrivning. Katerina Janouch satt i Tjeckisk TV och spred SDs bild av Sverige som ett land som havererat totalt med no go-zoner, otrygghet och massutvandring av svenskar. Anna Kinberg-Batra vill ”samarbeta” med SD vilket bidrar till att normalisera dem ytterligare. Så vart kommer detta att landa? Låt mig spekulera lite om nästa punkt:
  • Inre fiender börjar förföljas när ingen kan rapportera om det? Får SD makten kan du räkna med det. SD är nämligen inte ett parti som alla andra. SD är ett fascistiskt parti med sina rötter i vit makt-rörelsen från 1990-talet. Nu har de jobbat på att få en ny image. Borta är bomberjackorna och kängorna, och istället är det slips och kostym som gäller. Men det är bara en putsning av ytan.

Det är inte bara jag som ser det här hända. I stort sett alla som kan någonting om de senaste 100 årens historia känner igen detta. Men ändå är okunskapen om fascister, populister och avdemokratiseringsprocesser väldigt utbredd och det är frustrerande. Vi saknar helt enkelt förmåga att lära oss av våra tidigare misstag. Det enda vi lärt oss av våra tidigare misstag är att vi inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag.

Än mer frustrerande är det faktum att många av de journalister och politiker som börjar anamma SDs världsbild och bidrar till att normalisera dem förmodligen vet detta. Ändå bryr de sig inte om det. Varför? Jag ser det som ett svek. Eller förräderi, t o m. Vi har inte fått demokratin och den frihet vi idag tar för given gratis.