Kategoriarkiv: Kommunikation

Hur man förlorar informationskriget

Ja, hur gör man det? Förlorar ett informationskrig? Det är faktiskt ganska enkelt. Man gör som i alla andra krig och konflikter – ingenting. Sitt passiv. Bemöt och hantera inte hot och angrepp. Då förlorar man.

Och precis det har vi gjort. Nästan i alla fall.

Vad jag tänker på är det ökade stödet för partier som SD och AFS i Sverige. Båda är partier som lyckats växa genom att vilseleda och lura människor. Men varför? Helt enkelt därför att vi andra låtit dem göra det utan att göra några vettiga insatser för att stoppa dem. De använder lögner och halvsanningar.

Halvsanningar är mest effektiva eftersom de innehåller just en del sanning. Men det är delen som är lögner som gör dem till lögner och inte sanningar.

Senast igår såg jag ett bra exempel på det när Jimmie Åkesson skulle ”debattera” mot Carl Bildt i SVT Agenda.

En bekant uttryckte det som att det skulle bli som att se FCZ spela en match mot Djurgården. Jo, i viss mån håller jag med. Men i en sådan match blir det inte en bedömningssport med faktaresistenta domare. Vilket är fallet i en debatt. Du kan inte vinna en debatt om den som följer den inte vill att du ska ha rätt. Du kan ha rätt, men det är inte samma sak som att få rätt.

Och Jimmie Åkesson använde sitt vanliga vapen: lögner. Det mest uppseendeväckande jag såg var hans påstående att EU ”straffar” britterna för Brexit. Det är en ren lögn, men eftersom den inte bemöttes där och då så fastnar den hos de som vill tro på Jimmie Åkesson. I själva verket är det så enkelt att Storbritannien är på väg mot en ”crash out” för att de inte ingått några avtal med EU. De vill äta kakan och ha den kvar. De vill ha tillgång till EUs inre marknad, men inte släppa in EU på sin egen marknad. Kunna jobba i EU, men inte låta EU-medborgare jobba i sitt eget land. Ha tillgång till EUs samarbeten och tullunion men inte vara med och betala för dem.

Givetvis säger EU nej. Det är inte att straffa britterna. Det är att ställa krav.

Det vet Jimmie Åkesson. Men han vet även att de som tror på honom inte gör det, och när han då får in en sådan lögn precis i slutet av debatten finns det inte tid att bemöta den.

Ungefär så ser hela samhällets och massmedias yrvakna hantering av det här hotet ut. Desinformation som löper amok bland de som inte kan värdera källor. Bland människor som inte läser tidningar eller ser på nyheter, utan föredrar att få sin information via bloggar, kommentarsfält och sociala medier.

Det här försöker då bl a massmedia motverka genom att ta upp det i TV-nyheter och skriva om det i tidningar. Är det verkligen så svårt att räkna ut att det inte kommer att funka?

Här har samhälle och massmedia fallerat. Totalt. Ett fullständigt haveri.

Det är egentligen väldigt enkelt. En strid måste man delta i där den står! Om någon sprider en lögn i sociala medier kan man inte bemöta den i t ex Metro. (Sorry Viralgranskaren, ni har en fin ambition, men gör den någon nytta?) Den måste bemötas där den sprids! Om de som är ute efter att skada vår demokrati bygger upp trollarméer för att sprida desinformation måste vi bygga upp egna trollarméer för att bemöta deras desinformation där den sprids.

Här har det också blivit fel. Man verkar inom etablerade media nämligen tro eller tycka att det här med att bemöta desinformation på plats är någonting vanligt folk ska göra på fritiden. Det går inte. För att göra det måste man anställa hyfsat många människor som gör det här på arbetstid. I skift. Dygnet runt alltså. Trollfabriken sover aldrig, och eftersom den inte gör det kan inte vi heller sitta och sova. Många människor i ”Livets hårda skola” är aktiva på nätterna och sover på dagarna. Vi måste hålla koll på var de är aktiva för att snabbt kunna gå in och ifrågasätta den desinformation som sprids.

Vi ser det som naturligt att avlöna poliser som jobbar heltid med att motverka kriminalitet. Men inte att avlöna kommunikatörer/”anti-troll” som jobbar heltid med att motverka lögner och desinformation. Är inte det märkligt?

Det är en sida av det hela. Men sedan handlar det även mycket om kartläggning av mottagliga grupper. Trollfabriken gör det. Det är därifrån alla dessa stå-upp-för-grupper kommer. Nej, det är inga medborgarinitiativ om någon tror det. De är avsedda att dra till sig lättpåverkade och faktaresistenta människor som är lätta att kontrollera och går att mobilisera mot demokratin. I dessa grupper jobbar sedan olika troll med att ytterligare vilseleda de människor som dras till dem. Titta hur de ser ut, dessa grupper. Det är alltid samma människor som syns i samma grupper.

Det är just i de här grupperna striden om demokratin står!

Det är här desinformationen sprids. Det är här den måste bemötas. Och det är inte ett jobb för en eller ett par ensamma journalister eller politiskt aktiva. Det är otrevligt och man blir snabbt utesluten om man ifrågasätter ”sanningen”. Därför måste man vara ganska många som dels kan bygga upp en effektiv spärreld av fakta mot desinformationen, och dels backa upp och stötta varandra.

Det är faktiskt så enkelt. För att kunna ge trollen och desinformatörerna motstånd måste man använda deras metoder och vapen mot dem. Det fungerar precis likadant i ett konventionellt krig. Du ställer dina soldater mot din angripares soldater. Den armé som har den bästa balansen mellan kvalitet och kvantitet på sina soldater går segrande ur striderna.

Så när ska vi egentligen börja jobba mer operativt för att försvara demokratin?

Det är inte ett kall. Det är ett jobb! Det finns många människor som kan göra det, men räkna inte med att de kommer att göra det utan vare sig ersättning eller erkännande. Och de kan inte göra det på egen hand. Vi måste organisera dem. Vi måste förse dem med information och fakta. Och ja, det kommer att kosta.

Hur mycket är demokratin värd för dig?

Annonser

När Livets Hårda Skola fick makt

Det här är ett inlägg som jag dragit mig för att skriva. Av flera skäl. Dels för att det kan upplevas som att jag slår på de som ligger, dels för att jag kan framstå som en elitist och dels för att ämnet i sig är kontroversiellt. Dessutom är det svårt att skapa en röd tråd som andra kan följa, men jag ska försöka hålla mig på spåret.

Det handlar om människorna från ”Livets Hårda Skola”, eller LHS som flera kallar den.

Nu ska jag inte raljera om LHS, skolinspektionen eller vad man lär sig i den. Det vore onödigt, och dessutom vore jag nog sist på bollen att göra det.

För dig som inte vet vad LHS innebär så är det ett nedsättande epitet som används om människor som främst dras till högerextrema partier som Sverigedemokraterna eller Svenskarnas Parti. Går du in i valfri ”stå upp för”-grupp på Facebook och klickar lite på medlemmarna så ser du att övervägande många av dem har angivit ”Livets Hårda Skola” inte bara som skola, utan även som arbetsgivare ibland. Och det här inlägget tänkte jag skulle få handla om dessa människor.

För många som inte själva identifierar sig med LHS innebär LHS i regel ett samlingsnamn på människor som är faktaresistenta, obildade, okunniga och gärna röstar på partier som Sd. Ofta är de arbetslösa, och ofta har de ingen utbildning utöver grundskolan. Många hoppade av gymnasiet.

Så ser bilden av ”Livets Hårda Skola” alltså ut.

Men nu tänkte jag problematisera lite kring detta, och lyfta frågan varför de är så pass många. Man väljer väl inte frivilligt platsen längst ner på samhällsstegen?

Nej. De har ofta inte valt. Men det är nu vi kommer till ett intressant samband och en annan grupp som vi inte gärna talar så mycket om: de svagbegåvade. Eller människor med svag teoretisk begåvning, som det också heter. Människor med inlärningssvårigheter. Och det är här jag tror vi hittar en viktig pusselbit för att förklara framväxten av LHS. De svagbegåvade är nämligen ganska många. Kanske 10-15% av befolkningen är svagbegåvade enligt vissa källor. Kanske så många som 20% enligt andra källor. Oavsett vilket utgör de en betydande andel av landets befolkning.

Viktigt att förstå är dock att de inte har blivit fler. Men samhället har förändrats på ett sätt som gör att de hamnat utanför.

För inte så många år sedan kunde man leva ett normalt liv som man var nöjd med även om man hade lite svårare att lära sig saker. Det låter klyschigt, men man kunde plugga nio år i grundskolan och sedan läsa ett par år på gymnasiet innan man började jobba hos ortens största arbetsgivare. Ibland kunde man gå direkt från grundskolan till ett första jobb och lära sig jobbet. Därefter kunde man jobba till pensionen, bo i en relativt billig villa eller radhus, äga en relativt bra bil och åka på semester lite då och då. Ingen jetset-tillvaro, men utan tvekan en tillvaro som många skulle nöja sig med.

Idag finns inte den möjligheten. De praktiska linjerna/programmen på gymnasiet finns inte längre. De stora och trygga arbetsgivarna på den egna hemorten finns inte kvar eftersom tillverkningen outsourcats till låglöneländer. Villan kan man inte köpa utan lån. Lån kan man inte få utan inkomst. Inkomst kan man inte få utan jobb. Jobb kan man ofta inte få utan högre utbildning. Högre utbildning kan man inte läsa om man inte klarat gymnasiet. Gymnasiet (3-4 år) klarar man inte om man inte klarar grundskolan med tillräckligt bra betyg. Och det gör man i regel inte som svagbegåvad.

Så ser alltså verkligheten ut för kanske 10-20% av landets invånare.

Det, för den som undrar, är Livets Hårda Skola.

De här människorna lever i ett samhälle där det inte finns plats för dem. Ett samhälle som gjort dem icke önskvärda. Dessa människor saknar det man tar för givet om man har läshuvud och kanske även läst vidare efter gymnasiet. Sådant som källkritik, förmåga att se samband, tänka kritiskt, tänka abstrakt, och så vidare. Då blir man en lätt måltavla för partier som Sd, som dels aktivt försöker nå ut till de som hamnat utanför, och dels jobbar aktivt för att manipulera dem och göra dem faktaresistenta. Du vet, ”jag skiter i om det är sant eller inte, det är för jävligt ändå”-människorna.

Det samhället måste förstå är dock att dessa människorna är en produkt av vårt samhälle och skolsystem!

Varför? Jo, om vi ska tala i föråldrade termer som IQ så tror jag att man räknar med att en IQ på ungefär 80 är vad som krävs för att klara grundskolan. Ligger man under 65-70 får man gå i särskola och anpassad undervisning. De svagbegåvade ligger däremot mitt emellan dessa. De är för begåvade för särskola, men saknar förutsättningar för att klara normal skolgång.

Det här är någonting som vi borde tala om i större omfattning. För nu finns det illvilliga politiska krafter (högerextrema partier) som utnyttjar detta. Det svenska skolsystemet producerar i princip väljare åt Sverigedemokraterna genom att tvinga ut människor i utanförskap och oviss framtid.

Jag brukar visserligen raljera kring LHS, men i själva verket känner jag med dessa människor.

De har blivit blåsta dubbelt upp. Först av samhälle/utbildningssystem som tvingar ut dem i vad som kanske blir livslång arbetslöshet. Sedan blir de lurade och utnyttjade av missnöjespartier som Sd som lovar guld och gröna skogar bara de får makten. Och eftersom utbildningssystemet inte är anpassat efter deras förutsättningar är de lätta att lura:

  • De får inte jobb bara för att vi slutar ta emot invandrare. Dels växer arbetsmarknaden och ekonomin i takt med att den tillgängliga arbetskraften ökar pga ökad konsumtion. Dels för att jobben inte kommer att återvända till Sverige. Och dels för att kompetenskraven inte kommer att sänkas.
  • De får inte bättre ekonomi för att vi slutar ta emot invandrare. A-kassa, socialbidrag, sjukpenning och pensioner sätts efter vad som är en skälig levnadsnorm, inte efter hur många det är som ska dela på pengarna.
  • De förstår inte att Sverigedemokraterna skiter fullständigt i dem. Sd vill ha makt, och företrädarna vill ha en stabil inkomst från sina politiska uppdrag så de själva slipper ta riktiga jobb – då passar det bra att hetsa olika grupper mot varandra. Sd är fienden, inte invandrarna.

Där har vi problemet med att Livets Hårda Skola blir allt vanligare bland svenskarna i ett nötskal. Så hur ska vi komma till rätta med det? Hur förvandlar vi den svenska skolan till en skola för alla? Hur förvandlar vi den svenska arbetsmarknaden till en arbetsmarknad för alla?

Hur gör vi Sverige till ett land för alla?


Tillägg efter publicering: missnöjespartier som Sd fokuserar ofta på de som hamnat utanför eftersom de även är mer utsatta socialt sett och därmed mer mottagliga för olika inviter till nya gemenskaper. Den som är långtidsarbetslös, sjukskriven eller förtidspensionerad blir ofta isolerad socialt sett pga avsaknaden av arbetskamrater (eller studiekamrater) som man träffar dagligen samtidigt som de gamla vännerna har fullt upp med vardagen. Då blir man även mer lättmanipulerad för den som erbjuder någon form av gemenskap där man kommer i kontakt med människor som man känner att man har någonting gemensamt med och kan att umgås med på olika sätt.

Den här ”rekryteringen” sker främst via sociala medier, och ofta genom att man startar grupper på Facebook som drar till sig missnöjda människor. I dessa grupper jobbar de här ”rekryterarna” med manipulation genom olika former av bekräftelse samtidigt som de medvetet försöker öka misstron mot samhälle, forskare och massmedia. Så skapas faktaresistens, eller en slags omvänd källkritik – man tror det som står på en blogg driven av en anonym person, men tror inte på det t ex forskare eller myndigheter har att säga i frågan. Det är alltså inte fråga om någonting som uppstått spontant där människor som hamnat utanför råkat träffa på varandra på nätet, utan det handlar om regelrätt nätverkande till vad som kan ses som rena sekter.

Vad jag vill ha sagt med det är att det kanske är bra om vi alla håller koll på de vi känner som hamnat utanför det normala livet med arbete och sociala gemenskaper. Då kanske vi kan förhindra att de hamnar i klorna på olika manipulatörer som försöker utnyttja dem för sina egna agendor.

Minska trängseln i t-banan?

Socialdemokraterna i SLL vill enligt en artikel i Stockholm direkt förbättra tillvaron för resenärerna i tunnelbanan. Det tycker jag låter som ett lovvärt initiativ. Inte minst med tanke på att jag är en av de dessa resenärer.

Vi vet väl alla hur det är i rusningstid. Överfulla tåg, fullpackade perronger, folk som krockar i spärrarna, och så vidare. Trängseln är ett problem.

Dessvärre är jag inte säker på att S faktiskt förstår problemet. Lösningarna tyder i alla fall inte på att de gör det. Det handlar nämligen inte bara om trånga vagnar, utan om hela systemet.

Bland S föreslagna åtgärder finner vi dessa:

  • Långa tåg hela tiden.
  • Tidigarelagd byggstart för röda linjens nya gren.
  • Bättre information om trängseln.
  • Införande av pendlarbussar.

OK. Långa tåg är en bra idé eftersom vi ändå slagit i taket för turtätheten. Däremot är jag inte så säker på att det faktiskt är ett problem. De tillfällen då jag råkat ut för korta tåg i rusningstid är lätt räknade.

Tidigarelagd byggstart för röda linjen? Ja, det kan nog göra en del. Förutsatt att man håller fast vid att inte dra den via getingmidjan Slussen – Gamla stan – T-Centralen.

Bättre information om trängseln? Glöm det. Alla – och med alla menar jag verkligen ALLA – som åker t-bana regelbundet och dessutom har gjort det ett tag vet att det är färre resenärer mitt i tågen än i ändarna.

BRT… äh, lägg ner bara. Kom med seriösa förslag istället för trams.

I alla fall kommer S med fyra lösningsförslag: ett på ett icke-problem, två som kanske inte ger någon förbättring och ett som är oseriöst.

Så hur gör vi istället? Först och främst måste vi förstå grundproblemet: att SL fortfarande tror att deras verksamhet är att köra bussar, spårvagnar, tåg och båtar. Det är fel – SLs verksamhet är att förflytta människor. Med hjälp av bussar, spårvagnar, tåg och båtar.

En stor del av trängseln och stressen beror på att själva miljöerna är feltänkta. Att ta sig upp och ner ur t-banan i rusningstid orsakar stress för många. Likaså att gå mellan bussar och tåg. Stressade människor slutar tänka i rationella banor som ”om jag går till mitten av perrongen får jag kanske sitta”. Man tänker istället bara ”jag ska med första bästa tåg, oavsett om folk står packade som sillar eller ej”. Delvis pga feltänkta miljöer.

Ett par konkreta förslag som skulle göra mycket mer än S hitech-lösningar:

  • Planera, konstruera och dimensionera alla stationer och bussterminaler på ett sätt som gör att det är lätt att ta sig fram till fots och byta mellan trafikslagen.
    Det innebär att man i ett tidigt skede behöver kartlägga hur resenärerna kommer att röra sig. Var konfliktpunkter kommer att finnas. Var flöden kan korsa varandra. Planera inte in hållplatslägen, spärrar, och liknande innan detta är gjort.
  • Se till att så tidigt som möjligt separera in- och utpasserande.
    Man kan inte räkna med att trafikanterna själva ska avgöra vilken väg som är bäst att ta. De/vi måste ledas. Dubbelriktade spärrar = fri trafik och fri trafik fungerar inte i verkligheten. Varför är det annars lag på att köra på höger sida på svenska vägar, tror ni?
  • Ta bort onödiga hinder.
    Det gäller främst på spårvägslinjerna, som Tvärbanan. Så länge det inte finns spärrar för att komma in på plattformarna behöver man inte heller hägna in dem med räcken. Det skapar bara fler konfliktpunkter. Men det gäller även gestaltning och dekorationer. Planteringar och blomkrukor kan se trevliga ut, men de får inte blockera flödena. Och man kan inte tänka på hur många som kan passera en viss punkt på ett dygn, utan man måste tänka på hur många som kan passera inom loppet av kanske en halv minut (folk kliver av en buss eller ett tåg).

”Men vi kan ju inte bara bygga om alla stationer”, hörde jag kanske någon tänka?

Nej, men vi kan se till att ha det här i huvudet när vi bygger nya. Se till att alla nya stationer har entréer i båda ändarna av perrongerna och på mitten. Det är nämligen det som är orsaken till att det är fullt i ändarna av tågen: det är där entréerna finns. (Se Gullmarsplan – entré i EN ände.) Befintliga stationer kan dels planeras om (enkelrikta spärrarna för att tvinga folk att ta vägar där de inte möts) och dels byggas om i de fall att biljettkurerna och rulltrappor är felplacerade i förhållande till varandra.

Det här tänker jag på dagligen. Jag åker till och från Rådmansgatan varje dag. Den är ett skolboksexempel på de missar som finns i dessa miljöer.

Stationen i sig är inte så hårt belastad. En bråkdel av resenärerna på Hötorget som jag åkte till/från fram till för några veckor sedan. Rådmansgatan är däremot felplanerad. Rulltrappan upp från perrongen och biljettkuren ligger på samma sida av biljetthallen. För att göra det värre går det bara att använda de 3-4 spärrar som ligger närmast biljettkuren för inpassering, samtidigt som de är dubbelriktade. Så folk som ska in genom spärrarna krockar med folk som ska ut, eftersom de som ska in inte kan använda några andra spärrar samtidigt som det är den naturliga vägen att ta för de som ska ut. Det blir konflikter hela tiden.

Så nej, jag tror inte att realtidsinformation som upplyser folk om att det finns platser i mitten av tågen kommer att minska stressen nämnvärt. Det är viktigare att SL börjar fokusera på de miljöer trafikanterna måste passera för att ta sig till och från tåg och bussar.

Och ta gärna bort spärrarna helt.

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.

Comeback för Nokia 3310?

”Experterna sågar Nokias nya 3310” skriver Omni. Tydligen vill alla ha smartphones nu för tiden, så enligt experterna finns det ingen anledning till att köpa den här telefonen.

Nu är jag ju inte själv expert, så jag är av en annan åsikt. Jag tror nämligen att den här telefonen kan bli en succé. Eller i alla fall framgångsrik.

Så hur får man en galen idé som denna? Att utveckla en nyversion av en telefon som ursprungligen släpptes för nästan 17 år sedan? På mobiltelefonernas tidsskala är 17 år förhistoriskt. Eller för-förhistoriskt. Någonstans mellan Big Bang och ursoppans uppkomst. Någonstans måste man väl ha tänkt fel? Nej. Jag tror att de tänkt helt rätt.

Att surfa med? Den kommer att suga fett. Appar? Glöm det. Sociala medier? Kanske. Att maila? Jodå. SMS och MMS? Det funkar. Ringa med? Givetvis!

Där har vi det. De har listat ut att det faktiskt finns en målgrupp som vill använda telefonen som telefon. Det är egentligen ingenting nytt. Den målgruppen har funnits länge. Men alla mobiltelefontillverkare ser den som förhållandevis liten. Några procent av den totala kundbasen, kanske? Det skulle väl inte löna sig att fokusera på den?

Jodå. Vad man glömmer bort är att även om det handlar om relativt sett liten målgrupp innebär det väldigt många potentiella kunder. Kunder som du inte behöver konkurrera om.

Det är ganska enkelt. Säljer du det alla andra säljer blir det stor konkurrens. Men hittar du någonting som du är ensam om men som efterfrågas av många är du en vinnare. Det är grundläggande konceptutveckling: hitta en målgrupp med behov och önskemål som ingen annan tillgodoser, och bli den som tillgodoser dem. Tänk utanför ramarna.

Ett exempel för att illustrera detta samt problemet med vad experterna tycker är om du bor i en stad om vill öppna ett matställe. Allt som finns i staden är 20 pizzerior. Experterna (eller i det här fallet banken som du vill låna från) kommer att säga att du ska starta stadens 21:a pizzeria, för alla köper ju pizza här i stan. Den som gjort sin hemläxa inom konceptutveckling förstår däremot att behovet av pizza redan är tillgodosett. Att alla köper pizza beror på att det inte finns något annat att välja på. Tittar man dessutom på prisutvecklingen och ser att pizzorna bara blir billigare och billigare ser man att efterfrågan inte bara är tillgodosedd. Den är t o m mättad. Så man öppnar någonting annat. Kanske ett sushihak eller en vegetarisk restaurang. Man hittar sin nisch, helt enkelt. Och det blir givetvis svårt. Banken kommer inte att bevilja lån, eftersom man vill satsa på någonting som ingen rent historiskt sett är intresserad av. Det säljs ju ingen sushi eller vegetarisk mat så då finns det ju ingen efterfrågan.

Kort sagt, jag tror att experterna har fel. Jag tror på nya Nokia 3310: en telefon som man ringer med? Ja varför inte. Det finns många människor som vill använda sin telefon just som telefon och ingenting annat.

Samhället fungerade, media fallerade

Lena Mellin har skrivit en milt sagt märklig kolumn om effekterna av gårdagens terrorattentat i Stockholm. Tvärt emot vad hon inbillar sig så fungerade samhället långt över förväntan igår. För massmedia blev däremot betyget epic fail.

Ja, kollektivtrafiken stängdes av, dock på order av myndigheterna. Många hade svårt att ta sig hem. Ändå var det många som tog sig hem, om än försenade. De som inte tog sig hem kunde söka sig till olika trygga platser som öppnat. Kyrkor. Människor öppnade sina egna hem för totala främlingar. Andra erbjöd plats i bil via sociala medier. I stort sett alla jag känner blev försenade. Men ingen blev strandsatt helt och hållet. Alla kom hem till sist.

Polisen informerade löpande om vad som hände. Krisinformation.se informerade om vad som hände. SL informerade om vad som hände. Telefoni och mobilt bredband fungerade. Allt som krävdes för att hålla sig uppdaterad var en telefon med lite batteri. Plus att polisen hade hög närvaro.

Ergo, ingenting bröt ihop, Lena Mellin!

Någonting som däremot fallerade var svensk massmedia. De stora svenska tidningarna – de som gärna ser sig som ”den tredje statsmakten” betedde sig som en papegojflock hög på klickbetesjournalistik. Rapportera allt som går att rapportera oavsett om det var sant eller ej. Folk som hoppat ut ur lastbilen och börjat skjuta. Skottlossning vid Fridhemsplan. De började till och med rapportera i realtid om var polisens insatsstyrka befann sig! (Och jag vill minnas att jag i stundens hetta kallade SvD för stolpskott i ett svar på en av deras tweetar.)

Svensk massmedia fungerade med andra ord lika ”bra” som under ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) oktober 2014. Allt de gjorde var att bidra till förvirring och försvåra myndigheternas arbete.

I ljuset av detta är det kanske inte någon större överraskning att folk börjar överge gammelmedia till förmån för hittepåmedia? Ingen av dem verkar ju ändå syssla med seriös nyhetsjournalistik i vilket fall som helst.

Hon avslutar sedan med den enastående dumma uppmaningen att undvika att bete sig som vanligt (”undvik folksamlingar” och sånt), efter att hon i ett tidigare stycke skrivit att det vore olyckligt om terrorattentatet skulle leda till inskränkningar i den personliga friheten. OK, men ska man då uppmana folk att inskränka sin egen personliga frihet.

Jag kommer att bete mig som en idiot och lyda experternas råd. Jag tänker bete mig som vanligt. Det är nämligen den här rädslan som drabbat Lena Mellin som är målet med terrorism. Den har däremot inte drabbat mig.

SDfiering av M?

När Moderaterna hade kris för några år sedan bestämde de sig för att byta spår och bli ”Nya” Moderaterna. I praktiken blev de väl kanske snarast nya Socialdemokraterna. Nu krisar de igen, och ska även förnya sig igen. Den här gången verkar de vilja bli nya Sverigedemokraterna.

Anna Kinberg-Batra nöjde sig som vi alla vet inte med att hinta om att börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu ska de även anamma en del av SDs idéer. En av dem var att låta polisen godtyckligt förbjuda vissa personer att vistas på vissa platser utan någon slags rättslig prövning. En väldigt dålig idé i sig, men det är inte det jag tänkt gå in på. Mårten Schultz har nämligen redan förklarat varför det är en dålig idé bättre än någon annan förmodligen kunnat göra. Jag nöjde mig med att twittra ut länken:

Men sedan blev det intressant. Jag fick nämligen svar från en politiskt sakkunnig hos Moderaterna som menade att den professor i juridik som utifrån de lagar och regler som finns underkände politikerns idé hade fel. Tydligen är professor bara ”en titel”.

mbildningsforakt.PNG

Missförstå nu inte. Politiskt sakkunnig låter ju som om det syftar på någon som kan saker, ungefär. Men det avser bara en politiskt tillsatt tjänsteman med ansvar för ett visst sakområde. Inte en expert på området. Men det intressanta här är inte att personen i fråga inte håller med den verklige experten, utan värderingen av argument. Att tjänstemannen kallar det här för en ”politisk fråga”.

Det är nämligen inte en politisk fråga utan en juridisk!

Att som den här tjänstemannen gör underkänna experten är ett uttryck för bildningsförakt. Från vad som kanske är landets näst största parti. De argument han lyfter fram för att påvisa att Schultz har fel är alltså dessa:

  • ”Det funkar i Danmark.”
  • ”Det utmålar poliser som idioter.”
  • ”Liknande regler finns idag.”

Tunga argument? Nja. OK, Pathosargument är tekniskt sett också argument.

Men juridiskt sett har de ingen betydelse. Inte heller akademiskt sett. Då är det snarare logosargument som krävs. Pathosargument bygger nämligen på känslor. De är subjektiva. De ska framkalla känslor. Dvs sådant som vi helst vill slippa se inom rättsväsendet, eftersom vi inte vill ha subjektiva domar som baserar sig på känslor. Där vill vi se objektivitet så att olika människor döms lika för lika brott. Och därför överlåter vi inte heller sådant på polisen utan lämnar det till rättsväsendet.

I mina ögon visar detta bara att Moderaterna går med stormsteg mot att bli ett stödparti till SD. Populister brukar i regel avsky bildade människor och bildning i sig, eftersom bildning är ett hot mot populismen. Populism bygger på känslor och inte på logik.

Att en politiskt sakkunnig inom Moderaterna anser att hans känsloargument väger tyngre än en juridikprofessors faktaargument bekräftar kanske detta?