Category Archives: Media

Vad gör egentligen SOS Alarm?

Nu är Rebecca Uvell jättearg igen. Den här gången gäller det ett avtal mellan SOS Alarm och SSRS (Svenska Sjöräddningssällskapet) och frågor om finansiering. Och sådana frågor vet jag ju att hon är intresserad av efter inhoppet som SlösO för ett par år sedan, vilket jag tycker är kul.

Jag tycker även att det är kul att hon intresserar sig för SOS Alarm eftersom jag själv jobbat där i snart sex år. Nej, inte som operatör. Jag är och förblir datanörd. Och inte heller för jag företagets talan på något sätt, utan det här är mer en fråga om ett ”om man tänker ett steg till-scenario”. Men trots att jag inte jobbar i kärnverksamheten eller med PR/kommunikation för företaget skulle jag gärna vilja nyansera det hon skriver en aning.

Till att börja med håller jag med om att det låter fel att en organisation som SSRS ska behöva betala för assistans från samhället. De gör ett väldigt viktigt jobb som jag tycker att polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen egentligen borde göra. De borde snarare få betalt för det. Eller i alla fall kunna gå plus minus noll.

Det är här jag tror att missförståndet ligger: SSRS gör inte SOS Alarms arbete. SSRS är en utryckningsverksamhet. Det är inte SOS Alarm. Jag tror inte att just Uvell har missförstått detta, men jag vill ändå förtydliga det för andra som inte vet vad SOS Alarm faktiskt gör.

SOS Alarm hanterar en stor del av (men inte alla, som Uvell påstår) nödsamtalen i Sverige. Alla inkommande samtal till 112 hamnar hos SOS Alarm. Men sedan tar en kedja vid där samtalet kan kopplas över till t ex polisen eller brandförsvaret, beroende på var och vad. Polisen och brandförsvaret har egna larmoperatörer. Däremot sköter SOS Alarm i regel dirigering och prioritering av just vårdresurser eftersom de flesta landsting och kommuner inte har någon egen sådan verksamhet. Dvs ambulanser, sjuktransporter och liknande, beroende på avtal med olika landsting liksom med staten. Formerna för detta regleras i avtalen.

SOS Alarm har däremot ingen egen utryckningsverksamhet utan alla fordon och all personal hör till landstingen. Det här är ändliga resurser. Det finns ett visst antal operatörer som kan ta emot och hantera ett visst antal anrop. 

Blir anropen fler krävs fler operatörer, och Uvell förstår säkert att det innebär att det kräver mer pengar eftersom operatörerna ska ha lön och någonstans att utföra sitt arbete. Och eftersom SOS Alarm både ägs av och arbetar åt stat och landsting har stat och landsting krav på hur verksamheten utförs. Att samhället inte vill finansiera en så pass viktig verksamhet som SSRS tycker jag är tråkigt, men kanske inte någonting som just SOS Alarm ska lastas för? Både polisen och brandförsvaret skulle kunna ta hand om den biten, och de har dessutom resurser att bistå i själva utryckningsverksamheten.

Så jag förstår att Uvell är upprörd. Det låter sniket att kräva betalt av SSRS, precis som det skulle låta sniket att kräva betalt av t ex Missing People. Men hon riktar sin ilska åt fel håll. SOS Alarm är precis som hon skriver inte en privat verksamhet, men just därför är handlingsfriheten mindre, just för att det handlar om skattepengar.

Sedan har Uvell fel i att SOS Alarm skulle vara helt skattefinansierat. Skattepengar utgör ungefär hälften, medan den privata verksamheten mot kunder inom säkerhet och jourtjänster utgör resten.

Mitt tips till Rebecca Uvell är i alla att ta den här frågan med berörda myndigheter och departement. MSB, Inrikesdepartementet/Ygeman, t ex. Fråga om det inte finns möjlighet att ta höjd för SSRS verksamhet i budgeten för SOS Alarm eller annan blåljusverksamhet, som polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen? Det kanske inte krävs mer än att man frågar eftersom ingen tidigare tänkt på att man kanske skulle ge SSRS verksamhet lite stöd från samhällets sida?

Ett annat tips är att göra lite bättre research om det man ska skriva som. Kanske handlar det inte bara om att koppla över ett samtal till SSRS när det kommer in på 112-numret? Har Uvell t ex tagit reda på vilket C4IS-system SSRS använder sig av?

Samhället fungerade, media fallerade

Lena Mellin har skrivit en milt sagt märklig kolumn om effekterna av gårdagens terrorattentat i Stockholm. Tvärt emot vad hon inbillar sig så fungerade samhället långt över förväntan igår. För massmedia blev däremot betyget epic fail.

Ja, kollektivtrafiken stängdes av, dock på order av myndigheterna. Många hade svårt att ta sig hem. Ändå var det många som tog sig hem, om än försenade. De som inte tog sig hem kunde söka sig till olika trygga platser som öppnat. Kyrkor. Människor öppnade sina egna hem för totala främlingar. Andra erbjöd plats i bil via sociala medier. I stort sett alla jag känner blev försenade. Men ingen blev strandsatt helt och hållet. Alla kom hem till sist.

Polisen informerade löpande om vad som hände. Krisinformation.se informerade om vad som hände. SL informerade om vad som hände. Telefoni och mobilt bredband fungerade. Allt som krävdes för att hålla sig uppdaterad var en telefon med lite batteri. Plus att polisen hade hög närvaro.

Ergo, ingenting bröt ihop, Lena Mellin!

Någonting som däremot fallerade var svensk massmedia. De stora svenska tidningarna – de som gärna ser sig som ”den tredje statsmakten” betedde sig som en papegojflock hög på klickbetesjournalistik. Rapportera allt som går att rapportera oavsett om det var sant eller ej. Folk som hoppat ut ur lastbilen och börjat skjuta. Skottlossning vid Fridhemsplan. De började till och med rapportera i realtid om var polisens insatsstyrka befann sig! (Och jag vill minnas att jag i stundens hetta kallade SvD för stolpskott i ett svar på en av deras tweetar.)

Svensk massmedia fungerade med andra ord lika ”bra” som under ubåtsjakten (eller underrättelseoperationen) oktober 2014. Allt de gjorde var att bidra till förvirring och försvåra myndigheternas arbete.

I ljuset av detta är det kanske inte någon större överraskning att folk börjar överge gammelmedia till förmån för hittepåmedia? Ingen av dem verkar ju ändå syssla med seriös nyhetsjournalistik i vilket fall som helst.

Hon avslutar sedan med den enastående dumma uppmaningen att undvika att bete sig som vanligt (”undvik folksamlingar” och sånt), efter att hon i ett tidigare stycke skrivit att det vore olyckligt om terrorattentatet skulle leda till inskränkningar i den personliga friheten. OK, men ska man då uppmana folk att inskränka sin egen personliga frihet.

Jag kommer att bete mig som en idiot och lyda experternas råd. Jag tänker bete mig som vanligt. Det är nämligen den här rädslan som drabbat Lena Mellin som är målet med terrorism. Den har däremot inte drabbat mig.

Sveket mot förorten.

Identitetspolitik, klasshat och förortscred. Varför landar vi alltid just där så snart problemet med kriminella i förorterna förs på tal? Senast ut att svika förorten är Mattias Gardell och Edda Manga, två forskare som i en märklig debattartikel i Stockholms Fria försöker relativisera glorifieringen av kriminella i bl a Fittja.

Det handlar om ett slags konstverk i Fittja som visar tre numera bortgångna Fittja-bor. Jag vill dock börja med att ge forskarna rätt på två punkter: det går inte att åka pendeltåg till Fittja och det går inte heller att åka pendeltåg till Östermalm.

Resten av deras artikel är däremot rent nonsens.

Jag kommer själv från just Botkyrka. Jag växte upp i Alby och Tumba. De första tio åren bodde jag på Lagfartsvägen 30 i Alby. De första åren i en trea på första våningen ihop med mina föräldrar och min storasyster som jag delade rum med. Sedan flyttade vi upp till en fyra på sjätte våningen och jag och syrran fick äntligen egna rum. Efter det flyttade vi till Tumba. Först till radhus och sedan till villa. Någonstans i alla dessa flyttar flyttade syrran hemifrån. Så man kan väl säga att vi gjorde en liten boendekarriär. Sedan flyttade jag själv hemifrån. Först till Salem, sedan till Sollentuna (Edsberg) och slutligen till Årsta.

Men åter till Alby då. Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg var även på den tiden områden med en del sociala problem. För de som inte kommer därifrån är det just den biten man känner till. Men det är inte hela sanningen. För trots att det fanns en del kriminella och människor med problem så bestod förorten till större delen av just vanliga människor som bara bodde där. Av människor som inte baserade sin identitet på var de bodde. Av människor som inte försökte föra förortens talan utan att någon bett dem om det.

Dessa människor glöms i regel bort när människor som Gardell och Manga (och många andra) ska göra sig till fanbärare eller talesmän för människorna ”i orten” som det heter om man vill uttrycka sig lite förortscreddigt. Eller glöms bort är nog fel ord. De ignoreras. De ignoreras helt enkelt därför att de inte har bett någon att ”föra deras talan” som så ofta sker. Varför? Därför att det är inte deras talan som förs. De som gör sig till talesmän för förorterna – oavsett om de själva bor där eller någon annanstans – för snarare busets talan. Vilket är precis vad Gardell och Manga gör.

Hörde ni det, Mattias och Edda? Ni för busets talan. Nähä, det förstod ni inte?

OK. Låt mig då förklara vad som är fel. När de olika fanbärarna gör sig till förortens talesmän gör de det utifrån stereotyper. De som bor i förorterna är i deras värld antingen människor som ”hamnat lite snett” eller hårt arbetande invandrare som driver den lokala tobaksaffären. Men om vi nu tittar lite närmare på hur det faktiskt ser ut så finns det inte en tobaksaffär i varje gathörn där alla som inte står och dealar knark jobbar ihjäl sig under 20 timmar per dygn. Det finns faktiskt andra människor också. Människor som jobbar någon annanstans. Vad de har gemensamt är egentligen bara en sak: var de bor. Inte varför de bor där. En del bor där för att de kommer därifrån och trivs. En del bor där för att de inte kan eller vill betala vad det kostar att bo någon annanstans. En del bara bor där utan att vara intresserade av att redogöra för varför. Så det finns bara en gemensam nämnare för de som bor i förorten: de bor i förorten.

Men ändå tycks vi acceptera att det är just de kriminella som är representativa för förorten. Som de tre killarna på målningen i Fittja.

Personligen gillar jag den. Eller rättare sagt: jag gillade den. Snyggt gjord och placerad i en miljö där den stack ut. Sedan fick jag reda på att den visade tre nu bortgångna kriminella. Och jag tycker att det är helt i sin ordning att den togs ner.

Visst, killarna ser ut som sympatiska svärmorsdrömmar på målningen. Brett leende, välvårdade och snyggt klädda. Men skulle du vilja att din dotter gifte sig med någon som rånar juvelbutiker? Det är här vi kommer till problemet med målningen. Varför den var fel. Varför Gardell och Manga har fel. Den glorifierar nämligen kriminalitet och framställer de här killarna som en slags bygdens lokala hjältar.

Men fråga dig då i vems ögon de är hjältar. Tror du att de som har vanliga nio till fem-jobb någon annanstans i Stockholmsområdet ser dem som hjältar? Troligtvis inte. Däremot ser de lokala kriminella förmågorna upp till dem. Många barn och ungdomar i området såg upp till dem. Häftiga killar som ger samhället fingret och lever utanför lagen. Eller med två ord:

Dåliga förebilder.

Det är precis vad det är fråga om. För även om de lokala kidsen ser upp till dem har jag betydligt svårare att föreställa mig ungarnas föräldrar gör det. De vill nog snarare att deras barn ska lyckas i livet. Att de ska sluta drömma om att bli lokala gangsters. De vill kanske främst att barnen ska gå klart skolan, kanske plugga vidare och sedan få jobb. Leva ett liv utanför fängelsemurarna. Men ska man lajva Scarface blir kanske livet därefter?

Jag kan upplysa om att det faktiskt fanns sådana här människor där jag växte upp. Redan då. Både i Alby och i Tumba. Jag bodde granne med en av stureplansmördarna i Tumba. Som åttaåring i Alby såg jag en kille som blivit skjuten, och skytten sköt sedan sig själv i närheten av ett dagis utanför Alby Centrum. Tror ni jag ser någon av dem som representativ för de förorter jag då bodde i?

De finns i alla fall överallt: ”häftiga” killar som ständigt hade problem med lagen. ”Häftiga” killar som många yngre killar såg upp till och ville vara som. En del lyckades. En del valde annorlunda, och det är den gemensamma nämnaren för de jag fortfarande känner från den tiden: de valde ett annat liv. Ironiskt nog är det fråga om människor som jag inte umgicks med som barn utan bara kände för att vi gick i samma skola. Samtidigt vet jag att det gått betydligt sämre för flera av mina barndomsvänner, även om det inte gäller för alla. Missbruk, kriminalitet, tidig död.

Det som får mig att se rött när man relativiserar kriminalitet i förorten är i alla fall att man väljer att se de kriminella som representativa för alla som bor där. När man talar om att polisen ”provocerar” genom att bara visa sig i vissa förorter. När man talar om att en målning av tre bortgångna kriminella bara är en ”hyllning” till förlorade vänner. När man försöker svartmåla alla de som lyfter fram de problem som faktiskt finns i förorterna och försöker sopa dem under mattan för att inte kränka de som vill att problemen ska fortsätta. När man kräver att ”orten ska lämnas i fred” av samhället. När man istället för konkreta åtgärder hellre ser meningslösa kulturprojekt inte inte gör ett smack för de boende.

Det man gör då är att man sviker alla de som inte är, inte försöker bli och inte heller vill vara eller bli kriminella!

Vad säger ni, Gardell och Manga? Tänkte ni så långt?

Tänkte ni på de människor som vill kunna leva i ”orten” utan att ständigt behöva oroa sig för att det ska sluta illa för deras barn? Eller var det så att ni tänkte så långt men struntade i det för att ni ville jobba på er egen förortscred?

Det som behövs är trygghet och ordning. Varken mer eller mindre. Resten klarar man i regel själva. Trygghet och ordning i skolorna. Trygghet och ordning i den offentliga miljön. Men några fanbärare som Gardell och Manga behövs däremot inte.

SDfiering av M?

När Moderaterna hade kris för några år sedan bestämde de sig för att byta spår och bli ”Nya” Moderaterna. I praktiken blev de väl kanske snarast nya Socialdemokraterna. Nu krisar de igen, och ska även förnya sig igen. Den här gången verkar de vilja bli nya Sverigedemokraterna.

Anna Kinberg-Batra nöjde sig som vi alla vet inte med att hinta om att börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu ska de även anamma en del av SDs idéer. En av dem var att låta polisen godtyckligt förbjuda vissa personer att vistas på vissa platser utan någon slags rättslig prövning. En väldigt dålig idé i sig, men det är inte det jag tänkt gå in på. Mårten Schultz har nämligen redan förklarat varför det är en dålig idé bättre än någon annan förmodligen kunnat göra. Jag nöjde mig med att twittra ut länken:

Men sedan blev det intressant. Jag fick nämligen svar från en politiskt sakkunnig hos Moderaterna som menade att den professor i juridik som utifrån de lagar och regler som finns underkände politikerns idé hade fel. Tydligen är professor bara ”en titel”.

mbildningsforakt.PNG

Missförstå nu inte. Politiskt sakkunnig låter ju som om det syftar på någon som kan saker, ungefär. Men det avser bara en politiskt tillsatt tjänsteman med ansvar för ett visst sakområde. Inte en expert på området. Men det intressanta här är inte att personen i fråga inte håller med den verklige experten, utan värderingen av argument. Att tjänstemannen kallar det här för en ”politisk fråga”.

Det är nämligen inte en politisk fråga utan en juridisk!

Att som den här tjänstemannen gör underkänna experten är ett uttryck för bildningsförakt. Från vad som kanske är landets näst största parti. De argument han lyfter fram för att påvisa att Schultz har fel är alltså dessa:

  • ”Det funkar i Danmark.”
  • ”Det utmålar poliser som idioter.”
  • ”Liknande regler finns idag.”

Tunga argument? Nja. OK, Pathosargument är tekniskt sett också argument.

Men juridiskt sett har de ingen betydelse. Inte heller akademiskt sett. Då är det snarare logosargument som krävs. Pathosargument bygger nämligen på känslor. De är subjektiva. De ska framkalla känslor. Dvs sådant som vi helst vill slippa se inom rättsväsendet, eftersom vi inte vill ha subjektiva domar som baserar sig på känslor. Där vill vi se objektivitet så att olika människor döms lika för lika brott. Och därför överlåter vi inte heller sådant på polisen utan lämnar det till rättsväsendet.

I mina ögon visar detta bara att Moderaterna går med stormsteg mot att bli ett stödparti till SD. Populister brukar i regel avsky bildade människor och bildning i sig, eftersom bildning är ett hot mot populismen. Populism bygger på känslor och inte på logik.

Att en politiskt sakkunnig inom Moderaterna anser att hans känsloargument väger tyngre än en juridikprofessors faktaargument bekräftar kanske detta?

Och Sverigedemokraterna då?

Jag fortsätter att jäklas med er som försöker tuta i er själva och andra att Sverigedemokraterna är ”ett parti som alla andra”. Jag har redan skrivit om hur man avdemokratiserar ett land och inför en fascistisk diktatur. Senast i raden är kanske USA om inte Trump blir avsatt innan det är för sent. Men hur är det med Sverige då?

Jag hittade denna tweet med en bild från US Holocaust Museum.

Den innehåller ungefär det jag tog upp i guiden, plus sådant som jag utelämnade pga att det skulle bli för långt. Men låt oss nu titta på varje punkt och se hur Sverigedemokraterna passar in.

  • Powerful and continuing nationalism: check! En no-brainer. Att SD är och alltid har varit nationalister vet vi alla.
  • Disdain for human rights: check! SD gillar att hetsa mot just flyktingar och misstänkliggöra de som flyr från krig och andra otrevligheter. SD förespråkar även dubbla måttstockar inom rättsväsendet och vill att man ska dömas olika beroende på ursprung. (Om du våldtar någon ska du enligt SD dömas mildare om du är etnisk och infödd svensk än om du inte är det.)
  • Identification of enemies as a unifying cause: check! I SDs värld är invandrare/utlänningar/flyktingar suspekta, och de vill få dig att tro det. Dessutom hetsar de mot akademiker, journalister och andra människor som de betraktar som en del av ”PK-eliten”. Yttre respektive inre fiender som de vill att du ska hata.
  • Supremacy of the military: check! Ja, det kan kännas som rent trams med tanke på vår sk ”försvarsmakts” tillstånd, men genom ”Lantvärnet” försöker de lobba för ett militärt starkare Sverige. Vilket är märkligt med tanke på att de är det mest Putin-vänliga av alla partier i Sverige, och Putins Ryssland egentligen utgör det enda konkreta militära hotet mot Sverige. (Å andra sidan kanske någon behöver skydda dem från svenska folket om de skulle få makten?)
  • Rampant sexism: check! Det finns gott om rapporter inifrån SD om sexismen, och de är uttalade abortmotståndare vilket innebär att de ser kvinnor som lägre stående varelser som inte är kapabla att ta ansvar för sina egna liv.
  • Controlled mass media: check! Se det där om fiender. De vill ta kontroll över massmedia som de ju som bekant anser vara en del av ”PK-eliten” (”PK-media”) eftersom svensk massmedia inte sprider de nyheter SD tycker att de ska sprida. Misstänkliggörandet av massmedia är ett steg mot att ta kontrollen över den.
  • Obsession with national security: check! Se det om militär styrka och om att identifiera fiender. SD försöker få allt att handla om vår säkerhet. Att skydda oss från ”yttre hot” (som SD själva uppfunnit för att skrämma upp oss).
  • Religion and government intertwined: nja. Visserligen lierar sig SD gärna med abortmotståndare och kristna tokstollar men det är inte så tydligt att de försöker fläta samman staten och kyrkan – än.
  • Corporate power protected: nja. Även där är det tveksamt var SD egentligen står, men det är inte så konstigt så länge SD i princip saknar politik för hur civilsamhället faktiskt ska fungera när det inte är kris.
  • Labor power suppressed: nja. Se ovan. De har ingen konkret politik inom frågor som rör arbetsmarknad och sysselsättning.
  • Disdain for intellectuals & the arts: check! Se det om inre och yttre fiender. För SD är intellektuella – vilket här kan inkludera akademiker, journalister och forskare – ett hot eftersom de kan avslöja SDs lögner. Därför hetsar de mot dem och gör allt för att misstänkliggöra dem så länge de inte själva har makten.
  • Obsession with crime & punishment: check! Det är sammanflätat med deras syn på mänskliga rättigheter, militär styrka och besatthet av nationell säkerhet, eftersom det i den förenklade världsbild SD försöker förmedla är så enkelt att brott begås av invandrare och inte av svenskar.
  • Rampant cronyism & corruption: check! Korruptionen är visserligen ett ”nja” eftersom ju SD inte har makten än så länge. Men när det gäller svågerpolitik och vänskapskorruption är de ett skolboksexempel. Se bara på den inre cirkeln i SD som ständigt går över gränsen men aldrig tvingas bort från sina poster trots SDs påstådda ”nolltolerans” mot ditten och datten. Hur länge hade Kent Ekeroth fått sitta kvar om ”nolltoleransen” även gällt honom?
  • Fraudulent elections: nja. För att kunna rigga ett val måste man ha en del inflytande som SD inte har. Än. Men den punkten kan nog däremot komma att ändras om de skulle få makten. Räkna inte med att rösterna kommer att räknas korrekt då.

Så ser i alla fall SD ut. Hur många punkter prickade de in? Tänk på att den här listan är gammal och välkänd och grundar sig på erfarenheter från flera historiska fascistdiktaturer i världen. Vi vet hur det började, och vi vet hur det slutade. Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland, Francos Spanien och Putins Ryssland, för att ta några exempel. Det började alltid så här.

Men ändå tycks vi i Sverige tro att det inte gäller oss. Att ett parti som uppvisar dessa tecken är ”ett parti som alla andra”. Ett parti som M kan tänka sig att samarbeta med. Hur tror du att Sverige skulle bli med Sverigedemokraterna vid makten?

Fascistskolan: appendix

Bravo. Du har om du läst de tre föregående delarna nu vandrat samma väg som internationellt kända diktatorer, fascister, nazister, kommunister och massmördare gjort före dig. Benito Mussolini, Adolf Hitler, Josef Stalin, Mao Zedong, Vladimir Putin och många fler har gått före dig, och du följer i deras fotspår.

Du har inte gått hela vägen, men i framtiden kommer du kanske göra det? Som jag beskrivit krävs det egentligen inte så mycket för att göra det möjligt. Men det finns ändå en del saker att tänka på, och gör du inte det spelar det ingen som helst roll om du gör allt by the book (dvs min guide Fascistskolan: 1, 2, 3).

OK. Nu är det slut på det roliga. Nu ska jag sluta raljera och lajva kursledare för presumtiva diktatorer, och istället titta på den groende fascismen, rasismen och populismen. Den börjar bli ett reellt hot för det här landet.

Förutsättningar

Om förutsättningarna inte är de rätta går det inte. Populism bygger på missnöje och att man som populist lovar guld och gröna skogar utan en tanke på att infria sina löften. Det funkar inte om man inte kan lova att fylla ett tomrum. Fundera dock på vem som skapar förutsättningarna.

Utanförskap är en viktig faktor. Bortse från konjunkturen. Det viktiga är att det finns hyfsat många i utanförskap, t ex långtidssjukskrivna eller arbetslösa. Så kan vara fallet även om landet som helhet går bra. Även om det går bra för de flesta finns det alltid människor som det går mindre bra för. Sådana är tacksamma byten för politiska bluffmakare som bara är ute efter att ta makten.

Vidare bör utanförskapet koncentreras geografiskt så att de som står utanför arbetsmarknaden och samhället bildar en form av gemenskaper i själva utanförskapet. Är det jämnt fördelat över landet med några procent i varje stad blir det svårt, eftersom de då inte upplever samma hopplöshet som de som t ex sitter fast i ett brukssamhälle där den stora arbetsgivaren försvunnit och framtidsutsikterna är väldigt mörka.

Den sittande regeringen liksom etablissemanget i övrigt bör också vara dålig på att hantera dessa problem som finns i delar av landet. De i utanförskapet måste känna sig övergivna och svikna av samhället. I Sverige är det identitetspolitik och politisk arrogans som varit den största tillgången för Sverigedemokraterna, och det som mobiliserat SDs väljare. Begrepp/uttryck som ”kränkta vita män” och ”vithetsnorm” har fungerat som supraledare för SD. Detta för att de riktar sig mot just människor som i praktiken befinner sig längst ner på samhällsstegen men gör gällande att de är privilegierade enbart för att de är svenska, vita och män. Exempel:

Tänk dig att du en typisk svensson i 60-årsåldern. Du bor i en småort och har jobbat sedan du blev myndig på det lokala storföretaget som varit hela bygdens arbetsgivare. Sedan flyttar företaget verksamheten till ett låglöneland i Asien och du blir av med jobbet, samtidigt som det inte finns någon efterfrågan på din kompetens. Pga din ålder är det för sent för dig att omskola dig. Även om du lär dig ett nytt yrke kommer du inte att få något nytt jobb. Dels för att sådana jobb inte finns där du bor och du saknar möjlighet att flytta, och dels för att en arbetsgivare inte vill anställa någon som snart går i pension och dessutom är helt grön inom sitt gebit. Tänk dig att du utöver detta får höra från någon ung (kvinnlig) akademiker i Stockholm att du pga din ålder, ditt kön och din nationalitet är privilegierad. En del av ”vithetsnormen”. Tekniskt sett är du en makthavare, medan en ung kvinnlig journalist med god inkomst och utländsk bakgrund som skriver artikel efter artikel i de stora tidningarna, känner alla makthavare och håller föredrag på högskolor och universitet enligt samma måttstock är en underdog utan makt. Du skulle nog uppfatta det här som väldigt kränkande.

Det är i den här typen av situationer som partier som bl a Sverigedemokraterna når framgångar. Och vi andra har serverat dem framgångarna på silverfat!

Jag måste erkänna att jag känner att jag själv har en del av den här skulden. Jag har häcklat många anonyma SD-sympatisörer och rasister på bl a FB, Twitter och den här bloggen. Det är visserligen ingenting som jag känner att jag borde skämmas över, eftersom det i regel handlar om människor som beter och uttrycker sig vidrigt. Att det har gått dåligt i livet är nämligen inte en ursäkt för att bete sig illa mot andra människor. Däremot har jag nog ibland betett mig illa genom att med svepande formuleringar avfärda människor som tycker annorlunda men som omedvetet sprider SDs narrativ och retorik, och som egentligen bara vill bli sedda. Eller snarare vill ha ett bättre liv. För till skillnad från dem ÄR jag privilegierad. (Även om jag knappt kan stava till ordet, märker jag nu…) Jag är högskoleutbildad, jag har ett ganska bra jobb, jag har ganska bra ekonomi, jag bor i Stockholm och har därmed tillgång till en stor lokal arbetsmarknad.

Som sagt, SDs framgångar i de delar av landet det går mindre bra för beror på att det bl a är vi i Stockholm och andra storstäder som gjort det möjligt för dem. Om vi varit bättre på att fånga upp och hantera de problem som finns på avfolkningsorter hade populisterna inte fått samma fotfäste.

Avdemokratiseringsprocessen

Det är det här jag skrivit om. Avdemokratiseringsprocessen i ett land. Det håller på att ske här i Sverige. Nu. Det håller på att ske i USA. Det har redan skett i Ryssland. Det skedde i Italien på 1920-talet och i Tyskland på 1930-talet. Och det är ingen slump. Förutsättningarna var nämligen ungefär samma i alla dessa exempel.

  • Svag ekonomi.
  • Svagt styre och vilsen befolkning.
  • En svag nationell identitet.
  • Invånare som var villiga att prioritera ordning och stabilitet före frihet.
  • En känsla av att det som hänt var någon annans fel.
  • Rop på en stark och auktoritär ledare.

Italien fick Mussolini. Tyskland fick Hitler. Ryssland fick Putin. De lovade alla samma sak: meningsfullhet och gemenskap. De levererade även detta under sina första år vid makten. Deras folk visste att de sålt sin frihet, men de kände att de fått trygghet. Men sedan gick det utför. Ekonomin gick sämre. Tyskland löste det problemet med att starta ett krig ihop med Sovjetunionen och invadera Polen från två håll. Italien ville vara med och hakade på. Putin har inte hunnit starta någon storkonflikt ännu, men förmodligen är det bara en tidsfråga. För krig har nämligen en förmåga att vända folkets uppmärksamhet bort från de interna problem ett land har, och sluta sig samman mot det yttre hot som de upplever lurar bortom landets gränser. Av samma anledning är rasism någonting genomgående i alla fascistiska avdemokratiseringsprocesser: man måste alltid ha en yttre fiende. (Och inre, som jag redan tagit upp.)

Vad som kommer att hända med USA under Trump är däremot svårare att sia om. USA skiljer sig från det tidiga 1900-talets Italien och Tyskland liksom Ryssland öht genom sina förhållandevis starka traditioner. I början av 1900-talet var demokratin ett ganska nytt påfund, så människorna kände inte till den frihet vi idag tar för given. Dagens Ryssland saknar helt demokratiska traditioner. USA har däremot en lång demokratisk tradition, även om landets demokrati är bristfällig. Jag tror inte personligen att det är lika lätt att avdemokratisera USA som med Tyskland, Italien och Ryssland.

Men oavsett utgång har processen varit identisk för alla dessa länder:

  • Landet mår dåligt eller upplevs i alla fall gå dåligt.
  • En ”stark ledare” kliver in och sprider en förenklad världsbild.
  • Inre och yttre fiender identifieras.
  • Massmedia tystas, akademiker och forskare misstänkliggörs. Yttrandefriheten inskränks.
  • Den nya ordningen normaliseras. Politiker och journalister börjar acceptera att demokratin avskaffats. Vissa journalister och intellektuella flyr. Andra rättar in sig i ledet och börjar jobba för sin nya regim.
  • Inre fiender börjar förföljas när ingen kan rapportera om det. (Vad som hände i Tyskland vet vi. Om någonting hänt i Ryssland vet vi det inte.)

Vad som händer sedan vet vi inte. Trump har inte hunnit starta något krig än, men han har startat en konflikt med Mexiko som han använt som en yttre fiende i sin retorik.

Och det är nu vi kommer till Sverige. Även här pågår en avdemokratiseringsprocess. Den är inte lika långt gången som i de övriga länderna, men den har ändå gått långt. Vi ska se hur långt det gått:

  • Landet mår dåligt eller upplevs i alla fall gå dåligt? Check. Egentligen går landet väldigt bra, men eftersom alla inte får ta del av det finns det ett stort missnöje vilket banar väg för nästa punkt:
  • En ”stark ledare” kliver in och sprider en förenklad världsbild? Check. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna försöker förmedla en bild av ett land i kris. Det har till viss del lyckats, så nu går vi till nästa punkt:
  • Inre och yttre fiender identifieras? Check. ”PK-media” kallar SD massmedia, och ser massmedia som en inre fiende eftersom svensk massmedia gärna avslöjar deras lögner. Andra inre fiender är flyktingar och EU-migranter, som har det gemensamt att de saknar röst och inte kan försvara sig mot SDs angrepp. De har även rollen som yttre fiende. En annan yttre fiende är EU. Så då kan vi titta på nästa punkt:
  • Massmedia tystas, akademiker och forskare misstänkliggörs. Yttrandefriheten inskränks? Check. Massmedia har visserligen inte tystats i samma omfattning som på annat håll, men SD har sina trollarméer som trakasserar journalister och forskare som de anser tillhör ”åsiktskorridoren”. Det inskränker faktiskt yttrandefriheten. Och att SD misstänkliggör alla som kan avslöja deras lögner är ingenting nytt. De är ju som sagt en av de inre fienderna (se ovan).
  • Den nya ordningen normaliseras. Politiker och journalister börjar acceptera att demokratin avskaffats. Vissa journalister och intellektuella flyr. Andra rättar in sig i ledet och börjar jobba för sin nya regim? Nix. Lyckligtvis kan vi inte pricka av den här punkten än. Men missförstå nu inte, vi kommer snart att kunna göra det! Flera journalister (och andra offentliga personer) har börjat anamma SDs alternativa historieskrivning. Katerina Janouch satt i Tjeckisk TV och spred SDs bild av Sverige som ett land som havererat totalt med no go-zoner, otrygghet och massutvandring av svenskar. Anna Kinberg-Batra vill ”samarbeta” med SD vilket bidrar till att normalisera dem ytterligare. Så vart kommer detta att landa? Låt mig spekulera lite om nästa punkt:
  • Inre fiender börjar förföljas när ingen kan rapportera om det? Får SD makten kan du räkna med det. SD är nämligen inte ett parti som alla andra. SD är ett fascistiskt parti med sina rötter i vit makt-rörelsen från 1990-talet. Nu har de jobbat på att få en ny image. Borta är bomberjackorna och kängorna, och istället är det slips och kostym som gäller. Men det är bara en putsning av ytan.

Det är inte bara jag som ser det här hända. I stort sett alla som kan någonting om de senaste 100 årens historia känner igen detta. Men ändå är okunskapen om fascister, populister och avdemokratiseringsprocesser väldigt utbredd och det är frustrerande. Vi saknar helt enkelt förmåga att lära oss av våra tidigare misstag. Det enda vi lärt oss av våra tidigare misstag är att vi inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag.

Än mer frustrerande är det faktum att många av de journalister och politiker som börjar anamma SDs världsbild och bidrar till att normalisera dem förmodligen vet detta. Ändå bryr de sig inte om det. Varför? Jag ser det som ett svek. Eller förräderi, t o m. Vi har inte fått demokratin och den frihet vi idag tar för given gratis.

Fascistskolan del 3: normalisera

Då är det dags för den avslutande delen i snabbguiden för dig som vill bli galen diktator på kort tid och införa en fascistisk diktatur i ditt land. Föregående inlägg handlade om att propagera och agitera för att manipulera massorna. Nu kommer vi att titta på det sista steget innan nationen tar steget över kanten till avgru… öh, in i framtiden, menar jag. Det är vad vi kallar normalisering.

Om du mot förmodan redan nått hit har du kommit ikapp Sverigedemokraterna och då är det bara att gratulera. Även om jag tvivlar på att du är ärlig och uppriktig om du påstår att så är fallet eftersom det bara finns plats för EN aktör på toppen och där är ju redan SD. Men det är helt OK att skarva lite. Vi är inte intresserade av sanningen utan av att skriva en alternativ historia. Ett eget narrativ. Eller som de som arbetar åt vår kollega i USA, Donald Trump, kallar det: alternativa fakta.

Steg 3: observera och normalisera

Detta steg, eller fas, handlar inte så mycket om handling som de tidigare stegen. Du har som jag förklarade i tidigare inlägg förmodligen arbetat med att mobilisera dina sympatisörer och vända människor mot varandra för att bättre kunna manipulera dem. Divide et impera som de gamla grekerna sade. (Ja, jag är fullt medveten om att det är latin och att ursprunget är romerskt, men framstår du som så pass bildad att du vet det framstår du som en fiende i dina sympatisörers ögon. En del av eliten.) Att få dem att se varandra som fiender, så att du själv flyger under radarn fast det är du som utgör det största hotet mot deras framtid och frihet. Därefter har du arbetat med propaganda och agitation för att nå ut till en större målgrupp än de som redan sympatiserade med dig. Nu är det dags att fokusera på de riktiga tolvtaggarna: politiker och journalister. Dina gamla ”fiender”, eller rättare sagt, de du fått dina sympatisörer att tro är fienden.

Observera

Gör ingenting överilat nu. Ta det lugnt med retoriken och utspelen. Att ditt arbete nått normaliseringsfasen märker du genom att de åsikter du uttryckt och som tidigare varit fullständigt otänkbara att yttra för de flesta nu börjar dyka upp i olika sammanhang. Twittertrollen slutar vara anonyma när de talar om skäggbarn och bidragsturister. Folk börjar öppet säga sådant på Facebook. Då vet du att det inte är långt kvar till mållinjen. OBS! Se dock till att inte själv uttrycka sådana åsikter, för nu är det andra som gör det och när någon hör dem kommer budskapet ändå att förknippas med dig. I positiv bemärkelse. Du har alltså byggt ett bra varumärke. Istället kan du nu börja odla bilden av dig själv som lite av en mysfarbror/-tant som företräder ett rumsrent politiskt parti utan någon smutsig byk eller osmakligheter i bagaget, och bara ”vill lite mer” än de andra.

Normaliseringen sker i tre steg, och i den här ordningen:

Ditt budskap blir fikahörne-korrekt, dvs folk kan sitta på jobbet och uttrycka rasistiska åsikter inför sina arbetskamrater utan att det blir dålig stämning. Givetvis kommer folk som inte delar dina åsikter inte att gilla det, men de håller oftast tyst. Människan är ett flockdjur, och man vill i regel inte gå emot sin egen flock. Naturligtvis finns det de som säger att det är viktigt att stå upp för sina åsikter och inte låta rasister och fascister stå oemotsagda, men det är stor skillnad mellan att tycka att andra ska göra det och att själv göra det. Skulle du riskera relationen med dina arbetskamrater genom att bli obekväm och sedan utfryst bara för att någon säger någonting som du inte håller med om? Naturligtvis inte. Och det är därför dina sympatisörer hållit tyst så länge om vad de tycker eftersom de då kände att vindarna blåste åt fel håll för att det skulle vara en bra idé att öppna munnen. Nu har de medvind.

Det här gäller även i andra sammanhang. T ex på sociala sammankomster, fester, släktmiddagar, och så vidare. Och framför allt gäller det på Internet. Det märks genom att de som tidigare uttryckte sig anonymt nu vågar göra det under eget namn, som jag tog upp tidigare.

Journalister och andra offentliga personer börjar anamma dit narrativ och uttrycka ditt budskap är det andra steget, samtidigt som det är den första indikationen på att du är på väg att nå ditt mål. Journalister är nämligen också flockdjur, och även om idealbilden av dem normalt sett är att de förmedlar sanningen (nej, dina sympatisörer ska givetvis inte tro det) så bryr de sig i första hand om sig själva. Precis som alla andra. Det betyder att när de börjar svänga och hjälpa till med att förmedla ditt budskap/narrativ börjar det bli accepterat. Viktigt är dock att vara medveten om att det är skillnad på journalister och ”journalister”. Vi talar alltså om journalister som arbetar åt erkända nyhetsförmedlingar (tidningar, TV-kanaler, osv), och inte om de stollar och foliehattar som bloggar inom alternativmedia och tror att de sysslar med journalistik. Sedan är det givetvis inte någon klar och tydlig gräns mellan dessa, utan det finns en skala som är ganska analog.

Ju längre ut från den politiska mitten en journalist står, desto mindre trovärdighet har hen i allmänhetens ögon. Samma sak gäller vilken del av en tidning en journalist är knuten till. Högst trovärdighet har reportrar och utrikeskorrespondenter, lägst har skribenterna på tidningarnas kultursidor (som inte ens tidningarna själva vill kännas vid till 100%, se bara på SvD/Aftonbladet kultur som tidningarna själva ser som ”fristående”). Ledarskribenter står vid sidan av skalan. De predikar ofta för de redan frälsta, men når inte ut till övriga grupper. När det gäller övriga offentliga personer kan författare och fristående debattörer liksom kändisar i största allmänhet ha ett visst värde för normaliseringen. Vi vet ju alla att de inte alltid är så insatta i det de har åsikter om, men eftersom vi är kändisfixerade får de ändå stort genomslag. Bäst av allt är det om de har någon form av invandrarbakgrund, för då blir det svårare att dra rasistkortet mot dem eftersom vi av någon anledning vill tro att man måste vara svensk för att vara rasist.

När politiker inom de rumsrena partierna börjar tala om att samarbeta med dig och ditt parti nosar du verkligen på mållinjen. Då har den fascism och rasism du representerar normaliserats så till den grad att man som representant för ett parti som tidigare tagit avstånd från det du står för vågar uttrycka den offentligt. Här är det i och för sig viktigt att tänka på att det kan vara personberoende. En del politiker kommer att göra det, andra inte. Det beror på att det brukar bo en liten populist i alla politiker, och de flesta politiker drivs av ett maktbegär. Givetvis inte alla, men de som inte har den drivkraften når inte heller några höga positioner inom sina partier.

Om de kommer att anamma ditt narrativ eller ej beror på vad de tror att de har att vinna på det. Om de upplever dig som ett hot (att de förlorar väljare till dig) kommer de kanske att ställa sig bakom ditt budskap. Det beror på hur de räknar på utfallet. Om de räknar med att vinna fler sympatisörer än de förlorar kommer de att börja tala om att samarbeta med dig. Detta beror i sin tur på hur mycket partiet har att vinna respektive att förlora på det. För kristdemokraterna handlar valet 2018 om att vinna eller försvinna så det räcker i princip med att du går framåt i ett fåtal opinionsmätningar för att de ska börja överväga att samarbeta med dig. Ju sämre de går, desto större blir viljan att acceptera dig. Anna Kinberg-Batra visade att det även fungerar så inom större partier, eftersom hon utan att säga det rakt ut antyder att hon vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon har förmodligen räknat på det och kommit fram till att en del moderater som sökt sig till SD kommer att återvända.

Men egentligen har hon gått i en fälla!

Det hon inte räknat med är att hon genom sitt utspel normaliserat SD ytterligare, och därmed minskat stigmatiseringen av att vara SD-väljare och därmed tagit bort incitamentet för att återvända till Moderaterna. Samtidigt som hon skrämmer bort många M-väljare som ser SD som det SD är, nämligen ett fascistiskt parti.

Sammanfattningsvis ser alltså flödet ut så här: ditt narrativ anammas av gemene man. Vissa journalister noterar detta, och gör samma sak eftersom de i viss mån vill uttrycka det människor vill höra för sin egen popularitets skull. Då får det större genomslag, och det leder till att en del politiker från rumsrena partier också börjar anamma ditt narrativ eftersom politiker använder sig av både massmedia och det gemene man tycker för att känna av vart vindarna blåser.

Normalisera

Nu har ditt varumärke normaliserats, och då är det dags att ta de sista stegen över mållinjen. Samhället är nu sårbart för fascismens intåg eftersom allmänheten, massmedia och det politiska etablissemanget är överens om att det ligger någonting i det du säger. Allmänheten vill rösta på politiker som tycker som dem, politikerna vill ha väljarnas röster och ser till att tycka som dem och inom massmedia vill man helt enkelt fortsätta sin verksamhet och anpassar sig efter opinionen och politiken. Ingen vill vara revolutionär helt på egen hand, utan vi är som sagt alla flockdjur som sätter flocktillhörigheten framför våra egna ideal och värderingar.

Antagonisterna som jag tog upp i första delen av den här guiden kommer nu till nytta. De sekundära antagonisterna, dvs journalister, akademiker/forskare, intellektuella, etc, ska du nu dela in i två grupper. Dels de som tagit steget över till din sida och hjälpt till att sprida ditt budskap, och dels de som inte gjort det. De som rättat in sig i ledet hos dig sluter du fred med och det ska du visa utåt så att dina sympatisörer förstår det. De kommer att hjälpa till med att ge dig legitimitet i framtiden och fungera som auktoriteter som ”säger som det är”. (Dina ”deniable assets” inom alternativmedia kan du däremot strunta i, eftersom de inte är riktiga journalister som ändå inte framstår som trovärdiga nu när du lyckats med konststycket att slå klorna i resonerande och kritiskt tänkande människor.)

Den andra gruppen fortsätter du att angripa. Dina sympatisörer behöver en fiende eftersom du byggt ditt narrativ på en påhittad konflikt mellan olika grupper. Och den här gruppen är som jag tidigare skrivit farlig, eftersom de kan avslöja dina lögner och därför även fortsättningsvis måste misstänkliggöras. Förhoppningsvis kommer dina nya ”vänner” inom massmedia att hjälpa till med detta och ta din kamp mot sanningen till tidningarnas ledarsidor. Ja, de predikar för de redan frälsta, men det är syftet: att hålla dina sympatisörer kvar i fållan. Passa även på att njuta av holmgångarna mellan kulturskribenterna som är för respektive mot dig. Se det som den intellektuella debattens motsvarighet till korpfotboll: den som gör minst självmål vinner matchen.

De primära antagonisterna kan du nu gå till fullt angrepp mot med understöd av dina nyvunna vänner inom ”PK-media”. Du lurade i dina ursprungliga sympatisörer att det är de här människornas fel att livet inte blivit som de hade hoppats. Den arbetslöse LO-medlemmen ute i glesbygden kommer givetvis inte att få det bättre bara för att du lovar hårdare tag mot romerna som sitter utanför hans lokala ICA-butik och säger ”hej hej” varje gång hen går förbi, men det är mot den här gruppen du kanaliserar dina sympatisörers ilska och hat. Så nu är det dags att leverera. Att börja lova. I takt med att valet närmar sig kan du bli mer konkret i dina planer. Romerna ska sättas på första bästa buss tillbaka till Rumänien. Syrierna på flyktingförläggningen ska sättas på första bästa plan som kan flyga till första bästa flygplats som fortfarande har en hel landningsbana i deras sönderbombade hemland. Poängtera att ”krisen” i landet beror på att vi tagit emot för många flyktingar samt låtit för många EU-medborgare vistas i landet. Däremot ska du inte bli FÖR konkret. Den nedlagda fabriken utanför byn kommer ju givetvis inte att öppna igen och börja nyanställa för att det inte längre sitter romer utanför ICA eller för att du tömmer flyktingförläggningen. Då kan du hamna i samma sits som Trump och hans eländiga mur som han tydligen måste bygga nu. Och som de amerikanska skattebetalarna (som inte inkluderar Trump) inte helt oväntat åker på att betala för själva genom Trumps snilleblixt att lägga en straffskatt på 20% på alla importvaror från Mexiko.

Hur som helst är det inte ditt jobb att förbättra någonting för dina sympatisörer. Du behöver deras röster – en gång. När du väl vunnit ditt första val behöver du ju inte vinna fler val. Och du måste hålla dem fortsatt missnöjda så att de fortsätter att rikta sin ilska och sitt hat mot en inbillad fiende istället för den verklige, dvs du.

Sammanfattning

”Underskatta aldrig den kollektiva dumhetens styrka.”

Ungefär så tycker jag att man kan uttrycka den populistiska strategin för att på demokratisk väg avskaffa demokratin och införa en fascistisk diktatur. Man siktar helt enkelt in sig på människor som av olika skäl är lätta att manipulera. Det handlar dock inte om att de är korkade, utan att man hittar deras svagheter och drar nytta av dem för att få dem att släppa sitt sunda förnuft. Människor med låg bildningsnivå är ibland mindre källkritiska än andra och faller lättare för lögner. Människor med hög bildningsnivå är ibland arroganta och osäkra, och fogar sig om man stryker dem medhårs och bekräftar dem på något sätt.

I båda fallen handlar det om att säga sådant som de vill höra eftersom man är mer benägen att lyssna på den som säger sådant som bekräftar det man redan tror eller tycker. När man ska argumentera med någon om någonting inför andra börjar man alltid med att på ett eller annat sätt erkänna att motparten har ”rätt”. Det skapar välvilja och mottaglighet för de egna argumenten. Sedan kan man börja mata på med sina egna ståndpunkter. Så manipulerar man människor. I den här delen av guiden har vi tagit manipulationerna in politikens och massmedias finrum, och fått de som borde utgöra en sista försvarslinje mot sådana som vill avskaffa demokratin att istället springa deras ärenden. Politiker och journalister som nyttiga idioter alltså. Så här tar man makten i en demokrati och inför diktatur utan att behöva spilla en droppe blod eller genomföra den minsta statskupp. Det är den stora ironin i fråga om demokratin. Demokratin är lätt att avskaffa på demokratisk väg. Men för att avskaffa en diktatur krävs det i regel våld.

Det var allt i själva guiden. Men jag kommer även att lägga upp ett slags appendix där jag beskriver avdemokratiseringsprocessen i mer kondenserad form. Utöver det kommer jag ta ett par exempel på länder där det har skett, samt ett par exempel på länder där det kan ske inom en inte allt för avlägsen framtid. Sverige är ett av dem.