Category Archives: Politik

Minska trängseln i t-banan?

Socialdemokraterna i SLL vill enligt en artikel i Stockholm direkt förbättra tillvaron för resenärerna i tunnelbanan. Det tycker jag låter som ett lovvärt initiativ. Inte minst med tanke på att jag är en av de dessa resenärer.

Vi vet väl alla hur det är i rusningstid. Överfulla tåg, fullpackade perronger, folk som krockar i spärrarna, och så vidare. Trängseln är ett problem.

Dessvärre är jag inte säker på att S faktiskt förstår problemet. Lösningarna tyder i alla fall inte på att de gör det. Det handlar nämligen inte bara om trånga vagnar, utan om hela systemet.

Bland S föreslagna åtgärder finner vi dessa:

  • Långa tåg hela tiden.
  • Tidigarelagd byggstart för röda linjens nya gren.
  • Bättre information om trängseln.
  • Införande av pendlarbussar.

OK. Långa tåg är en bra idé eftersom vi ändå slagit i taket för turtätheten. Däremot är jag inte så säker på att det faktiskt är ett problem. De tillfällen då jag råkat ut för korta tåg i rusningstid är lätt räknade.

Tidigarelagd byggstart för röda linjen? Ja, det kan nog göra en del. Förutsatt att man håller fast vid att inte dra den via getingmidjan Slussen – Gamla stan – T-Centralen.

Bättre information om trängseln? Glöm det. Alla – och med alla menar jag verkligen ALLA – som åker t-bana regelbundet och dessutom har gjort det ett tag vet att det är färre resenärer mitt i tågen än i ändarna.

BRT… äh, lägg ner bara. Kom med seriösa förslag istället för trams.

I alla fall kommer S med fyra lösningsförslag: ett på ett icke-problem, två som kanske inte ger någon förbättring och ett som är oseriöst.

Så hur gör vi istället? Först och främst måste vi förstå grundproblemet: att SL fortfarande tror att deras verksamhet är att köra bussar, spårvagnar, tåg och båtar. Det är fel – SLs verksamhet är att förflytta människor. Med hjälp av bussar, spårvagnar, tåg och båtar.

En stor del av trängseln och stressen beror på att själva miljöerna är feltänkta. Att ta sig upp och ner ur t-banan i rusningstid orsakar stress för många. Likaså att gå mellan bussar och tåg. Stressade människor slutar tänka i rationella banor som ”om jag går till mitten av perrongen får jag kanske sitta”. Man tänker istället bara ”jag ska med första bästa tåg, oavsett om folk står packade som sillar eller ej”. Delvis pga feltänkta miljöer.

Ett par konkreta förslag som skulle göra mycket mer än S hitech-lösningar:

  • Planera, konstruera och dimensionera alla stationer och bussterminaler på ett sätt som gör att det är lätt att ta sig fram till fots och byta mellan trafikslagen.
    Det innebär att man i ett tidigt skede behöver kartlägga hur resenärerna kommer att röra sig. Var konfliktpunkter kommer att finnas. Var flöden kan korsa varandra. Planera inte in hållplatslägen, spärrar, och liknande innan detta är gjort.
  • Se till att så tidigt som möjligt separera in- och utpasserande.
    Man kan inte räkna med att trafikanterna själva ska avgöra vilken väg som är bäst att ta. De/vi måste ledas. Dubbelriktade spärrar = fri trafik och fri trafik fungerar inte i verkligheten. Varför är det annars lag på att köra på höger sida på svenska vägar, tror ni?
  • Ta bort onödiga hinder.
    Det gäller främst på spårvägslinjerna, som Tvärbanan. Så länge det inte finns spärrar för att komma in på plattformarna behöver man inte heller hägna in dem med räcken. Det skapar bara fler konfliktpunkter. Men det gäller även gestaltning och dekorationer. Planteringar och blomkrukor kan se trevliga ut, men de får inte blockera flödena. Och man kan inte tänka på hur många som kan passera en viss punkt på ett dygn, utan man måste tänka på hur många som kan passera inom loppet av kanske en halv minut (folk kliver av en buss eller ett tåg).

”Men vi kan ju inte bara bygga om alla stationer”, hörde jag kanske någon tänka?

Nej, men vi kan se till att ha det här i huvudet när vi bygger nya. Se till att alla nya stationer har entréer i båda ändarna av perrongerna och på mitten. Det är nämligen det som är orsaken till att det är fullt i ändarna av tågen: det är där entréerna finns. (Se Gullmarsplan – entré i EN ände.) Befintliga stationer kan dels planeras om (enkelrikta spärrarna för att tvinga folk att ta vägar där de inte möts) och dels byggas om i de fall att biljettkurerna och rulltrappor är felplacerade i förhållande till varandra.

Det här tänker jag på dagligen. Jag åker till och från Rådmansgatan varje dag. Den är ett skolboksexempel på de missar som finns i dessa miljöer.

Stationen i sig är inte så hårt belastad. En bråkdel av resenärerna på Hötorget som jag åkte till/från fram till för några veckor sedan. Rådmansgatan är däremot felplanerad. Rulltrappan upp från perrongen och biljettkuren ligger på samma sida av biljetthallen. För att göra det värre går det bara att använda de 3-4 spärrar som ligger närmast biljettkuren för inpassering, samtidigt som de är dubbelriktade. Så folk som ska in genom spärrarna krockar med folk som ska ut, eftersom de som ska in inte kan använda några andra spärrar samtidigt som det är den naturliga vägen att ta för de som ska ut. Det blir konflikter hela tiden.

Så nej, jag tror inte att realtidsinformation som upplyser folk om att det finns platser i mitten av tågen kommer att minska stressen nämnvärt. Det är viktigare att SL börjar fokusera på de miljöer trafikanterna måste passera för att ta sig till och från tåg och bussar.

Och ta gärna bort spärrarna helt.

Annonser

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.

Ge sopgubbarna sparken!

Nej, så extrema ska vi väl inte vara. Dels för att man alltid ska försöka lösa en konflikt på ett civiliserat sätt, och dels för att de ju redan sagt upp sig. Så varför inte försöka resonera lite kring deras problem istället?

Jag får börja med att erkänna att jag inte har några vidare säkra källor. Jag har läst om det här i Aftonbladet, och kanske har de blivit felciterade? Jag blev i alla fall ganska paff av det jag läste. Men om det är korrekt har jag en del saker att säga till dem.

Så, hej renhållningsarbetare, vänligen läs följande:

30 timmars arbetsvecka är 75% av vad som är normalt.

De flesta som jobbar heltid har 40 timmars arbetsvecka. Vill man jobba 30 timmar per vecka får man gå ner till 75%. Deltid kallas det bland oss med normala villkor. Då får man även 75% av lönen eftersom den är satt efter hur mycket man jobbar. Eller uttryckt i tid: ni jobbar måndag, tisdag, onsdag och fram till en stund efter lunch på torsdag, sedan är ni lediga. Fast nu har ni ju inte lunch, eftersom ni betraktar den som övertid.

Lunchen ingår inte i arbetstiden.

Den gör faktiskt inte det. Inte för oss med normala anställningsvillkor. Lunch är obetald tid. Varför? Därför att man inte arbetar då. Skulle lunchen räknas in i veckoarbetstiden skulle ett normalt arbete innebära ca 45 timmars arbetsvecka. Så nej, att ni börjar ta lunch innebär inte att er arbetstid ökar. Den är precis samma som tidigare.

35 000 i månaden är en förbannat bra lön för det arbetet.

Jo, faktiskt. En polis eller sjuksköterska kan i regel bara drömma om en sådan lön. Trots att det då handlar om arbete som kräver flera år av studier, vilket i regel medför studieskulder på sexsiffriga belopp och sämre löneutveckling pga de år man inte haft på sig att arbeta upp lönen. Om vi sedan räknar in att ni bara vill jobba 75% av normal arbetstid för den lönen blir den ännu högre. I det fallet är månadslönen tekniskt sett drygt 46 000:- per månad (35 000 / 0,75). Dvs det ni skulle få ut om ni arbetade heltid.

Att veta vilken nyckel som går var är inte en ”unik kompetens”!

Det är faktiskt inte en kompetens överhuvudtaget. Det är bara kunskap. Och den är inte unik. Det enda jag ser som unikt i det fallet är att era arbetsgivare inte har den kollen, för det ska – får – man inte som anställd sitta och tjuvhålla på för att göra sig själv oumbärlig. Det är inte era nycklar, lika lite som att ni kör omkring i era egna sopbilar. Allt tillhör arbetsgivaren. Det där är också fullt naturligt inom alla normala yrken. Arbetstagaren har en skyldighet att dela med sig av sin arbetsrelaterade kunskap med sin arbetsgivare. Och ja, det innebär att man kan ersättas. Men att tro att man har ”unik kompetens” bara för att man vägrar att dela med sig av information och kunskap är bara hål i huvudet.

Nej, jobbet är inte så påfrestande som ni tror.

”Det är ett väldigt påfrestande jobb” får man ofta höra. Är det? Jo, jag växte upp på den gamla goda tiden då sopgubbarna fortfarande släpade säckar för hand från soprummet till sopbilen och sedan slängde upp dem i pressen. Det var jobbigt. Och det var på 1970- och 1980-talet. Men idag då? När soporna ska stå ute vid vägen för att sedan lyftas upp med en liten kran? Och där fastighetsskötarna i regel får se till att sopkärl som står i soprum rullas ut till vägen? Är det ett påfrestande arbete? Verkligen?

Ärligt talat, ni behöver en reality check. Fråga gärna en sjuksköterska eller uska som jobbar inom åldringsvården om hen tycker att ni har dåliga villkor. Dvs någon som jobbar kanske 9h per dag med jourtid och helgarbete beroende på schemaläggning. Som får lyfta en hel del tungt i jobbet (som t ex levande och döda människor), som gör det för kanske 25 000 i månaden och dessutom har en studieskuld på 200 000:- eftersom man måste plugga en del för att få det jobbet.

Vad gör egentligen SOS Alarm?

Nu är Rebecca Uvell jättearg igen. Den här gången gäller det ett avtal mellan SOS Alarm och SSRS (Svenska Sjöräddningssällskapet) och frågor om finansiering. Och sådana frågor vet jag ju att hon är intresserad av efter inhoppet som SlösO för ett par år sedan, vilket jag tycker är kul.

Jag tycker även att det är kul att hon intresserar sig för SOS Alarm eftersom jag själv jobbat där i snart sex år. Nej, inte som operatör. Jag är och förblir datanörd. Och inte heller för jag företagets talan på något sätt, utan det här är mer en fråga om ett ”om man tänker ett steg till-scenario”. Men trots att jag inte jobbar i kärnverksamheten eller med PR/kommunikation för företaget skulle jag gärna vilja nyansera det hon skriver en aning.

Till att börja med håller jag med om att det låter fel att en organisation som SSRS ska behöva betala för assistans från samhället. De gör ett väldigt viktigt jobb som jag tycker att polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen egentligen borde göra. De borde snarare få betalt för det. Eller i alla fall kunna gå plus minus noll.

Det är här jag tror att missförståndet ligger: SSRS gör inte SOS Alarms arbete. SSRS är en utryckningsverksamhet. Det är inte SOS Alarm. Jag tror inte att just Uvell har missförstått detta, men jag vill ändå förtydliga det för andra som inte vet vad SOS Alarm faktiskt gör.

SOS Alarm hanterar en stor del av (men inte alla, som Uvell påstår) nödsamtalen i Sverige. Alla inkommande samtal till 112 hamnar hos SOS Alarm. Men sedan tar en kedja vid där samtalet kan kopplas över till t ex polisen eller brandförsvaret, beroende på var och vad. Polisen och brandförsvaret har egna larmoperatörer. Däremot sköter SOS Alarm i regel dirigering och prioritering av just vårdresurser eftersom de flesta landsting och kommuner inte har någon egen sådan verksamhet. Dvs ambulanser, sjuktransporter och liknande, beroende på avtal med olika landsting liksom med staten. Formerna för detta regleras i avtalen.

SOS Alarm har däremot ingen egen utryckningsverksamhet utan alla fordon och all personal hör till landstingen. Det här är ändliga resurser. Det finns ett visst antal operatörer som kan ta emot och hantera ett visst antal anrop. 

Blir anropen fler krävs fler operatörer, och Uvell förstår säkert att det innebär att det kräver mer pengar eftersom operatörerna ska ha lön och någonstans att utföra sitt arbete. Och eftersom SOS Alarm både ägs av och arbetar åt stat och landsting har stat och landsting krav på hur verksamheten utförs. Att samhället inte vill finansiera en så pass viktig verksamhet som SSRS tycker jag är tråkigt, men kanske inte någonting som just SOS Alarm ska lastas för? Både polisen och brandförsvaret skulle kunna ta hand om den biten, och de har dessutom resurser att bistå i själva utryckningsverksamheten.

Så jag förstår att Uvell är upprörd. Det låter sniket att kräva betalt av SSRS, precis som det skulle låta sniket att kräva betalt av t ex Missing People. Men hon riktar sin ilska åt fel håll. SOS Alarm är precis som hon skriver inte en privat verksamhet, men just därför är handlingsfriheten mindre, just för att det handlar om skattepengar.

Sedan har Uvell fel i att SOS Alarm skulle vara helt skattefinansierat. Skattepengar utgör ungefär hälften, medan den privata verksamheten mot kunder inom säkerhet och jourtjänster utgör resten.

Mitt tips till Rebecca Uvell är i alla att ta den här frågan med berörda myndigheter och departement. MSB, Inrikesdepartementet/Ygeman, t ex. Fråga om det inte finns möjlighet att ta höjd för SSRS verksamhet i budgeten för SOS Alarm eller annan blåljusverksamhet, som polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen? Det kanske inte krävs mer än att man frågar eftersom ingen tidigare tänkt på att man kanske skulle ge SSRS verksamhet lite stöd från samhällets sida?

Ett annat tips är att göra lite bättre research om det man ska skriva som. Kanske handlar det inte bara om att koppla över ett samtal till SSRS när det kommer in på 112-numret? Har Uvell t ex tagit reda på vilket C4IS-system SSRS använder sig av?

Swexit?

Någon brittisk blaska tryckte ordet ”FREEDOM” i versaler på antingen löpet eller löpsedeln (eller båda delarna) samma dag som Theresa May formellt inledde det brittiska utträdet ur EU. Förutsatt att man med frihet menar ”sagt upp sig från sitt jobb, bränt ner sitt eget hus och gjort sig ovän med alla man känner och på något sätt är beroende av” stämmer det.

Många brexit-anhängare påpekar gärna att det minsann har fungerat jättebra sedan brexit-sidan vann omröstningen, och att det skulle bevisa att de inte vara med i EU. Detta för att de inte förstår att de fortfarande är med i EU, och att effekterna kommer först efter att landet lämnat unionen.

Ungefär samma bristande förståelse och kunskapsnivå ser jag ofta även i Sverige. Pensionären Kjell Eriksson tycker i ett debattinlägg på DN Åsikt att vi också borde lämna EU och använda pengarna till att ”lösa andra skriande behov som finns i vårt land”. Vi betalar ju en EU-avgift varje år och vi betalar mer än de flesta andra.

OK. På sätt och vis har han rätt. Vi skulle slippa betala EU-avgiften.

Det handlar ju om en ganska bra slant. Men EU-medlemskapet handlar faktiskt om en del annat också. Som att vara en del av en tullunion. Om att ha direktaccess till EUs inre marknader. Om att kunna exportera till och importera från EU-länder på samma villkor som övriga EU-länder. Om att kunna bo, arbeta och studera i andra europeiska länder utan att det krävs nya medborgarskap, arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Liksom att svenska företag ska kunna rekrytera personal från andra europeiska länder.

Synen på hur viktigt detta är följer ett mönster. För att generalisera skulle jag vilja påstå att ju längre från arbetsmarknaden man står, desto mindre betydelse har frågor som utrikeshandel och jobbpolitik. Så visade det sig vara i brexit-frågan (folk med jobb ville i regel stanna kvar i EU medan folk utan jobb ville gå ur), och förmodligen är det så även bland svenskarna. Det är vi som har en försörjning som har mest att förlora på ett utträde, medan de som försörjs av samhället inte har det.

Ingen har däremot någonting att vinna på ett svenskt utträde.

Vi är ett litet land i utkanten av Europa. Men vi är samtidigt väldigt framgångsrika. Inte bara för vår storlek, utan överhuvudtaget. Det finns många svenska företag som är framgångsrika. Vad de har gemensamt är att de är exportberoende. Och är man exportberoende ser man till att förlägga sin verksamhet där det är mest fördelaktigt. Ergo: blir det dåligt att ha verksamheten i Sverige kommer de att flytta.

Det är ungefär nu de vanliga argumenten om svunna tiders storhet med Volvo, SAAB, Facit, Ericsson och så varvsindustrin börjar vevas av de som är för ett svenskt EU-utträde. ”Vi klarade oss minsann bra innan vi gick med i EU” heter det. Och visst stämmer det. Vet du varför?

Jo, därför att det inte fanns någonting som liknar dagens EU då!

Det fanns ett EG som var betydligt mindre och mer löst sammanhållet än dagens EU. Och det fanns – och finns – en frihandelsunion som heter EFTA som vi var med i fram till EU-inträdet på 1990-talet. Det är nämligen så det fungerar med en union. Om ingen annan är med i den behöver man inte själv vara med, men om man är en av de få som ställer sig utanför hamnar man i ett ordentligt underläge.

Ett annat argument mot ”det fungerade ju förr”-tramset är att hela världen förändrats. Världen var helt enkelt mindre och vi kunde lättare konkurrera på den tiden. BRICS fanns inte. Globaliseringen hade inte startat. Alla konkurrerade på lika villkor. Men som det ser ut nu har vi inte bara andra europeiska länder att konkurrera med, utan även yngre marknadsekonomier som Ryssland, Kina, Indien, Pakistan och flera sydamerikanska länder. Om några år kommer förmodligen flera afrikanska länder också att vara med i matchen. Då behövs den samlade styrkan hos de europeiska länderna för att klara sig i den internationella konkurrensen. De svenska företag som både tillverkar och exporterar produkter kommer dessutom att drabbas dubbelt upp: dels för att de troligtvis importerar en del komponenter och material och skulle tvingas betala tull, och dels för att de skulle drabbas av importtullar i andra länder. De företagen kommer antingen att flytta eller gå omkull och deras svenska personal förlora jobben.

”Jamen Volvo, SAAB, och…” som sagt? Försök förstå att det där är historia. EU är inte orsaken till att de gamla verkstadsföretagen gått tillbaka. Att gå ur EU innebär inte att SAAB återuppstår som personbilstillverkare, att Volvo blir svenskt istället för kinesiskt eller att Ericsson återigen börjar bygga AXE-växlar i Sverige.

Men det är just det som de som förespråkar ett svenskt EU-utträde förväntar sig. De människor som växte upp i ett tryggt Sverige där man efter grundskolan kunde börja jobba på den lokala industrin och behålla jobbet livet ut. Det är ett överspelat kapitel. Den typen av företag kommer inte att komma tillbaka. De som står utan jobb kommer att fortsätta att stå utan jobb om de inte inser att enda alternativet är att omskola sig och förmodligen även flytta dit jobben finns.

Vanliga konsumenter kommer även att drabbas av högre priser på både kapital- och dagligvaror eftersom så mycket faktiskt importeras. Visserligen har vi idag ev. den dyraste matkassen i alla EU-länder, men det är ändå ingenting jämfört med hur det var på ”den gamla goda” tiden när vi inte var med i EU. Går vi ur kan vi räkna med att allt går upp i pris*.

Sammantaget handlar det om ganska stora pengar som vi på ett eller annat sätt kommer att förlora på ett EU-utträde. Så stora pengar att den avgift vi betalar framstår som en struntsumma. Då blir det stora nedskärningar eller stora skattehöjningar. Eller båda delarna. Och de som kommer att drabbas först är de svaga grupperna i samhället. Sjuka, pensionärer och arbetslösa.

Glöm inte det, om du tillhör någon av dem.

* Innan någon påpekar att hen listat ut att det som är lokalt producerat inte borde påverkas bör jag kanske förklara varför det visst gör det. Det finns nämligen (bl a) distributions- och produktionskostnader som påverkar priset på det som produceras lokalt. Och de påverkas i sin tur av det totala kostnadsläget. Den svenske bonden med svenska kor kommer givetvis att fortsätta producera svensk mjölk. Men i den verksamheten ingår även sådant som påverkas av importtullar. Det kan vara teknisk utrustning/fordon, foder, verktyg och liknande. Och även om de kanske också produceras lokalt innehåller de komponenter och material som behöver importeras.

Sveket mot förorten.

Identitetspolitik, klasshat och förortscred. Varför landar vi alltid just där så snart problemet med kriminella i förorterna förs på tal? Senast ut att svika förorten är Mattias Gardell och Edda Manga, två forskare som i en märklig debattartikel i Stockholms Fria försöker relativisera glorifieringen av kriminella i bl a Fittja.

Det handlar om ett slags konstverk i Fittja som visar tre numera bortgångna Fittja-bor. Jag vill dock börja med att ge forskarna rätt på två punkter: det går inte att åka pendeltåg till Fittja och det går inte heller att åka pendeltåg till Östermalm.

Resten av deras artikel är däremot rent nonsens.

Jag kommer själv från just Botkyrka. Jag växte upp i Alby och Tumba. De första tio åren bodde jag på Lagfartsvägen 30 i Alby. De första åren i en trea på första våningen ihop med mina föräldrar och min storasyster som jag delade rum med. Sedan flyttade vi upp till en fyra på sjätte våningen och jag och syrran fick äntligen egna rum. Efter det flyttade vi till Tumba. Först till radhus och sedan till villa. Någonstans i alla dessa flyttar flyttade syrran hemifrån. Så man kan väl säga att vi gjorde en liten boendekarriär. Sedan flyttade jag själv hemifrån. Först till Salem, sedan till Sollentuna (Edsberg) och slutligen till Årsta.

Men åter till Alby då. Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg var även på den tiden områden med en del sociala problem. För de som inte kommer därifrån är det just den biten man känner till. Men det är inte hela sanningen. För trots att det fanns en del kriminella och människor med problem så bestod förorten till större delen av just vanliga människor som bara bodde där. Av människor som inte baserade sin identitet på var de bodde. Av människor som inte försökte föra förortens talan utan att någon bett dem om det.

Dessa människor glöms i regel bort när människor som Gardell och Manga (och många andra) ska göra sig till fanbärare eller talesmän för människorna ”i orten” som det heter om man vill uttrycka sig lite förortscreddigt. Eller glöms bort är nog fel ord. De ignoreras. De ignoreras helt enkelt därför att de inte har bett någon att ”föra deras talan” som så ofta sker. Varför? Därför att det är inte deras talan som förs. De som gör sig till talesmän för förorterna – oavsett om de själva bor där eller någon annanstans – för snarare busets talan. Vilket är precis vad Gardell och Manga gör.

Hörde ni det, Mattias och Edda? Ni för busets talan. Nähä, det förstod ni inte?

OK. Låt mig då förklara vad som är fel. När de olika fanbärarna gör sig till förortens talesmän gör de det utifrån stereotyper. De som bor i förorterna är i deras värld antingen människor som ”hamnat lite snett” eller hårt arbetande invandrare som driver den lokala tobaksaffären. Men om vi nu tittar lite närmare på hur det faktiskt ser ut så finns det inte en tobaksaffär i varje gathörn där alla som inte står och dealar knark jobbar ihjäl sig under 20 timmar per dygn. Det finns faktiskt andra människor också. Människor som jobbar någon annanstans. Vad de har gemensamt är egentligen bara en sak: var de bor. Inte varför de bor där. En del bor där för att de kommer därifrån och trivs. En del bor där för att de inte kan eller vill betala vad det kostar att bo någon annanstans. En del bara bor där utan att vara intresserade av att redogöra för varför. Så det finns bara en gemensam nämnare för de som bor i förorten: de bor i förorten.

Men ändå tycks vi acceptera att det är just de kriminella som är representativa för förorten. Som de tre killarna på målningen i Fittja.

Personligen gillar jag den. Eller rättare sagt: jag gillade den. Snyggt gjord och placerad i en miljö där den stack ut. Sedan fick jag reda på att den visade tre nu bortgångna kriminella. Och jag tycker att det är helt i sin ordning att den togs ner.

Visst, killarna ser ut som sympatiska svärmorsdrömmar på målningen. Brett leende, välvårdade och snyggt klädda. Men skulle du vilja att din dotter gifte sig med någon som rånar juvelbutiker? Det är här vi kommer till problemet med målningen. Varför den var fel. Varför Gardell och Manga har fel. Den glorifierar nämligen kriminalitet och framställer de här killarna som en slags bygdens lokala hjältar.

Men fråga dig då i vems ögon de är hjältar. Tror du att de som har vanliga nio till fem-jobb någon annanstans i Stockholmsområdet ser dem som hjältar? Troligtvis inte. Däremot ser de lokala kriminella förmågorna upp till dem. Många barn och ungdomar i området såg upp till dem. Häftiga killar som ger samhället fingret och lever utanför lagen. Eller med två ord:

Dåliga förebilder.

Det är precis vad det är fråga om. För även om de lokala kidsen ser upp till dem har jag betydligt svårare att föreställa mig ungarnas föräldrar gör det. De vill nog snarare att deras barn ska lyckas i livet. Att de ska sluta drömma om att bli lokala gangsters. De vill kanske främst att barnen ska gå klart skolan, kanske plugga vidare och sedan få jobb. Leva ett liv utanför fängelsemurarna. Men ska man lajva Scarface blir kanske livet därefter?

Jag kan upplysa om att det faktiskt fanns sådana här människor där jag växte upp. Redan då. Både i Alby och i Tumba. Jag bodde granne med en av stureplansmördarna i Tumba. Som åttaåring i Alby såg jag en kille som blivit skjuten, och skytten sköt sedan sig själv i närheten av ett dagis utanför Alby Centrum. Tror ni jag ser någon av dem som representativ för de förorter jag då bodde i?

De finns i alla fall överallt: ”häftiga” killar som ständigt hade problem med lagen. ”Häftiga” killar som många yngre killar såg upp till och ville vara som. En del lyckades. En del valde annorlunda, och det är den gemensamma nämnaren för de jag fortfarande känner från den tiden: de valde ett annat liv. Ironiskt nog är det fråga om människor som jag inte umgicks med som barn utan bara kände för att vi gick i samma skola. Samtidigt vet jag att det gått betydligt sämre för flera av mina barndomsvänner, även om det inte gäller för alla. Missbruk, kriminalitet, tidig död.

Det som får mig att se rött när man relativiserar kriminalitet i förorten är i alla fall att man väljer att se de kriminella som representativa för alla som bor där. När man talar om att polisen ”provocerar” genom att bara visa sig i vissa förorter. När man talar om att en målning av tre bortgångna kriminella bara är en ”hyllning” till förlorade vänner. När man försöker svartmåla alla de som lyfter fram de problem som faktiskt finns i förorterna och försöker sopa dem under mattan för att inte kränka de som vill att problemen ska fortsätta. När man kräver att ”orten ska lämnas i fred” av samhället. När man istället för konkreta åtgärder hellre ser meningslösa kulturprojekt inte inte gör ett smack för de boende.

Det man gör då är att man sviker alla de som inte är, inte försöker bli och inte heller vill vara eller bli kriminella!

Vad säger ni, Gardell och Manga? Tänkte ni så långt?

Tänkte ni på de människor som vill kunna leva i ”orten” utan att ständigt behöva oroa sig för att det ska sluta illa för deras barn? Eller var det så att ni tänkte så långt men struntade i det för att ni ville jobba på er egen förortscred?

Det som behövs är trygghet och ordning. Varken mer eller mindre. Resten klarar man i regel själva. Trygghet och ordning i skolorna. Trygghet och ordning i den offentliga miljön. Men några fanbärare som Gardell och Manga behövs däremot inte.

SDfiering av M?

När Moderaterna hade kris för några år sedan bestämde de sig för att byta spår och bli ”Nya” Moderaterna. I praktiken blev de väl kanske snarast nya Socialdemokraterna. Nu krisar de igen, och ska även förnya sig igen. Den här gången verkar de vilja bli nya Sverigedemokraterna.

Anna Kinberg-Batra nöjde sig som vi alla vet inte med att hinta om att börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu ska de även anamma en del av SDs idéer. En av dem var att låta polisen godtyckligt förbjuda vissa personer att vistas på vissa platser utan någon slags rättslig prövning. En väldigt dålig idé i sig, men det är inte det jag tänkt gå in på. Mårten Schultz har nämligen redan förklarat varför det är en dålig idé bättre än någon annan förmodligen kunnat göra. Jag nöjde mig med att twittra ut länken:

Men sedan blev det intressant. Jag fick nämligen svar från en politiskt sakkunnig hos Moderaterna som menade att den professor i juridik som utifrån de lagar och regler som finns underkände politikerns idé hade fel. Tydligen är professor bara ”en titel”.

mbildningsforakt.PNG

Missförstå nu inte. Politiskt sakkunnig låter ju som om det syftar på någon som kan saker, ungefär. Men det avser bara en politiskt tillsatt tjänsteman med ansvar för ett visst sakområde. Inte en expert på området. Men det intressanta här är inte att personen i fråga inte håller med den verklige experten, utan värderingen av argument. Att tjänstemannen kallar det här för en ”politisk fråga”.

Det är nämligen inte en politisk fråga utan en juridisk!

Att som den här tjänstemannen gör underkänna experten är ett uttryck för bildningsförakt. Från vad som kanske är landets näst största parti. De argument han lyfter fram för att påvisa att Schultz har fel är alltså dessa:

  • ”Det funkar i Danmark.”
  • ”Det utmålar poliser som idioter.”
  • ”Liknande regler finns idag.”

Tunga argument? Nja. OK, Pathosargument är tekniskt sett också argument.

Men juridiskt sett har de ingen betydelse. Inte heller akademiskt sett. Då är det snarare logosargument som krävs. Pathosargument bygger nämligen på känslor. De är subjektiva. De ska framkalla känslor. Dvs sådant som vi helst vill slippa se inom rättsväsendet, eftersom vi inte vill ha subjektiva domar som baserar sig på känslor. Där vill vi se objektivitet så att olika människor döms lika för lika brott. Och därför överlåter vi inte heller sådant på polisen utan lämnar det till rättsväsendet.

I mina ögon visar detta bara att Moderaterna går med stormsteg mot att bli ett stödparti till SD. Populister brukar i regel avsky bildade människor och bildning i sig, eftersom bildning är ett hot mot populismen. Populism bygger på känslor och inte på logik.

Att en politiskt sakkunnig inom Moderaterna anser att hans känsloargument väger tyngre än en juridikprofessors faktaargument bekräftar kanske detta?