Category Archives: Samhälle

Hur S, Kd och M gav bort makten

Är du sosse? Moderat? Läs då gärna detta och tänk några varv. Kristdemokrat? Sluta läs och fortsätt som ni gör så blir allt bättre efter valet. I alla fall tänkte jag försöka förklara för er som tror att ni kan ta väljare från SD genom att kapa deras politik varför ni misslyckas.

Om vi ser tillbaka på de senaste åren har SDs popularitet växt, samtidigt som de seriösa partierna gått tillbaka. Varför?

Jo, det är för att folk är missnöjda. Ju fler som är missnöjda, desto starkare stöd för missnöjespartier och populister. Att det råkade bli just SD är ingen slump.

Inte heller handlar SDs framgångar om deras inneboende rasism, nationalism och främlingsfientlighet. Inte om deras tankar om ”repatriering” (deportering) eller stopp för invandring.

SDs framgångar handlar om att de låtsas lyssna på människors problem, och sedan lovar att allt ska bli bättre om de får makten. Så fungerar populism. Det är väldigt enkelt. Lova guld och gröna skogar, och fokusera på de som är lättast att vilseleda. Då får du väljare.

Problemet är att populisters löften i regel står i direkt konflikt med varandra. De kan t ex lova sänkta skatter till en grupp och höjda bidrag till en annan grupp. Lägre priser på dagligvaror och fler jobb inom dagligvaruproduktionen genom handelshinder och strafftullar på billiga utländska varor. Bättre service inom vård och omsorg med fler anställda, och högre löner till de som jobbar där.

Alla seriösa politiker liksom andra med grundläggande förståelse för hur ekonomin fungerar vet att det här inte funkar.

Men det är just så här som SD tar väljare! Långtidsarbetslösa människor utanför storstadsområdena söker sig i regel inte till SD tack vare rasismen som SD är byggd på, utan trots den. Partiet i sig är rasistiskt, men många väljare blundar för det. De vill absolut inte se sig själva som rasister, även om de är på väg att ge rasister mandatet att styra landet.

Och det är här S, M och Kd tänkt totalt fel.

För nu försöker de bortom all tvivel ta tillbaka väljare från SD genom att fokusera på de frågor som många SD väljare inte helhjärtat ställer sig bakom. De försöker framställa sig själva som lite rasistiska och främlingsfientliga, beskriva invandringen som ett problem, flyktingar som en belastning, osv.

Vad händer då? Jo, då tappar man de väljare som trots allt stannat kvar fast de varit missnöjda med vad S, M och Kd lovar i övriga frågor just därför att de inte vill ge sitt stöd till ett rasistiskt parti. Men när då det egna partiet går och blir lika rasistiskt vill man inte längre ge det sitt stöd utan går någon annanstans. Eller väljer att rösta blankt.

Det är vad som har hänt. Ni inom S, M och Kd håller på att ge bort makten till ett parti som startades av nynazister. Ett parti som fortfarande bygger sin ideologi på att människor har olika värde beroende på hudfärg och ursprung.

Vad ni borde ha gjort är att fokusera på de problem som gör att era tidigare väljare söker sig till SD.

Arbetsmarknaden t ex. SD lovar ju i princip att allt ska bli som det var förr. Trygga jobb, långa anställningar, låga krav på utbildning och kompetens. Vi andra vet att de inte har någon lösning på problematiken med dagens allt mer specialiserade yrken där krav på högskoleutbildning är regel snarare än undantag. Så vad hade ni tänkt att göra åt det? För många SD-väljare är det en viktig fråga. Kom med ett bra svar på den, så kan ni ta tillbaka några väljare.

Enligt SD beror det på invandringen. Ni vet bättre inom både S och M, så börja gärna med att förklara för den arbetslöse fd sågverksarbetaren att hen inte får tillbaka sitt jobb bara för att vi utvisar en iranskfödd tandläkare som bor på Lidingö.

Pensionerna? SD lovar givetvis att pensionerna ska bli högre. Precis som det var förr. Nu kan man inte försörja sig på sin pension eftersom priserna på allt som krävs för att leva ökar. Många som är eller ska bli pensionärer är med rätta oroliga. Kan ni ge dem ett bra svar på den frågan så kan ni nog ta tillbaka ytterligare några väljare från SD.

Enligt SD beror det på invandringen. Ni vet inom S och M däremot att problemet är att pensionssystemet är anpassat för att vi ska gå i pension vid 65 och leva till 70 ungefär, och att pensionärerna ska utgöra kanske 5-10% av befolkningen. Nu går många i pension vid 62, lever till 92 och utgör 15-20% av befolkningen. De får inte mer i plånboken bara för att vi utvisar invandrare som har jobb och betalar skatt. Snarare tvärtom.

Vård och sjukförsäkring? Även där lovar SD att det ska bli som det var förr med mer trygghet och omsorg. Människor dör idag i väntan på rätt vård. Människor som är sjuka och arbetsoförmögna får idag sjukpenningen indragen pga kvacksalvare till ”försäkringsläkare” som aldrig träffat dem men ändå får bedöma deras arbetskapacitet. Många sjuka och handikappade är med rätta oroade för sin egen livssituation – det kostar på att vara sjuk utan att myndigheterna gör det värre för dem.

Enligt SD beror detta på invandringen. Men inom S och M vet ni ju att det beror på att ni försöker spara pengar genom att jaga de sjuka och vårdbehövande, samtidigt som vi tillåter att en stor del av skattepengarna som ska finansiera vården hamnar i fickorna på olika privata företag som drivs med vinstkrav. De sjuka får inte bättre vård eller sjukpenning bara för att vi utvisar några tusen asylsökande som bara väntar på att få börja jobba.

Säkerhet och trygghet? SD lovar att det ska bli säkrare på gatorna och i hemmen. Precis som det var förr. Polisanmälningar ska inte läggas ner. Brottslingar ska inte gå fria. Folk ska sitta i fängelse tiden ut. De ska helt enkelt ta tag i brottsligheten. Så förklara gärna vad ni tänkt göra även i den frågan.

Enligt SD beror kriminaliteten på invandringen. Men inom S och M vet ni ju att kriminalitet har funnits sedan långt innan det ens fanns några invandrare i Sverige. Och att den inte har blivit värre. Ni vet också att många av de utländska medborgare som begår brott i Sverige faktiskt inte är bosatta här utan kommer från andra EU-länder. Stöldligor, asfaltsläggare och fan vet allt. Och ni vet även att problemet är att vi har för få poliser i landet eftersom vi inte erbjuder dem skäliga löner.

Där har ni några frågor att ta tag i. SD förklarar givetvis alla problem med invandringen. Vi andra vet att det inte stämmer. Vad ni däremot inte verkar förstå är att många som sympatiserar med SD ser er som en del av problemet. Ni vinner inte deras förtroende genom att vägra prata om själva problemet och istället likt papegojor upprepa SDs lösningar. Ni måste presentera egna lösningar på de problem som SD menar att ni har skapat.

Dessutom måste ni visa att ni förstår att det finns ett Sverige utanför storstäderna. Det är nämligen där SD har starkast stöd, eftersom det finns ett missnöje pga att man upplever att storstäderna gynnas på övriga Sveriges bekostnad. Det finns olika sätt att få reda på att SD inte kan lösa problemen vi har. Att låta SD försöka är det minst tilltalande alternativet, eftersom det kommer att drabba deras kärnväljare hårdare än någon annan. Att kapa deras verkliga politik (dvs inte värdegrunden som är rasism och främlingsfientlighet) är det som krävs. Och det innebär att hitta lösningar på problem. Inte syndabockar.

Som jag skrev i mitt föregående blogginlägg, hur skapar vi en arbetsmarknad för alla? Och som tillägg till det, hur skapar vi ett tryggt samhälle där företag får vara företag och myndigheter får vara myndigheter och inte drivs som företag?

Annonser

När Livets Hårda Skola fick makt

Det här är ett inlägg som jag dragit mig för att skriva. Av flera skäl. Dels för att det kan upplevas som att jag slår på de som ligger, dels för att jag kan framstå som en elitist och dels för att ämnet i sig är kontroversiellt. Dessutom är det svårt att skapa en röd tråd som andra kan följa, men jag ska försöka hålla mig på spåret.

Det handlar om människorna från ”Livets Hårda Skola”, eller LHS som flera kallar den.

Nu ska jag inte raljera om LHS, skolinspektionen eller vad man lär sig i den. Det vore onödigt, och dessutom vore jag nog sist på bollen att göra det.

För dig som inte vet vad LHS innebär så är det ett nedsättande epitet som används om människor som främst dras till högerextrema partier som Sverigedemokraterna eller Svenskarnas Parti. Går du in i valfri ”stå upp för”-grupp på Facebook och klickar lite på medlemmarna så ser du att övervägande många av dem har angivit ”Livets Hårda Skola” inte bara som skola, utan även som arbetsgivare ibland. Och det här inlägget tänkte jag skulle få handla om dessa människor.

För många som inte själva identifierar sig med LHS innebär LHS i regel ett samlingsnamn på människor som är faktaresistenta, obildade, okunniga och gärna röstar på partier som Sd. Ofta är de arbetslösa, och ofta har de ingen utbildning utöver grundskolan. Många hoppade av gymnasiet.

Så ser bilden av ”Livets Hårda Skola” alltså ut.

Men nu tänkte jag problematisera lite kring detta, och lyfta frågan varför de är så pass många. Man väljer väl inte frivilligt platsen längst ner på samhällsstegen?

Nej. De har ofta inte valt. Men det är nu vi kommer till ett intressant samband och en annan grupp som vi inte gärna talar så mycket om: de svagbegåvade. Eller människor med svag teoretisk begåvning, som det också heter. Människor med inlärningssvårigheter. Och det är här jag tror vi hittar en viktig pusselbit för att förklara framväxten av LHS. De svagbegåvade är nämligen ganska många. Kanske 10-15% av befolkningen är svagbegåvade enligt vissa källor. Kanske så många som 20% enligt andra källor. Oavsett vilket utgör de en betydande andel av landets befolkning.

Viktigt att förstå är dock att de inte har blivit fler. Men samhället har förändrats på ett sätt som gör att de hamnat utanför.

För inte så många år sedan kunde man leva ett normalt liv som man var nöjd med även om man hade lite svårare att lära sig saker. Det låter klyschigt, men man kunde plugga nio år i grundskolan och sedan läsa ett par år på gymnasiet innan man började jobba hos ortens största arbetsgivare. Ibland kunde man gå direkt från grundskolan till ett första jobb och lära sig jobbet. Därefter kunde man jobba till pensionen, bo i en relativt billig villa eller radhus, äga en relativt bra bil och åka på semester lite då och då. Ingen jetset-tillvaro, men utan tvekan en tillvaro som många skulle nöja sig med.

Idag finns inte den möjligheten. De praktiska linjerna/programmen på gymnasiet finns inte längre. De stora och trygga arbetsgivarna på den egna hemorten finns inte kvar eftersom tillverkningen outsourcats till låglöneländer. Villan kan man inte köpa utan lån. Lån kan man inte få utan inkomst. Inkomst kan man inte få utan jobb. Jobb kan man ofta inte få utan högre utbildning. Högre utbildning kan man inte läsa om man inte klarat gymnasiet. Gymnasiet (3-4 år) klarar man inte om man inte klarar grundskolan med tillräckligt bra betyg. Och det gör man i regel inte som svagbegåvad.

Så ser alltså verkligheten ut för kanske 10-20% av landets invånare.

Det, för den som undrar, är Livets Hårda Skola.

De här människorna lever i ett samhälle där det inte finns plats för dem. Ett samhälle som gjort dem icke önskvärda. Dessa människor saknar det man tar för givet om man har läshuvud och kanske även läst vidare efter gymnasiet. Sådant som källkritik, förmåga att se samband, tänka kritiskt, tänka abstrakt, och så vidare. Då blir man en lätt måltavla för partier som Sd, som dels aktivt försöker nå ut till de som hamnat utanför, och dels jobbar aktivt för att manipulera dem och göra dem faktaresistenta. Du vet, ”jag skiter i om det är sant eller inte, det är för jävligt ändå”-människorna.

Det samhället måste förstå är dock att dessa människorna är en produkt av vårt samhälle och skolsystem!

Varför? Jo, om vi ska tala i föråldrade termer som IQ så tror jag att man räknar med att en IQ på ungefär 80 är vad som krävs för att klara grundskolan. Ligger man under 65-70 får man gå i särskola och anpassad undervisning. De svagbegåvade ligger däremot mitt emellan dessa. De är för begåvade för särskola, men saknar förutsättningar för att klara normal skolgång.

Det här är någonting som vi borde tala om i större omfattning. För nu finns det illvilliga politiska krafter (högerextrema partier) som utnyttjar detta. Det svenska skolsystemet producerar i princip väljare åt Sverigedemokraterna genom att tvinga ut människor i utanförskap och oviss framtid.

Jag brukar visserligen raljera kring LHS, men i själva verket känner jag med dessa människor.

De har blivit blåsta dubbelt upp. Först av samhälle/utbildningssystem som tvingar ut dem i vad som kanske blir livslång arbetslöshet. Sedan blir de lurade och utnyttjade av missnöjespartier som Sd som lovar guld och gröna skogar bara de får makten. Och eftersom utbildningssystemet inte är anpassat efter deras förutsättningar är de lätta att lura:

  • De får inte jobb bara för att vi slutar ta emot invandrare. Dels växer arbetsmarknaden och ekonomin i takt med att den tillgängliga arbetskraften ökar pga ökad konsumtion. Dels för att jobben inte kommer att återvända till Sverige. Och dels för att kompetenskraven inte kommer att sänkas.
  • De får inte bättre ekonomi för att vi slutar ta emot invandrare. A-kassa, socialbidrag, sjukpenning och pensioner sätts efter vad som är en skälig levnadsnorm, inte efter hur många det är som ska dela på pengarna.
  • De förstår inte att Sverigedemokraterna skiter fullständigt i dem. Sd vill ha makt, och företrädarna vill ha en stabil inkomst från sina politiska uppdrag så de själva slipper ta riktiga jobb – då passar det bra att hetsa olika grupper mot varandra. Sd är fienden, inte invandrarna.

Där har vi problemet med att Livets Hårda Skola blir allt vanligare bland svenskarna i ett nötskal. Så hur ska vi komma till rätta med det? Hur förvandlar vi den svenska skolan till en skola för alla? Hur förvandlar vi den svenska arbetsmarknaden till en arbetsmarknad för alla?

Hur gör vi Sverige till ett land för alla?


Tillägg efter publicering: missnöjespartier som Sd fokuserar ofta på de som hamnat utanför eftersom de även är mer utsatta socialt sett och därmed mer mottagliga för olika inviter till nya gemenskaper. Den som är långtidsarbetslös, sjukskriven eller förtidspensionerad blir ofta isolerad socialt sett pga avsaknaden av arbetskamrater (eller studiekamrater) som man träffar dagligen samtidigt som de gamla vännerna har fullt upp med vardagen. Då blir man även mer lättmanipulerad för den som erbjuder någon form av gemenskap där man kommer i kontakt med människor som man känner att man har någonting gemensamt med och kan att umgås med på olika sätt.

Den här ”rekryteringen” sker främst via sociala medier, och ofta genom att man startar grupper på Facebook som drar till sig missnöjda människor. I dessa grupper jobbar de här ”rekryterarna” med manipulation genom olika former av bekräftelse samtidigt som de medvetet försöker öka misstron mot samhälle, forskare och massmedia. Så skapas faktaresistens, eller en slags omvänd källkritik – man tror det som står på en blogg driven av en anonym person, men tror inte på det t ex forskare eller myndigheter har att säga i frågan. Det är alltså inte fråga om någonting som uppstått spontant där människor som hamnat utanför råkat träffa på varandra på nätet, utan det handlar om regelrätt nätverkande till vad som kan ses som rena sekter.

Vad jag vill ha sagt med det är att det kanske är bra om vi alla håller koll på de vi känner som hamnat utanför det normala livet med arbete och sociala gemenskaper. Då kanske vi kan förhindra att de hamnar i klorna på olika manipulatörer som försöker utnyttja dem för sina egna agendor.

Urbaniteten finns inte alls i förorten, Nazem

Någonting som regelbundet dyker upp i debatten om stadsbyggnad och arkitektur är olika hyllningar till våra dysfunktionella förorter. För det senaste bidraget kan vi tacka Nazem Tahvilzadeh, som genom en för mig okänd metod lyckats komma fram till att ”den riktiga” urbaniteten finns i förorten.

Normalt sett brukar jag avfärda sådana påståenden som rena stolligheter, men nu är Nazem tydligen någon slags forskare i ämnet på KTh. Därför kan de som läser hans debattartikel få för sig att han vet vad han talar om. Och därför borde han förstå vad olika ord och uttryck betyder, kan man tycka. ”Urbanitet”, t ex.

Men nu skriver han ju faktiskt ”den riktiga urbaniteten”, och det är kanske för att antyda ett personligt avståndstagande från den vedertagna betydelsen? Han använder kanske ett egenhändigt uppfunnet nyspråk? Varvat med ett i övrigt högtravande språk och krångliga uttryck, vilket är vanligt när man vill dölja att man egentligen inte vet mycket om det man talar om.

Hur som helst, någon urbanitet finns inte i våra förorter. Inte i de som planerats just som förorter i alla fall. De är nämligen medvetet planerade som icke-urbana. De är i regel monofunktionella (bara en funktion, till exempel boende eller arbete, inte båda), avsides placerade enl. grannskapstänket (man ska se exakt var en förort börjar och var den slutar) och i övrigt färgade av sin tids ideal och idéer. Idéer som i dagens stadsbyggnadstänk borde vara lika bannlysta som idéer om rasbiologi är inom antropologin.

Visserligen är det sant att en hel del kultur har sett dagens ljus i sådana miljöer. På den punkten har han rätt. Men Nazem gör ett logiskt felslut: det är inte förorterna i sig som är ursprunget till kulturen.

Hiphopen är inte en produkt av de svenska miljonprogramsområdena. Hiphopen är importerad, och om vi ska hitta dess ursprung får vi söka oss till Englewood i New Jersey, där bandet Sugarhill Gang bildades på 1970-talet. Deras Rapper’s Delight från 1979 anses med rätta vara den första hiphoplåten. Hiphopen importerades sedermera till Sverige. Så vad har då Englewood gemensamt med t ex Alby? I princip ingenting mer än att båda ortsnamnen innehåller ett ”l”. Och att de är områden med relativt låg status. Och det är här vi hittar orsaken till Nazems felslut.

Nazem drar slutsatsen att oattraktiva områden ger upphov till kultur. (Det gör de inte.)

Däremot drar de till sig kapitalsvaga grupper som inte har någon annanstans att ta vägen pga att det är för dyrt. Konstnärer, musiker och författare som inte slagit igenom, t ex. Sedan blir området lite hippt ett tag pga kulturarbetarna som bor och verkar där, och då flyttar andra – mer kapitalstarka och i viss mån ängsliga – grupper efter. Detta driver i upp efterfrågan och priserna och tvingar kulturarbetarna att dra vidare.

Gentrifiering, som det kallas. Ännu ett uttryck som någon som bedriver forskning i ämnet borde ha koll på, enligt min åsikt.

Och det är nu vi kommer till det som vederlägger Nazems tes att förorterna skulle vara populära: de behåller inte sin attraktionskraft utan kulturarbetarna. Det gör däremot innerstaden och närförorterna. Det finns inte många oetablerade konstnärer och författare på Södermalm. Inte riktiga. Bara lajvande hipsters. Ändå har priserna inte gått ner. Varför? Jo, därför att där finns den urbanitet som Nazem inte verkar förstå sig på.

Så ska vi sluta tramsa med att skönmåla och försöka förändra betydelsen i ord och uttryck och istället diskutera problemet? Problemet att våra dysfunktionella och monofunktionella betongförorter inte är urbana och inte attraktiva för de som kan välja att bo någon annanstans?

Medborgerlig Samling?

Tänkte skriva lite om det parti jag tror och hoppas kommer bli störst 2018. Störst i gruppen ”Övriga partier”, alltså. Jag talar om Medborgerlig Samling, MED. Vilka är de och vad vill de? Det är någonting de själva är otydliga med utåt sett. Och det finns en anledning – mycket tyder nämligen på att MED är ett nytt Sd.

Uppdatering: bl a står Medborgerlig Samlings partiledare bakom Nyheter Idag, enligt info som ligger helt öppet på Nyheter Idag:medni.png

Riksdagsvalet 2018 kommer att förändra den politiska spelplanen rejält. Efter att vi i många år vant oss vid de fasta partierna V, S, Mp, C, Fp (”L”), M och på senare år även Sd kommer vi kanske att få vänja oss vid V, S, Mp, C, M och Sd eftersom både ”L” och Kd kanske åker ut 2018. Kanske får vi även in en bubblare: MED.

Det som kan bli avgörande är hur väl MED lyckas med balansgången kring sin egen identitet och profilfråga.

MED ser nämligen ut att vara en mer rumsren upplaga av Sd, även om de utåt sett låtsas vara ett parti för människor som vill att det ska vara mer som det var förr. Vilket en hel del av medlemmarna i MED förmodligen också tror.

Susanna Birgersson skrev tidigare i år om MED och att deras problem är att de saknar en profilfråga. Att en krönikör skriver någonting sådant tyder på att MED har lyckats med sin balansgång hittills, för de har visst en profilfråga: invandringen. Vi ska i princip bara tillåta behovsstyrd arbetskraftsinvandring, och flyktingar får knacka på någon annans dörr om MED får som de vill. Och deras egen gerillamarknadsföring (ryktesspridning i sociala medier av deras medlemmar) är än tydligare på den punkten: Sveriges problem beror på invandringen!

Detta blev tydligt när en bekant som är aktiv i MED nyligen delade en status på FB från en partikamrat. Den handlade om någonting så exotiskt och nysvenskt som ett bostadsinbrott hos originalpostaren. Och sådana har vi ju aldrig hört talas om innan folk började invandra till Sverige, eller hur?

Givetvis var lösningen att tajta till insläppet av folk utifrån, för OP ”visste” att det var utlänningar som låg bakom det fast ingen verkade ha några spår eller ledtrådar.

Sådana ”historier från verkligheten” är ett effektivt propagandaredskap. (Om de är sanna eller påhittade är en annan fråga. Vi får nog se båda delarna framöver.)

Dessa är två av tecknen på att MED är ett försök att skapa ett mer rumsrent SD. Ett främlingsfientligt parti utan bakgrund inom vit makt-rörelsen. Ett parti för ”vanligt folk” som tycker att det är i sin ordning att sitta och vara lite rasistisk i fikahörnan men inte vill dra på sig armbindlarna och ge sig ut på gatorna och heila utan bara vill att saker ska vara som de var förr.

Någonting som talar för detta utöver vad MED säger och gör är att det har uppstått ett naturligt vakuum för ett parti som MED att fylla. Jag ser en främlingsfientlig fyrklöver (som jag kallar FFFK) växa fram. Ett block för väljare med främlingsfientliga och/eller rasistiska värderingar i alla samhällsskikt:

  • God ekonomi, hög bildningsnivå: Moderaterna.
  • God ekonomi, låg bildningsnivå: Kristdemokraterna.
  • Dålig ekonomi, låg bildningsnivå: Sverigedemokraterna.

Som du ser finns det bara tre partier idag som vänder sig till främlingsfientliga väljare utifrån demografiska och socioekonomiska faktorer. Det saknas ett blad som hindrar treklövern från att bli en fyrklöver. Så vi lägger till ett fjärde blad:

  • Dålig ekonomi, hög bildningsnivå: Medborgerlig Samling.

Där har vi det. Det saknade klöverbladet. När MED tar plats i fyrklövern har vi täckt in alla samhällsgrupper som vill ha ett främlingsfientligt alternativ att rösta på. Det är vanlig hederlig konceptutveckling. Hitta ett behov att tillgodose och någon att tillgodose det hos, och tillgodose det sedan så har du ett business case.

Hur det här sedan kommer att påverka politiken får vi se 2018.

I mina ögon kan MED både hjälpa och stjälpa FFFK mandatmässigt. Sd är och förblir ett parti för politiskt avskräde, och de rumsrena partierna kommer inte att vilja ha allt för mycket med dem att göra om de kan undvika det. Därför misstänker jag att MED drivs med andra borgerliga partiers goda minne eftersom många fd moderater sökt sig dit, med målet att ta röster från Sd.

Problemet är bara att det i slutänden kan bli det rödgröna blocket som ror hem segern, just tack vare MED. Best case scenario är att MED får 3,9% av rösterna, och att de tar dem från i första hand Sd. Jag ser bl a två tänkbara scenarion:

  1. MED kommer inte in i riksdagen. Samtidigt åker både Kd och Fp (”L”) ut. Kvar blir M och C. M, som bara vill ha makten, föreslår ett samarbete med Sd. C, som fortfarande är rumsrena, vägrar och bildar en koalitionsregering med S och Mp.
  2. MED kommer in i riksdagen. Kd och Fp (”L”) åker ut i vilket fall som helst. MED och M vill jobba med Sd för att få makten. C vägrar och hoppar i säng med S och Mp och bildar en koalitionsregering.

Så oavsett om MED kommer in i riksdagen eller inte blir det kanske samma resultat: en koalitionsregering över de gamla blockgränserna.

Jag ser fram emot valet 2018 med skräckblandad förtjusning.

 

Vad vill M ha svar på?

Moderaterna vill alltså att BRÅ ska kartlägga etnicitet/härkomst bland kriminella. OK. Låt säga att vi gör det. Vilka frågor kommer vi då enligt M att få svar på?

Jag börjar med det mest uppenbara: det här är bara ett utspel från M för att attrahera främlingsfientliga och rasistiska väljare. Tro ingenting annat. Och om du ändå vill envisas med att göra det, läs då vidare.

Det handlar om flera problem som gör att det vore meningslöst att kartlägga kriminellas etnicitet. Det vet man inom M, och det är därför jag anser att det bara är ett utspel. Spel för gallerierna. Ett försök att attrahera de som inte tänker ett steg till.

Första problemet: det går i princip inte!

OK, låt säga att någon döms för ett brott. Då ska vi alltså registrera vederbörandes etnicitet. Så hur gör vi det? Kriminella med invandrarbakgrund är ofta inte invandrare i ordets rätta bemärkelse. De är ofta födda i Sverige av föräldrar som kanske i sin tur också är födda i Sverige, men vars föräldrar invandrade för några decennier sedan. ”Jamen det är ju bara att gå på härkomsten hos de som en gång invandrade” tycker då någon.

Visst. I teorin funkar det. Men det betyder inte nödvändigtvis att det blir fråga om ett och samma ursprung. Föräldrarna respektive mor- och farföräldrarna har kanske olika härkomst. Så ska vi då registrera en för varje etnisk grupp? Låt säga att det är fråga om någon med irakisk-syrisk-serbisk-turkisk härkomst, så skulle i så fall en person öka statistiken för fyra grupper. Eller ska vi fråga? Låta folk definiera sin härkomst själva? Då ryker hela underlaget för att föra sådan statistik eftersom vem som helst kan ljuga ihop vad som helst.

Andra problemet: det behövs i princip inte!

Att kriminaliteten är högre bland människor med utländsk härkomst vet vi redan. Och vi vet dessutom varför. Det vet man även inom M, vilket stärker min tes att det är fråga om ett meningslöst utspel för att fiska röster i grumliga vatten. För det är nämligen fråga om flera riskfaktorer – eller riskgrupper – som kombinerade avgör om någon löper större risk att hamna i kriminalitet. Ekonomi, bildning, sysselsättning och liknande är exempel på riskfaktorer. Härkomst är snarare en sekundär riskfaktor som påverkar sannolikheten för att hamna i någon av riskgrupperna:

  • Är man fattig, lågutbildad och arbetslös – eller kommer från sådana förhållanden – är risken för att man ska bli kriminell förhöjd.
    • Är man av utländsk härkomst är risken för att man ska bli fattig, lågutbildad och arbetslös i sin tur förhöjd.

Däremot innebär inte härkomsten i sig en förhöjd risk för att bli kriminell. Invandrare/människor med invandrarbakgrund med jobb, utbildning och god ekonomi är inte mer kriminella än svenskar med jobb, utbildning och god ekonomi.

Tredje problemet: utlänning kontra invandrare?

Många kriminella är inte svenska medborgare eller ens bosatta i Sverige. ”Knarkmulor” (eng. drug mules, dvs människor som smugglar droger men reser in i landet via de vanliga vägarna) från andra länder som åker dit hamnar i svenskt fängelse. Utländska turister som begår brott i Sverige hamnar i svenskt fängelse. Osv. De räknas också in i statistiken, men har ingenting med invandring och flyktingmottagning att göra eftersom de inte planerat att stanna kvar i landet. Så då måste vi även börja skilja ut den gruppen.

Fjärde problemet: mängden brott visar inte mängden kriminella…

Den här punkten har många väldigt svårt att förstå. Men jag gör ändå ett försök att förklara, och inleder med det man alltid ska ha i minnet:

Att invandrare begår många brott betyder inte att många invandrare begår brott!

Brottsstatistiken ser inte ut så. Den visar hur många brott som begås av vissa grupper, inte hur många i dessa grupper som begår brott. Låt oss titta på en fiktiv grupp:

  • Gruppen består av 100 personer.
    • 90 är svenskar och 10 är invandrare.
  • De begår tillsammans 100 brott.
    • 75 av brotten begås av svenskarna, 25 av invandrarna.
      • 25 av svenskarna begår den svenska delen av brotten.
      • 2 av invandrarna begår återstående brotten.

Nu har vi en intressant tankenöt. Hur ska vi värdera detta? Problemet är att man kan vinkla den här informationen lite hur man vill. Å ena sidan kan man säga att invandrare är mer kriminella eftersom de fast de bara utgör 10% av befolkningen står för 25% av brotten. Samtidigt kan man påstå motsatsen: invandrare är mindre kriminella eftersom bara 20% av dem begått några brott öht, medan 33% av svenskarna gör det.

Men varför stanna där? Låt mig problematisera det hela ytterligare. Tänk dig att 24 av de brott som begås av invandrare begås av en och samma person, och den återstående invandraren bara begått ett. Då är det väl ett tecken på att det i gruppen invandrare finns människor som är mer kriminella än andra? Men då tar vi och krånglar till det ännu mer. Tänk dig att de 24 brott som begåtts av den statistiskt sett mest kriminella av invandrarna är butikssnatteri – eller ringa stöld som det idag heter – och den statistiskt sett minst kriminella har blivit dömd för mord? Samtidigt som totalt fyra av de totalt 100 brott som begåtts är just mord, och att de återstående tre begåtts av svenskar?

Det är sådana här dilemman man hamnar i när man ska tolka den typ av statistik som M efterfrågar. Och det är inte någonting som vem som helst ska göra hur som helst. BRÅ publicerade en rapport i början av 2000-talet som många gillar att hänvisa till när de ska lägga fram tesen att brottsligheten beror på invandringen. Jag anser däremot att den rapporten bör behandlas på samma sätt som man behandlar ett bombrecept – testa gärna i en skyddad och kontrollerad miljö under överinseende av någon som kan ämnet. Men gör det inte på egen hand om du inte vet vad du gör, för då kan det bli  väldigt fel.

Det här vet man inom M. Så vad menar de egentligen med sitt utspel? Vilka frågor ska en kartläggning av härkomst/etnicitet ge svar på när vi redan idag har svar på de frågor som finns?

Om du vill få bukt med kriminalitet bland invandrare, rösta då på ett parti som faktiskt vill ta tag i de problem som gör att människor hamnar i kriminalitet – oavsett härkomst. Dvs INTE M, Kd, Sd eller MED.

Minska trängseln i t-banan?

Socialdemokraterna i SLL vill enligt en artikel i Stockholm direkt förbättra tillvaron för resenärerna i tunnelbanan. Det tycker jag låter som ett lovvärt initiativ. Inte minst med tanke på att jag är en av de dessa resenärer.

Vi vet väl alla hur det är i rusningstid. Överfulla tåg, fullpackade perronger, folk som krockar i spärrarna, och så vidare. Trängseln är ett problem.

Dessvärre är jag inte säker på att S faktiskt förstår problemet. Lösningarna tyder i alla fall inte på att de gör det. Det handlar nämligen inte bara om trånga vagnar, utan om hela systemet.

Bland S föreslagna åtgärder finner vi dessa:

  • Långa tåg hela tiden.
  • Tidigarelagd byggstart för röda linjens nya gren.
  • Bättre information om trängseln.
  • Införande av pendlarbussar.

OK. Långa tåg är en bra idé eftersom vi ändå slagit i taket för turtätheten. Däremot är jag inte så säker på att det faktiskt är ett problem. De tillfällen då jag råkat ut för korta tåg i rusningstid är lätt räknade.

Tidigarelagd byggstart för röda linjen? Ja, det kan nog göra en del. Förutsatt att man håller fast vid att inte dra den via getingmidjan Slussen – Gamla stan – T-Centralen.

Bättre information om trängseln? Glöm det. Alla – och med alla menar jag verkligen ALLA – som åker t-bana regelbundet och dessutom har gjort det ett tag vet att det är färre resenärer mitt i tågen än i ändarna.

BRT… äh, lägg ner bara. Kom med seriösa förslag istället för trams.

I alla fall kommer S med fyra lösningsförslag: ett på ett icke-problem, två som kanske inte ger någon förbättring och ett som är oseriöst.

Så hur gör vi istället? Först och främst måste vi förstå grundproblemet: att SL fortfarande tror att deras verksamhet är att köra bussar, spårvagnar, tåg och båtar. Det är fel – SLs verksamhet är att förflytta människor. Med hjälp av bussar, spårvagnar, tåg och båtar.

En stor del av trängseln och stressen beror på att själva miljöerna är feltänkta. Att ta sig upp och ner ur t-banan i rusningstid orsakar stress för många. Likaså att gå mellan bussar och tåg. Stressade människor slutar tänka i rationella banor som ”om jag går till mitten av perrongen får jag kanske sitta”. Man tänker istället bara ”jag ska med första bästa tåg, oavsett om folk står packade som sillar eller ej”. Delvis pga feltänkta miljöer.

Ett par konkreta förslag som skulle göra mycket mer än S hitech-lösningar:

  • Planera, konstruera och dimensionera alla stationer och bussterminaler på ett sätt som gör att det är lätt att ta sig fram till fots och byta mellan trafikslagen.
    Det innebär att man i ett tidigt skede behöver kartlägga hur resenärerna kommer att röra sig. Var konfliktpunkter kommer att finnas. Var flöden kan korsa varandra. Planera inte in hållplatslägen, spärrar, och liknande innan detta är gjort.
  • Se till att så tidigt som möjligt separera in- och utpasserande.
    Man kan inte räkna med att trafikanterna själva ska avgöra vilken väg som är bäst att ta. De/vi måste ledas. Dubbelriktade spärrar = fri trafik och fri trafik fungerar inte i verkligheten. Varför är det annars lag på att köra på höger sida på svenska vägar, tror ni?
  • Ta bort onödiga hinder.
    Det gäller främst på spårvägslinjerna, som Tvärbanan. Så länge det inte finns spärrar för att komma in på plattformarna behöver man inte heller hägna in dem med räcken. Det skapar bara fler konfliktpunkter. Men det gäller även gestaltning och dekorationer. Planteringar och blomkrukor kan se trevliga ut, men de får inte blockera flödena. Och man kan inte tänka på hur många som kan passera en viss punkt på ett dygn, utan man måste tänka på hur många som kan passera inom loppet av kanske en halv minut (folk kliver av en buss eller ett tåg).

”Men vi kan ju inte bara bygga om alla stationer”, hörde jag kanske någon tänka?

Nej, men vi kan se till att ha det här i huvudet när vi bygger nya. Se till att alla nya stationer har entréer i båda ändarna av perrongerna och på mitten. Det är nämligen det som är orsaken till att det är fullt i ändarna av tågen: det är där entréerna finns. (Se Gullmarsplan – entré i EN ände.) Befintliga stationer kan dels planeras om (enkelrikta spärrarna för att tvinga folk att ta vägar där de inte möts) och dels byggas om i de fall att biljettkurerna och rulltrappor är felplacerade i förhållande till varandra.

Det här tänker jag på dagligen. Jag åker till och från Rådmansgatan varje dag. Den är ett skolboksexempel på de missar som finns i dessa miljöer.

Stationen i sig är inte så hårt belastad. En bråkdel av resenärerna på Hötorget som jag åkte till/från fram till för några veckor sedan. Rådmansgatan är däremot felplanerad. Rulltrappan upp från perrongen och biljettkuren ligger på samma sida av biljetthallen. För att göra det värre går det bara att använda de 3-4 spärrar som ligger närmast biljettkuren för inpassering, samtidigt som de är dubbelriktade. Så folk som ska in genom spärrarna krockar med folk som ska ut, eftersom de som ska in inte kan använda några andra spärrar samtidigt som det är den naturliga vägen att ta för de som ska ut. Det blir konflikter hela tiden.

Så nej, jag tror inte att realtidsinformation som upplyser folk om att det finns platser i mitten av tågen kommer att minska stressen nämnvärt. Det är viktigare att SL börjar fokusera på de miljöer trafikanterna måste passera för att ta sig till och från tåg och bussar.

Och ta gärna bort spärrarna helt.

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.