Category Archives: Samhälle

Urbaniteten finns inte alls i förorten, Nazem

Någonting som regelbundet dyker upp i debatten om stadsbyggnad och arkitektur är olika hyllningar till våra dysfunktionella förorter. För det senaste bidraget kan vi tacka Nazem Tahvilzadeh, som genom en för mig okänd metod lyckats komma fram till att ”den riktiga” urbaniteten finns i förorten.

Normalt sett brukar jag avfärda sådana påståenden som rena stolligheter, men nu är Nazem tydligen någon slags forskare i ämnet på KTh. Därför kan de som läser hans debattartikel få för sig att han vet vad han talar om. Och därför borde han förstå vad olika ord och uttryck betyder, kan man tycka. ”Urbanitet”, t ex.

Men nu skriver han ju faktiskt ”den riktiga urbaniteten”, och det är kanske för att antyda ett personligt avståndstagande från den vedertagna betydelsen? Han använder kanske ett egenhändigt uppfunnet nyspråk? Varvat med ett i övrigt högtravande språk och krångliga uttryck, vilket är vanligt när man vill dölja att man egentligen inte vet mycket om det man talar om.

Hur som helst, någon urbanitet finns inte i våra förorter. Inte i de som planerats just som förorter i alla fall. De är nämligen medvetet planerade som icke-urbana. De är i regel monofunktionella (bara en funktion, till exempel boende eller arbete, inte båda), avsides placerade enl. grannskapstänket (man ska se exakt var en förort börjar och var den slutar) och i övrigt färgade av sin tids ideal och idéer. Idéer som i dagens stadsbyggnadstänk borde vara lika bannlysta som idéer om rasbiologi är inom antropologin.

Visserligen är det sant att en hel del kultur har sett dagens ljus i sådana miljöer. På den punkten har han rätt. Men Nazem gör ett logiskt felslut: det är inte förorterna i sig som är ursprunget till kulturen.

Hiphopen är inte en produkt av de svenska miljonprogramsområdena. Hiphopen är importerad, och om vi ska hitta dess ursprung får vi söka oss till Englewood i New Jersey, där bandet Sugarhill Gang bildades på 1970-talet. Deras Rapper’s Delight från 1979 anses med rätta vara den första hiphoplåten. Hiphopen importerades sedermera till Sverige. Så vad har då Englewood gemensamt med t ex Alby? I princip ingenting mer än att båda ortsnamnen innehåller ett ”l”. Och att de är områden med relativt låg status. Och det är här vi hittar orsaken till Nazems felslut.

Nazem drar slutsatsen att oattraktiva områden ger upphov till kultur. (Det gör de inte.)

Däremot drar de till sig kapitalsvaga grupper som inte har någon annanstans att ta vägen pga att det är för dyrt. Konstnärer, musiker och författare som inte slagit igenom, t ex. Sedan blir området lite hippt ett tag pga kulturarbetarna som bor och verkar där, och då flyttar andra – mer kapitalstarka och i viss mån ängsliga – grupper efter. Detta driver i upp efterfrågan och priserna och tvingar kulturarbetarna att dra vidare.

Gentrifiering, som det kallas. Ännu ett uttryck som någon som bedriver forskning i ämnet borde ha koll på, enligt min åsikt.

Och det är nu vi kommer till det som vederlägger Nazems tes att förorterna skulle vara populära: de behåller inte sin attraktionskraft utan kulturarbetarna. Det gör däremot innerstaden och närförorterna. Det finns inte många oetablerade konstnärer och författare på Södermalm. Inte riktiga. Bara lajvande hipsters. Ändå har priserna inte gått ner. Varför? Jo, därför att där finns den urbanitet som Nazem inte verkar förstå sig på.

Så ska vi sluta tramsa med att skönmåla och försöka förändra betydelsen i ord och uttryck och istället diskutera problemet? Problemet att våra dysfunktionella och monofunktionella betongförorter inte är urbana och inte attraktiva för de som kan välja att bo någon annanstans?

Annonser

Medborgerlig Samling?

Tänkte skriva lite om det parti jag tror och hoppas kommer bli störst 2018. Störst i gruppen ”Övriga partier”, alltså. Jag talar om Medborgerlig Samling, MED. Vilka är de och vad vill de? Det är någonting de själva är otydliga med utåt sett. Och det finns en anledning – mycket tyder nämligen på att MED är ett nytt Sd.

Uppdatering: bl a står Medborgerlig Samlings partiledare bakom Nyheter Idag, enligt info som ligger helt öppet på Nyheter Idag:medni.png

Riksdagsvalet 2018 kommer att förändra den politiska spelplanen rejält. Efter att vi i många år vant oss vid de fasta partierna V, S, Mp, C, Fp (”L”), M och på senare år även Sd kommer vi kanske att få vänja oss vid V, S, Mp, C, M och Sd eftersom både ”L” och Kd kanske åker ut 2018. Kanske får vi även in en bubblare: MED.

Det som kan bli avgörande är hur väl MED lyckas med balansgången kring sin egen identitet och profilfråga.

MED ser nämligen ut att vara en mer rumsren upplaga av Sd, även om de utåt sett låtsas vara ett parti för människor som vill att det ska vara mer som det var förr. Vilket en hel del av medlemmarna i MED förmodligen också tror.

Susanna Birgersson skrev tidigare i år om MED och att deras problem är att de saknar en profilfråga. Att en krönikör skriver någonting sådant tyder på att MED har lyckats med sin balansgång hittills, för de har visst en profilfråga: invandringen. Vi ska i princip bara tillåta behovsstyrd arbetskraftsinvandring, och flyktingar får knacka på någon annans dörr om MED får som de vill. Och deras egen gerillamarknadsföring (ryktesspridning i sociala medier av deras medlemmar) är än tydligare på den punkten: Sveriges problem beror på invandringen!

Detta blev tydligt när en bekant som är aktiv i MED nyligen delade en status på FB från en partikamrat. Den handlade om någonting så exotiskt och nysvenskt som ett bostadsinbrott hos originalpostaren. Och sådana har vi ju aldrig hört talas om innan folk började invandra till Sverige, eller hur?

Givetvis var lösningen att tajta till insläppet av folk utifrån, för OP ”visste” att det var utlänningar som låg bakom det fast ingen verkade ha några spår eller ledtrådar.

Sådana ”historier från verkligheten” är ett effektivt propagandaredskap. (Om de är sanna eller påhittade är en annan fråga. Vi får nog se båda delarna framöver.)

Dessa är två av tecknen på att MED är ett försök att skapa ett mer rumsrent SD. Ett främlingsfientligt parti utan bakgrund inom vit makt-rörelsen. Ett parti för ”vanligt folk” som tycker att det är i sin ordning att sitta och vara lite rasistisk i fikahörnan men inte vill dra på sig armbindlarna och ge sig ut på gatorna och heila utan bara vill att saker ska vara som de var förr.

Någonting som talar för detta utöver vad MED säger och gör är att det har uppstått ett naturligt vakuum för ett parti som MED att fylla. Jag ser en främlingsfientlig fyrklöver (som jag kallar FFFK) växa fram. Ett block för väljare med främlingsfientliga och/eller rasistiska värderingar i alla samhällsskikt:

  • God ekonomi, hög bildningsnivå: Moderaterna.
  • God ekonomi, låg bildningsnivå: Kristdemokraterna.
  • Dålig ekonomi, låg bildningsnivå: Sverigedemokraterna.

Som du ser finns det bara tre partier idag som vänder sig till främlingsfientliga väljare utifrån demografiska och socioekonomiska faktorer. Det saknas ett blad som hindrar treklövern från att bli en fyrklöver. Så vi lägger till ett fjärde blad:

  • Dålig ekonomi, hög bildningsnivå: Medborgerlig Samling.

Där har vi det. Det saknade klöverbladet. När MED tar plats i fyrklövern har vi täckt in alla samhällsgrupper som vill ha ett främlingsfientligt alternativ att rösta på. Det är vanlig hederlig konceptutveckling. Hitta ett behov att tillgodose och någon att tillgodose det hos, och tillgodose det sedan så har du ett business case.

Hur det här sedan kommer att påverka politiken får vi se 2018.

I mina ögon kan MED både hjälpa och stjälpa FFFK mandatmässigt. Sd är och förblir ett parti för politiskt avskräde, och de rumsrena partierna kommer inte att vilja ha allt för mycket med dem att göra om de kan undvika det. Därför misstänker jag att MED drivs med andra borgerliga partiers goda minne eftersom många fd moderater sökt sig dit, med målet att ta röster från Sd.

Problemet är bara att det i slutänden kan bli det rödgröna blocket som ror hem segern, just tack vare MED. Best case scenario är att MED får 3,9% av rösterna, och att de tar dem från i första hand Sd. Jag ser bl a två tänkbara scenarion:

  1. MED kommer inte in i riksdagen. Samtidigt åker både Kd och Fp (”L”) ut. Kvar blir M och C. M, som bara vill ha makten, föreslår ett samarbete med Sd. C, som fortfarande är rumsrena, vägrar och bildar en koalitionsregering med S och Mp.
  2. MED kommer in i riksdagen. Kd och Fp (”L”) åker ut i vilket fall som helst. MED och M vill jobba med Sd för att få makten. C vägrar och hoppar i säng med S och Mp och bildar en koalitionsregering.

Så oavsett om MED kommer in i riksdagen eller inte blir det kanske samma resultat: en koalitionsregering över de gamla blockgränserna.

Jag ser fram emot valet 2018 med skräckblandad förtjusning.

 

Vad vill M ha svar på?

Moderaterna vill alltså att BRÅ ska kartlägga etnicitet/härkomst bland kriminella. OK. Låt säga att vi gör det. Vilka frågor kommer vi då enligt M att få svar på?

Jag börjar med det mest uppenbara: det här är bara ett utspel från M för att attrahera främlingsfientliga och rasistiska väljare. Tro ingenting annat. Och om du ändå vill envisas med att göra det, läs då vidare.

Det handlar om flera problem som gör att det vore meningslöst att kartlägga kriminellas etnicitet. Det vet man inom M, och det är därför jag anser att det bara är ett utspel. Spel för gallerierna. Ett försök att attrahera de som inte tänker ett steg till.

Första problemet: det går i princip inte!

OK, låt säga att någon döms för ett brott. Då ska vi alltså registrera vederbörandes etnicitet. Så hur gör vi det? Kriminella med invandrarbakgrund är ofta inte invandrare i ordets rätta bemärkelse. De är ofta födda i Sverige av föräldrar som kanske i sin tur också är födda i Sverige, men vars föräldrar invandrade för några decennier sedan. ”Jamen det är ju bara att gå på härkomsten hos de som en gång invandrade” tycker då någon.

Visst. I teorin funkar det. Men det betyder inte nödvändigtvis att det blir fråga om ett och samma ursprung. Föräldrarna respektive mor- och farföräldrarna har kanske olika härkomst. Så ska vi då registrera en för varje etnisk grupp? Låt säga att det är fråga om någon med irakisk-syrisk-serbisk-turkisk härkomst, så skulle i så fall en person öka statistiken för fyra grupper. Eller ska vi fråga? Låta folk definiera sin härkomst själva? Då ryker hela underlaget för att föra sådan statistik eftersom vem som helst kan ljuga ihop vad som helst.

Andra problemet: det behövs i princip inte!

Att kriminaliteten är högre bland människor med utländsk härkomst vet vi redan. Och vi vet dessutom varför. Det vet man även inom M, vilket stärker min tes att det är fråga om ett meningslöst utspel för att fiska röster i grumliga vatten. För det är nämligen fråga om flera riskfaktorer – eller riskgrupper – som kombinerade avgör om någon löper större risk att hamna i kriminalitet. Ekonomi, bildning, sysselsättning och liknande är exempel på riskfaktorer. Härkomst är snarare en sekundär riskfaktor som påverkar sannolikheten för att hamna i någon av riskgrupperna:

  • Är man fattig, lågutbildad och arbetslös – eller kommer från sådana förhållanden – är risken för att man ska bli kriminell förhöjd.
    • Är man av utländsk härkomst är risken för att man ska bli fattig, lågutbildad och arbetslös i sin tur förhöjd.

Däremot innebär inte härkomsten i sig en förhöjd risk för att bli kriminell. Invandrare/människor med invandrarbakgrund med jobb, utbildning och god ekonomi är inte mer kriminella än svenskar med jobb, utbildning och god ekonomi.

Tredje problemet: utlänning kontra invandrare?

Många kriminella är inte svenska medborgare eller ens bosatta i Sverige. ”Knarkmulor” (eng. drug mules, dvs människor som smugglar droger men reser in i landet via de vanliga vägarna) från andra länder som åker dit hamnar i svenskt fängelse. Utländska turister som begår brott i Sverige hamnar i svenskt fängelse. Osv. De räknas också in i statistiken, men har ingenting med invandring och flyktingmottagning att göra eftersom de inte planerat att stanna kvar i landet. Så då måste vi även börja skilja ut den gruppen.

Fjärde problemet: mängden brott visar inte mängden kriminella…

Den här punkten har många väldigt svårt att förstå. Men jag gör ändå ett försök att förklara, och inleder med det man alltid ska ha i minnet:

Att invandrare begår många brott betyder inte att många invandrare begår brott!

Brottsstatistiken ser inte ut så. Den visar hur många brott som begås av vissa grupper, inte hur många i dessa grupper som begår brott. Låt oss titta på en fiktiv grupp:

  • Gruppen består av 100 personer.
    • 90 är svenskar och 10 är invandrare.
  • De begår tillsammans 100 brott.
    • 75 av brotten begås av svenskarna, 25 av invandrarna.
      • 25 av svenskarna begår den svenska delen av brotten.
      • 2 av invandrarna begår återstående brotten.

Nu har vi en intressant tankenöt. Hur ska vi värdera detta? Problemet är att man kan vinkla den här informationen lite hur man vill. Å ena sidan kan man säga att invandrare är mer kriminella eftersom de fast de bara utgör 10% av befolkningen står för 25% av brotten. Samtidigt kan man påstå motsatsen: invandrare är mindre kriminella eftersom bara 20% av dem begått några brott öht, medan 33% av svenskarna gör det.

Men varför stanna där? Låt mig problematisera det hela ytterligare. Tänk dig att 24 av de brott som begås av invandrare begås av en och samma person, och den återstående invandraren bara begått ett. Då är det väl ett tecken på att det i gruppen invandrare finns människor som är mer kriminella än andra? Men då tar vi och krånglar till det ännu mer. Tänk dig att de 24 brott som begåtts av den statistiskt sett mest kriminella av invandrarna är butikssnatteri – eller ringa stöld som det idag heter – och den statistiskt sett minst kriminella har blivit dömd för mord? Samtidigt som totalt fyra av de totalt 100 brott som begåtts är just mord, och att de återstående tre begåtts av svenskar?

Det är sådana här dilemman man hamnar i när man ska tolka den typ av statistik som M efterfrågar. Och det är inte någonting som vem som helst ska göra hur som helst. BRÅ publicerade en rapport i början av 2000-talet som många gillar att hänvisa till när de ska lägga fram tesen att brottsligheten beror på invandringen. Jag anser däremot att den rapporten bör behandlas på samma sätt som man behandlar ett bombrecept – testa gärna i en skyddad och kontrollerad miljö under överinseende av någon som kan ämnet. Men gör det inte på egen hand om du inte vet vad du gör, för då kan det bli  väldigt fel.

Det här vet man inom M. Så vad menar de egentligen med sitt utspel? Vilka frågor ska en kartläggning av härkomst/etnicitet ge svar på när vi redan idag har svar på de frågor som finns?

Om du vill få bukt med kriminalitet bland invandrare, rösta då på ett parti som faktiskt vill ta tag i de problem som gör att människor hamnar i kriminalitet – oavsett härkomst. Dvs INTE M, Kd, Sd eller MED.

Minska trängseln i t-banan?

Socialdemokraterna i SLL vill enligt en artikel i Stockholm direkt förbättra tillvaron för resenärerna i tunnelbanan. Det tycker jag låter som ett lovvärt initiativ. Inte minst med tanke på att jag är en av de dessa resenärer.

Vi vet väl alla hur det är i rusningstid. Överfulla tåg, fullpackade perronger, folk som krockar i spärrarna, och så vidare. Trängseln är ett problem.

Dessvärre är jag inte säker på att S faktiskt förstår problemet. Lösningarna tyder i alla fall inte på att de gör det. Det handlar nämligen inte bara om trånga vagnar, utan om hela systemet.

Bland S föreslagna åtgärder finner vi dessa:

  • Långa tåg hela tiden.
  • Tidigarelagd byggstart för röda linjens nya gren.
  • Bättre information om trängseln.
  • Införande av pendlarbussar.

OK. Långa tåg är en bra idé eftersom vi ändå slagit i taket för turtätheten. Däremot är jag inte så säker på att det faktiskt är ett problem. De tillfällen då jag råkat ut för korta tåg i rusningstid är lätt räknade.

Tidigarelagd byggstart för röda linjen? Ja, det kan nog göra en del. Förutsatt att man håller fast vid att inte dra den via getingmidjan Slussen – Gamla stan – T-Centralen.

Bättre information om trängseln? Glöm det. Alla – och med alla menar jag verkligen ALLA – som åker t-bana regelbundet och dessutom har gjort det ett tag vet att det är färre resenärer mitt i tågen än i ändarna.

BRT… äh, lägg ner bara. Kom med seriösa förslag istället för trams.

I alla fall kommer S med fyra lösningsförslag: ett på ett icke-problem, två som kanske inte ger någon förbättring och ett som är oseriöst.

Så hur gör vi istället? Först och främst måste vi förstå grundproblemet: att SL fortfarande tror att deras verksamhet är att köra bussar, spårvagnar, tåg och båtar. Det är fel – SLs verksamhet är att förflytta människor. Med hjälp av bussar, spårvagnar, tåg och båtar.

En stor del av trängseln och stressen beror på att själva miljöerna är feltänkta. Att ta sig upp och ner ur t-banan i rusningstid orsakar stress för många. Likaså att gå mellan bussar och tåg. Stressade människor slutar tänka i rationella banor som ”om jag går till mitten av perrongen får jag kanske sitta”. Man tänker istället bara ”jag ska med första bästa tåg, oavsett om folk står packade som sillar eller ej”. Delvis pga feltänkta miljöer.

Ett par konkreta förslag som skulle göra mycket mer än S hitech-lösningar:

  • Planera, konstruera och dimensionera alla stationer och bussterminaler på ett sätt som gör att det är lätt att ta sig fram till fots och byta mellan trafikslagen.
    Det innebär att man i ett tidigt skede behöver kartlägga hur resenärerna kommer att röra sig. Var konfliktpunkter kommer att finnas. Var flöden kan korsa varandra. Planera inte in hållplatslägen, spärrar, och liknande innan detta är gjort.
  • Se till att så tidigt som möjligt separera in- och utpasserande.
    Man kan inte räkna med att trafikanterna själva ska avgöra vilken väg som är bäst att ta. De/vi måste ledas. Dubbelriktade spärrar = fri trafik och fri trafik fungerar inte i verkligheten. Varför är det annars lag på att köra på höger sida på svenska vägar, tror ni?
  • Ta bort onödiga hinder.
    Det gäller främst på spårvägslinjerna, som Tvärbanan. Så länge det inte finns spärrar för att komma in på plattformarna behöver man inte heller hägna in dem med räcken. Det skapar bara fler konfliktpunkter. Men det gäller även gestaltning och dekorationer. Planteringar och blomkrukor kan se trevliga ut, men de får inte blockera flödena. Och man kan inte tänka på hur många som kan passera en viss punkt på ett dygn, utan man måste tänka på hur många som kan passera inom loppet av kanske en halv minut (folk kliver av en buss eller ett tåg).

”Men vi kan ju inte bara bygga om alla stationer”, hörde jag kanske någon tänka?

Nej, men vi kan se till att ha det här i huvudet när vi bygger nya. Se till att alla nya stationer har entréer i båda ändarna av perrongerna och på mitten. Det är nämligen det som är orsaken till att det är fullt i ändarna av tågen: det är där entréerna finns. (Se Gullmarsplan – entré i EN ände.) Befintliga stationer kan dels planeras om (enkelrikta spärrarna för att tvinga folk att ta vägar där de inte möts) och dels byggas om i de fall att biljettkurerna och rulltrappor är felplacerade i förhållande till varandra.

Det här tänker jag på dagligen. Jag åker till och från Rådmansgatan varje dag. Den är ett skolboksexempel på de missar som finns i dessa miljöer.

Stationen i sig är inte så hårt belastad. En bråkdel av resenärerna på Hötorget som jag åkte till/från fram till för några veckor sedan. Rådmansgatan är däremot felplanerad. Rulltrappan upp från perrongen och biljettkuren ligger på samma sida av biljetthallen. För att göra det värre går det bara att använda de 3-4 spärrar som ligger närmast biljettkuren för inpassering, samtidigt som de är dubbelriktade. Så folk som ska in genom spärrarna krockar med folk som ska ut, eftersom de som ska in inte kan använda några andra spärrar samtidigt som det är den naturliga vägen att ta för de som ska ut. Det blir konflikter hela tiden.

Så nej, jag tror inte att realtidsinformation som upplyser folk om att det finns platser i mitten av tågen kommer att minska stressen nämnvärt. Det är viktigare att SL börjar fokusera på de miljöer trafikanterna måste passera för att ta sig till och från tåg och bussar.

Och ta gärna bort spärrarna helt.

Transportstyrelsens läcka förklarad

Med tanke på allt som skrivs om Transportstyrelsens läcka (eller kanske snarare ”dammen som brast”) är det många som ställer sig frågan om exakt vad det är fråga om. Jag tycker att tidningarna gör ett ganska bra jobb att förklara, men vill ändå försöka förklara det så att människor som inte själva jobbar med IT, säkerhet och databaser förstår problemet.

Jag har själv jobbat med IT på olika sätt och i olika former sedan 1990-talet (bl a drift, design, projektledning, utveckling, databas, säkerhet, upphandling/kravställning) och vet precis vad detta innebär. Och jag ser igenom de försök att skönmåla som förekommer.

Nu till huvudfrågan: varför får en myndighet eller annan samhällskritisk funktion (vissa drivs i bolagsform) aldrig någonsin göra som Transportstyrelsen? Dvs lägga ut driften av system som verksamheten är beroende av för att fungera inkl. databaser på externa molntjänster/datacentrer i andra länder?

Man skapar externa beroenden. Förlorar man kontakten med sin leverantör stannar verksamheten. För ett privat företag är det inte något stort problem. Det händer ganska sällan, och när det väl händer kan man ställa de kostnader/förluster stoppet innebär mot de besparingar/intäkter man gör. Sådana stopp beror ofta på exceptionella händelser. Krig, t ex. Och ingen förväntar sig väl att det ska gå att shoppa via t ex Webhallen eller Dustin mitt under en pågående invasion? En myndighet behöver däremot ofta fungera just i sådana situationer och får aldrig vara beroende av extern data. Samtidigt kan man faktiskt ställa sig frågan om en myndighet har de behov av skalbarhet som en molntjänst ger. Visserligen kan den externa hemsidan ha sådana behov. Men de interna databaserna? Så länge personalen på myndigheten håller sig på ungefär samma nivå och har ungefär samma arbetsbörda ligger belastningen av systemen på en ganska konstant nivå. Och de toppar som kan uppstå ibland kan man ändå ta höjd för utan att behöva ruinera sig.

Man målar in sig i ett hörn. När man väl har outsourcat driften som Transportstyrelsen gjort har man i regel också gjort dig av med alla möjligheter att själv drifta systemen. Anställda har sagts upp, infrastruktur har avvecklats, servrar har flyttats eller stängts ner. Organisationen har tappat all egen kompetens på området. Och nej, det är inte så lätt att man bara anställer nytt folk och börjar bygga upp den egna IT-verksamheten igen. Problemet är nämligen att det bara till viss del handlar om rent teknisk kompetens. Det viktigaste är verksamhetsförståelse och systemkännedom. Att bygga upp den tar ett tag för alla anställda.

För det andra förlorar man kontrollen över sin egen data. Om datan hamnar hos en osäker leverantör kan den manipuleras och modifieras utan att myndigheten i fråga vet om det. Utryckningsvägar för brandförsvaret kan ändras. Uppgifter om hur stor belastning vissa broar klarar av (läs: stridsvagn eller bara personbilar) kan ändras. En fientligt sinnad spelare kan sabotera samhällsstrukturen genom att manipulera den data som finns. Eller bara hindra myndigheten från att nå sin egen data. En DDOS-attack, för att ta någonting som många känner till? Då kan det bli stopp i myndighetens arbete eftersom systemen helt plötsligt står utan data. Beroende på hur säker anslutningen mellan systemen är vet man inte heller vilka utöver leverantören och den egna verksamheten som kan fånga upp trafiken.

Men det mest allvarliga i att släppa kontrollen över sin data är att man inte vet vem som kan komma åt den. Det har man fortfarande inte förstått på Transportstyrelsen. Katarina Fröberg säger att det inte är någon fara. De som driftar har ju inte tillgång till ”gränssnittet”. I mina ögon är det ett fullständigt genomkorkat uttalande och fel på alla sätt och vis. Det gränssnittet gör är nämligen att det begränsar tillgången till data och information! Har man tillgång till databasen – vilket man som drifttekniker i regel har – betyder det att man har tillgång till all data. Gränssnitt eller ej.

Det är sådant jag jobbar med till vardags. Jag är utvecklare och jobbar även en del med drift av olika databaser. Det innebär att jag kommer åt väldigt mycket information, liksom att jag blivit godkänd och skrivit på sekretessförbindelser för att få hantera sådant. Jag skulle tillbringa flera år bakom galler om jag missbrukade det. Och det innebär även att jag inte kommer att gå in på några detaljer om det jag jobbar med.

Men rent allmänt innebär den typen av behörighet att man inte behöver vare sig applikationer eller gränssnitt för att få ut väldigt mycket data och information.

Tvärtom, gränssnittet är bara i vägen när man väl har tillgång till databasen. Är den, som jag förmodar, välbyggd och genomtänkt kan man få fram mycket mer info genom att skriva egna databasfrågor än vad man skulle få ut via de gränssnitt som finns. Den typiske användaren av de gränssnitt som finns kan förmodligen inte koppla samman olika uppgifter med varandra, men den som har tillgång till själva databasen kan göra det. Beroende på exakt vad som finns i Transportstyrelsens databas(er) och hur långt tillbaks i tiden det finns uppgifter skulle man genom att skriva olika databasfrågor där man samkör (joinar) olika tabeller få fram t ex följande:

  • Hur många hål i tänderna piloterna på F10 i Ängelholm har sammanlagt.
  • Vilka poliser i Luleå som har släktingar som krockat med älgar.
  • Hur många bilar inrikesministerns barns yngsta dagisfrökens äldsta faster äger.

Det här är bara tramsexempel, men om uppgifterna finns i databasen kan man göra sådana sammankopplingar mellan olika delsystem som för de vanliga användarna framstår som separata system utan inbördes koppling. Många system- och databasutvecklare/databasadministratörer jobbar nämligen med just sådant till och från, men kanske med mer relevanta sökningar då.

Nu till den sekundära frågan: när kan man göra som Transportstyrelsen gjort?

Svaret är att i princip vem som helst kan göra det. Bara det inte är fråga om myndigheter eller samhällskritiska funktioner. Ibland inte bara kan man. Ibland ska man, enligt min åsikt. Om man driver ett företag som håller på med e-handel är det hål i huvudet att drifta själva e-handelslösningarna själv. Då vill man ha skalbarhet (IT-lingo för ”använda och betala för den kapacitet som behövs, men ingenting mer”) och flexibilitet. Annars måste man ha en egen serverhall som är dimensionerad för fullt tryck dygnet runt, och tekniker i beredskap som kan hoppa in när det skiter sig.

Kör man däremot t ex Amazon Web Services eller Microsoft Azure behöver man inte tänka på det. Och man behöver inte tänka på toppar heller. Eller på att belastningen är olika under olika delar av dygnet. Det är själva syftet med stora datacenterlösningar. När användarna i Europa/Afrika är aktiva sover de i Nord-/Sydamerika och Asien/Australien och behöver ingen kapacitet. Så man behöver bara dimensionera för att klara belastningen från ett visst antal tidszoner i taget. När användarna i Europa och Afrika sedan kryper till kojs vaknar man på andra sidan Atlanten, och kapaciteten används istället för att serva användarna i Nord-/Sydamerika. När de lägger sig tar användarna i Asien/Australien över, osv. Du förstår nog filosofin? Man delar på kapaciteten, eftersom alla inte behöver den samtidigt. Och skulle alla vara igång samtidigt, t ex när en ny och eftertraktad produkt börjar säljas över nätet, skalar man upp med extra kapacitet i de datacenter det handlar om.

En svensk myndighet har däremot inte det behovet och ska inte tänka så. De jobbar inte dygnet runt på Transportstyrelsen. Skalbarheten är därmed en ren kostnadsfråga. Det handlar alltså inte om att man behöver ta höjd för hög belastning, utan om att man vill slippa betala för IT-miljön under den tid på dygnet den inte används. Men framförallt handlar det om att Transportstyrelsen inte är ett företag utan en myndighet!

Så sluta leka företag om du är en myndighet. Då slipper vi det här i framtiden.

Ge sopgubbarna sparken!

Nej, så extrema ska vi väl inte vara. Dels för att man alltid ska försöka lösa en konflikt på ett civiliserat sätt, och dels för att de ju redan sagt upp sig. Så varför inte försöka resonera lite kring deras problem istället?

Jag får börja med att erkänna att jag inte har några vidare säkra källor. Jag har läst om det här i Aftonbladet, och kanske har de blivit felciterade? Jag blev i alla fall ganska paff av det jag läste. Men om det är korrekt har jag en del saker att säga till dem.

Så, hej renhållningsarbetare, vänligen läs följande:

30 timmars arbetsvecka är 75% av vad som är normalt.

De flesta som jobbar heltid har 40 timmars arbetsvecka. Vill man jobba 30 timmar per vecka får man gå ner till 75%. Deltid kallas det bland oss med normala villkor. Då får man även 75% av lönen eftersom den är satt efter hur mycket man jobbar. Eller uttryckt i tid: ni jobbar måndag, tisdag, onsdag och fram till en stund efter lunch på torsdag, sedan är ni lediga. Fast nu har ni ju inte lunch, eftersom ni betraktar den som övertid.

Lunchen ingår inte i arbetstiden.

Den gör faktiskt inte det. Inte för oss med normala anställningsvillkor. Lunch är obetald tid. Varför? Därför att man inte arbetar då. Skulle lunchen räknas in i veckoarbetstiden skulle ett normalt arbete innebära ca 45 timmars arbetsvecka. Så nej, att ni börjar ta lunch innebär inte att er arbetstid ökar. Den är precis samma som tidigare.

35 000 i månaden är en förbannat bra lön för det arbetet.

Jo, faktiskt. En polis eller sjuksköterska kan i regel bara drömma om en sådan lön. Trots att det då handlar om arbete som kräver flera år av studier, vilket i regel medför studieskulder på sexsiffriga belopp och sämre löneutveckling pga de år man inte haft på sig att arbeta upp lönen. Om vi sedan räknar in att ni bara vill jobba 75% av normal arbetstid för den lönen blir den ännu högre. I det fallet är månadslönen tekniskt sett drygt 46 000:- per månad (35 000 / 0,75). Dvs det ni skulle få ut om ni arbetade heltid.

Att veta vilken nyckel som går var är inte en ”unik kompetens”!

Det är faktiskt inte en kompetens överhuvudtaget. Det är bara kunskap. Och den är inte unik. Det enda jag ser som unikt i det fallet är att era arbetsgivare inte har den kollen, för det ska – får – man inte som anställd sitta och tjuvhålla på för att göra sig själv oumbärlig. Det är inte era nycklar, lika lite som att ni kör omkring i era egna sopbilar. Allt tillhör arbetsgivaren. Det där är också fullt naturligt inom alla normala yrken. Arbetstagaren har en skyldighet att dela med sig av sin arbetsrelaterade kunskap med sin arbetsgivare. Och ja, det innebär att man kan ersättas. Men att tro att man har ”unik kompetens” bara för att man vägrar att dela med sig av information och kunskap är bara hål i huvudet.

Nej, jobbet är inte så påfrestande som ni tror.

”Det är ett väldigt påfrestande jobb” får man ofta höra. Är det? Jo, jag växte upp på den gamla goda tiden då sopgubbarna fortfarande släpade säckar för hand från soprummet till sopbilen och sedan slängde upp dem i pressen. Det var jobbigt. Och det var på 1970- och 1980-talet. Men idag då? När soporna ska stå ute vid vägen för att sedan lyftas upp med en liten kran? Och där fastighetsskötarna i regel får se till att sopkärl som står i soprum rullas ut till vägen? Är det ett påfrestande arbete? Verkligen?

Ärligt talat, ni behöver en reality check. Fråga gärna en sjuksköterska eller uska som jobbar inom åldringsvården om hen tycker att ni har dåliga villkor. Dvs någon som jobbar kanske 9h per dag med jourtid och helgarbete beroende på schemaläggning. Som får lyfta en hel del tungt i jobbet (som t ex levande och döda människor), som gör det för kanske 25 000 i månaden och dessutom har en studieskuld på 200 000:- eftersom man måste plugga en del för att få det jobbet.

Vad gör egentligen SOS Alarm?

Nu är Rebecca Uvell jättearg igen. Den här gången gäller det ett avtal mellan SOS Alarm och SSRS (Svenska Sjöräddningssällskapet) och frågor om finansiering. Och sådana frågor vet jag ju att hon är intresserad av efter inhoppet som SlösO för ett par år sedan, vilket jag tycker är kul.

Jag tycker även att det är kul att hon intresserar sig för SOS Alarm eftersom jag själv jobbat där i snart sex år. Nej, inte som operatör. Jag är och förblir datanörd. Och inte heller för jag företagets talan på något sätt, utan det här är mer en fråga om ett ”om man tänker ett steg till-scenario”. Men trots att jag inte jobbar i kärnverksamheten eller med PR/kommunikation för företaget skulle jag gärna vilja nyansera det hon skriver en aning.

Till att börja med håller jag med om att det låter fel att en organisation som SSRS ska behöva betala för assistans från samhället. De gör ett väldigt viktigt jobb som jag tycker att polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen egentligen borde göra. De borde snarare få betalt för det. Eller i alla fall kunna gå plus minus noll.

Det är här jag tror att missförståndet ligger: SSRS gör inte SOS Alarms arbete. SSRS är en utryckningsverksamhet. Det är inte SOS Alarm. Jag tror inte att just Uvell har missförstått detta, men jag vill ändå förtydliga det för andra som inte vet vad SOS Alarm faktiskt gör.

SOS Alarm hanterar en stor del av (men inte alla, som Uvell påstår) nödsamtalen i Sverige. Alla inkommande samtal till 112 hamnar hos SOS Alarm. Men sedan tar en kedja vid där samtalet kan kopplas över till t ex polisen eller brandförsvaret, beroende på var och vad. Polisen och brandförsvaret har egna larmoperatörer. Däremot sköter SOS Alarm i regel dirigering och prioritering av just vårdresurser eftersom de flesta landsting och kommuner inte har någon egen sådan verksamhet. Dvs ambulanser, sjuktransporter och liknande, beroende på avtal med olika landsting liksom med staten. Formerna för detta regleras i avtalen.

SOS Alarm har däremot ingen egen utryckningsverksamhet utan alla fordon och all personal hör till landstingen. Det här är ändliga resurser. Det finns ett visst antal operatörer som kan ta emot och hantera ett visst antal anrop. 

Blir anropen fler krävs fler operatörer, och Uvell förstår säkert att det innebär att det kräver mer pengar eftersom operatörerna ska ha lön och någonstans att utföra sitt arbete. Och eftersom SOS Alarm både ägs av och arbetar åt stat och landsting har stat och landsting krav på hur verksamheten utförs. Att samhället inte vill finansiera en så pass viktig verksamhet som SSRS tycker jag är tråkigt, men kanske inte någonting som just SOS Alarm ska lastas för? Både polisen och brandförsvaret skulle kunna ta hand om den biten, och de har dessutom resurser att bistå i själva utryckningsverksamheten.

Så jag förstår att Uvell är upprörd. Det låter sniket att kräva betalt av SSRS, precis som det skulle låta sniket att kräva betalt av t ex Missing People. Men hon riktar sin ilska åt fel håll. SOS Alarm är precis som hon skriver inte en privat verksamhet, men just därför är handlingsfriheten mindre, just för att det handlar om skattepengar.

Sedan har Uvell fel i att SOS Alarm skulle vara helt skattefinansierat. Skattepengar utgör ungefär hälften, medan den privata verksamheten mot kunder inom säkerhet och jourtjänster utgör resten.

Mitt tips till Rebecca Uvell är i alla att ta den här frågan med berörda myndigheter och departement. MSB, Inrikesdepartementet/Ygeman, t ex. Fråga om det inte finns möjlighet att ta höjd för SSRS verksamhet i budgeten för SOS Alarm eller annan blåljusverksamhet, som polisen, brandförsvaret eller kustbevakningen? Det kanske inte krävs mer än att man frågar eftersom ingen tidigare tänkt på att man kanske skulle ge SSRS verksamhet lite stöd från samhällets sida?

Ett annat tips är att göra lite bättre research om det man ska skriva som. Kanske handlar det inte bara om att koppla över ett samtal till SSRS när det kommer in på 112-numret? Har Uvell t ex tagit reda på vilket C4IS-system SSRS använder sig av?