Category Archives: Uncategorized

Någon annans fel. Alltid någon annans fel.

Jag är väl sist på bollen som vanligt som kommenterar en mer än tre veckor gammal artikel, men jag blev så arg av att läsa den att jag måste skriva av mig. Det handlar om hur en av grundarna till Kartellen försöker lägga ansvaret för förortens problem på Alliansen. Eller Alliansens skattesänkningar, rättare sagt.

För att sammanfatta det hela beror problemen i förorten på att Alliansen sänkt skatter för att bekosta olika avdrag, vilket urholkat det sociala skyddsnätet. Tydligen har det även lett till att lärare och andra sökt sig till andra kommuner vilket försämrat undervisningen. Osv.

Bull. Shit.

Den här artikeln är typisk på flera sätt. Dels är den typisk för Aftonbladet kultur som gillar att ta in sådant som gör gällande att allt är borgarnas fel. Dels är den typisk för många kriminella som alltid lyckas landa i slutsatsen att det inte är deras eget fel att de blivit kriminella. Det är någon annans fel. Alltid någon annans fel.

Hört den visan förr? Det har jag.

Så låt oss nu ta en titt på det här. Förorten har haft problem med kriminalitet och fattigdom i många år. Inte bara år, utan decennier. Problem som fanns där långt innan begreppet ”Alliansen” ens existerade. Jag har själv sett en del av dessa problem på nära håll eftersom jag växte upp i Alby och sedan Tumba.

Men enligt Carmona beror de problem som funnits i förorterna sedan 60-talet alltså på att Alliansen mellan 2006 och 2014 sänkte en del skatter. Intressant vinkling. För annars har väl landet regerats av sossarna större delen av tiden de senaste 50 åren? Och dessutom är väl de kommuner med störst sociala problem i regel styrda av sossarna på kommunal nivå? Som beslutar om skatter och hur mycket som ska satsas på skolor och liknande? Så om Carmonas hypotes inte håller, vems är då felet?

Svar: Carmonas.

Inte allt, så klart. Men han har en del i skulden. Han, liksom så många andra kriminella. De, och ingenting annat, är vad som har förstört förorten. Bit för bit och över lång tid har de förstört förorten. För även om förorten ofta fungerat som en uppsamlingsplats för fattiga människor leder inte fattigdom automatiskt till kriminalitet. Jag blev inte kriminell. De flesta av mina vänner blev inte heller kriminella. Det är nämligen ett val man gör. Aktivt. Det kräver t o m en del ansträngning. Sedan kan det givetvis finnas fler faktorer som påverkar, vilket Carmona tar upp. Fattigdom, trassliga familjesituationer, osv. Plus att man i den ålder då man gör valet att bli kriminell inte har det bästa omdömet. Man är ju ett barn, och det verkar ju så häftigt att vara kriminell. Men jag hade många kompisar med trassliga familjeförhållanden och som även var relativt fattiga. Utan att de blev kriminella. Däremot kommer jag ihåg att flera av de som blev kriminella kom från ganska bra uppväxtmiljöer. Hyfsad ekonomi, hela familjer, uppväxta i radhus/villa. Varför? Jo, för att de valde kriminaliteten. Jag kommer till det längre ner.

Hur som, ”vi har ju ingen lokal”-förklaringen kan godtas från tonåringar som börjar ångra sina val. Den godtas inte från en 44-åring.

I den åldern ska man ha insett att man valde fel bana, och att det till syvende och sist var egna val och beslut. Att man själv bär skulden och inte kan skylla sina val på någon annan. Men det gör inte Carmona. I hans ögon är det borgarnas fel. Och han försöker även ursäkta kriminalitet med fattigdom och att folk tvingas bli kriminella för att överleva. Ärligt. I Sverige? Hur många tror på allvar att det i Sverige finns livsstilskriminella som är kriminella för att få mat på bordet? Att de stjäl, rånar och säljer droger för att inte svälta ihjäl? Tror du på det? Jag gör det inte.

Min erfarenhet är snarare att de livsstilskriminella gör det för att kunna köra en bil för 700 000:-, med en klocka på armen värd 100 000:- och en storbystad tjej med trasig självbild och smak för häftiga killar bredvid sig. Plus kanske ett par av hennes kompisar i baksätet. (Och någon rival i skuffen…) Annars har jag svårt att förstå tanken bakom t ex Arlandarånet. Vadå, de gjorde det för att de höll på att svälta ihjäl, eller? 44 miljoner, delat på vadå, 4 pers? 11 mille i var får man många paket snabbmakaroner för, och då slipper man ju givetvis svälta. Långsiktig planering och mer glamouröst än att råna en varutransport från Findus?

OK, jag ska sluta raljera nu. Men vad jag vill ha fram är att artikeln i Aftonbladet kultur är rent skitsnack. Förorten hade problem med kriminalitet långt innan det fanns RUT-avdrag. Det vet Carmona. Nu fick han en chans att nå ut via en kvällstidning. Men då visade han bara att han ingenting har förstått.

Väldigt synd, tycker jag. Han hade chansen att vinna respekt hos människor som själva förtjänar respekt men han brände den.

Tips: ta ansvar. Sluta skylla ifrån dig. Det är sådant som vinner respekt hos människor som förstår vad ordet betyder.

Annonser

Fascistskolan del 1: mobilisera

Jag tänkte skriva en liten guide för dig som vill se ett fascistiskt Sverige och/eller sympatiserar med det riksdagsparti som har sina rötter i den ideologin. Detta för att du om du någon gång i framtiden skulle vilja starta ett eget parti som konkurrerar med Sverigedemokraterna om regeringsmakten får ett bättre utgångsläge.

Tänk dock på att SD arbetar enligt den här metodiken, och ligger flera steg före dig och får de makten sätter de kanske demokratin ur spel. Skulle det inträffa kan du inte ta makten på demokratisk väg utan då krävs en statskupp och/eller ett inbördeskrig. Dessa metoder ligger utanför mitt kompetensområde, och där kan jag inte ge dig någon vägledning. Däremot hör jag till den grupp människor som kan stoltsera med högskolestudier inom området ”den demokratiska vägen till att bli galen envåldshärskare”. Det här är första delen som handlar om att lägga grunden och mobilisera stormtrupperna. Del 2 handlar om att skapa ett främlingsfientligt narrativ för att cementera inflytandet, och del 3 kommer att handla om det sista steget som föregår maktövertagandet: normalisering.

Steg 1: ställ människor mot varandra

Det här är fundamentalt. Du behöver en konflikt eller motsättning för att kunna visa dig ”stark”. Hittar du ingen måste du fabricera en, för annars har du ingen möjlighet att manipulera människor till att följa dig. Alla fascistiska partier och grupperingar har det gemensamt att det finns en ”stark man” med i bilden. Bildligt talat. I bokstavlig mening är de ”starka männen” veklingar som är bra på att manipulera andra genom lögner och skrämsel. En väl beprövad lösning är att få en eller flera grupper att känna att en eller flera andra grupper utgör ett hot. Du måste identifiera dem alla för att kunna sätta in dina stötar.

Grupp 1: dina sympatisörer

Det är den här gruppen du söker ditt stöd hos om du på demokratisk väg vill ta makten för att sedan bli envåldshärskare. Flera krav bör vara uppfyllda om du ska lyckas mobilisera dem, och du kan inte fokusera på vem som helst:

De måste vara ganska många. Tillräckligt många för att göra skillnad i ett demokratiskt val. Inte nödvändigtvis så många att enbart deras stöd ger dig en majoritet i ett riksdagsval. Men de behöver vara många nog att synas, och helst även ge dig eller ditt parti en vågmästarroll vilket kan förlama den valda regeringen som då inte kan föra sin politik. (Det leder tack vare din vågmästarroll till att politiken havererar, vilket du kan skylla på de som har makten fast du ligger bakom det.)

De bör vara utsatta och marginaliserade. Om de känner sig svikna av samhället har du en bra grund att jobba vidare på. De söker ofta syndabockar, och du ger dem svaret. Du kan hitta någon de kan skylla sina problem på, och du kan erbjuda dem att bli en del av någonting, eftersom vi alla söker oss till någon form av gemenskap. Människor som går arbetslösa i de delar av landet som förlorat på globaliseringen är ofta mottagliga och villiga att sälla sig till en ny gemenskap. Akta dig däremot för framgångsrika människor som söker sig till dig. De är bara ute efter att ta makten från dig. Släpp in dem, men håll ett öga på dem och kasta ut dem ur ditt parti så fort de gör bort sig på något sätt.

De ska helst vara relativt lågutbildade. Helst av allt ska de vara tillräckligt (välut-)bildade för att kunna läsa och skriva, och kunna föra enklare diskussioner. Men de får inte vara så bildade att de ifrågasätter och reflekterar i onödan. Dels pga det jag skrev ovan (akta dig för pretendenter), och dels för att du i regel inte hittar så mycket stöd bland högutbildade människor. De är svårare att manipulera, och de är sällan marginaliserade så till den grad att de försöker hitta syndabockar eftersom de ofta skapar sig en ny tillvaro. Människor som varken har jobb eller framtid är däremot rena lammköttet för dig. De gör som du säger, och kommer att fortsätta att följa dig även om de mot förmodan skulle börja ifrågasätta dig. De vill nämligen vara kvar i gemenskapen, eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen.

De bör sakna kontaktnät. Ju färre människor de känner, desto bättre. Det innebär nämligen att risken är mindre att de känner människor som är någorlunda framgångsrika och nöjda med tillvaron. Sådana människor är nämligen farliga, eftersom de kan tuta i dina sympatisörer att du bara utnyttjar dem och inte alls kommer att göra någonting bättre för dem om du får makten. I viss mån kan dock kontaktnät vara bra, så länge de består av människor av samma sort. Då kan de sitta i slutna sällskap och hetsa varandra mot den styrande ”eliten” (din ”fiende”, vilket jag snart kommer till) vilket ökar stödet för dig och den politik du säger dig vilja föra.

Kort sagt, det är i de fd brukssamhällena utanför storstadsområdena och ute i glesbygden du i första hand ska söka ditt stöd. Ta hänsyn till de socioekonomiska faktorerna. Det finns en korrelation mellan inkomst och främlingsfientlighet. Likaså mellan bildningsnivå och främlingsfientlighet. Människor med låg bildningsnivå har ofta lättare att bli faktaresistenta än andra, och om det är någonting man som aspirerande diktator har nytta av är det faktaresistenta sympatisörer som aldrig ifrågasätter. Storstadsområdena är däremot svårare att hitta stöd i. Du kan fiska en del röster i de mest utsatta förorterna, men troligtvis är det inte värt besväret. Även marginaliserade och lågutbildade människor har ofta större kontaktnät när de bor i storstadsregionerna, och det minskar dina chanser.

Grupp 2: antagonister

Antagonister är lika viktiga som sympatisörer. Du behöver dem för att kunna kanalisera dina sympatisörers missnöje och hat mot någonting som det land du vill ta över trots allt inte behöver för att överleva. Här behöver vi dessutom definiera två grupper, nämligen primära och sekundära antagonister. De fyller båda sin funktion, men har olika sorts inverkan på dina sympatisörer. De representerar yttre respektive inre hot, och båda är viktiga för att du ska kunna skapa en konflikt.

Grupp 2A: primär antagonist

Den primära antagonisten är den grupp som du vill att dina sympatisörer ska uppleva som ett yttre hot. Inkräktare som kommer utifrån och förstör tillvaron för dina sympatisörer. Även här finns en del kriterier och krav som behöver uppfyllas, samtidigt som den har mycket gemensamt med den grupp du vill ha som sympatisörer.

De måste vara ganska många men inte för många. Tillräckligt många för att synas, men för få för att kunna påverka i t ex ett riksdagsval. Även om de skulle förstå vad du håller på med och börja koordinera sig för att rösta på någon av dina motståndare ska deras röster inte räcka för att skada dig. Men ändå ska de vara många nog för att synas. Helst av allt bör de inte ha rösträtt.

De måste vara marginaliserade och sakna inflytande. Om du börjar hetsa mot någon som är etablerad och har en röst i debatten kommer du att få mothugg. Du får då en motståndare som fått en mänsklig karaktär i dina sympatisörers ögon, och som de kanske kan identifiera sig med. Därför är det viktigt att den här gruppen är längst ner på samhällsstegen. Utbrett bidragsberoende är ett stort plus, eftersom du då kan framställa dem som parasiter som dina sympatisörer på något sätt måste försörja.

De ska upplevas som främmande och annorlunda. Det man inte förstår blir man ofta rädd för, och det är rädslan för det okända som är ditt främsta vapen när du ska manipulera dina sympatisörer. Helst av allt ska deras kultur vara väldigt annorlunda, och de måste behärska det egna landets språk ganska dåligt.

Kort sagt är det i regel nyanlända flyktingar du ska hetsa mot. Människor som sitter fast på flyktingförläggningar runt om i landet, som inte kan ge svar på tal när de angrips och som saknar försörjning. Målet är att avhumanisera dem i dina sympatisörers ögon: de ska inte upplevas som människor. Du slår på någon som ligger, och på så vis försäkrar du dig om att denne inte slår tillbaka.

Grupp 2B: sekundär antagonist

Den sekundära antagonisten upplevs inte som ett yttre hot, utan som ett inre. I dina sympatisörers ögon är de förrädare som hugger dem i ryggen för att kunna bana väg för den primära antagonisten, dvs det yttre hotet. Ditt mål är att misstänkliggöra den här gruppen i dina sympatisörers ögon. Och givetvis finns det en del krav även här:

Dina sympatisörer ska ha svårt att identifiera sig med dem. Tänk på att hela din strategi bygger på att du skapar vi och dem-känslor. Dina sympatisörer ska inte känna att dessa människor är just människor som bara har andra åsikter. Om du tittar på vad dina sympatisörer identifierar sig som och sedan hittar motsatsen, då har du hittat det du vill identifiera den här gruppen som.

De måste vara väletablerade och välutbildade. De ska som sagt vara raka motsatsen till dina sympatisörer, och på så vis kan du peka på dem och anklaga dem för att vara en elit som har väldigt lite gemensamt med vanligt folk. Dvs det dina sympatisörer identifierar sig som. Om de bor i storstäderna är det ett stort plus, för då kan du lägga till det, och odla konspirationsteorin att människor sitter i storstäderna och dikterar vad som ska ske ute i landet. Dina sympatisörer ska gärna känna en form av mindervärdeskomplex mot den här gruppen, och kanske i tysthet önska att de själva var en del av den. I brist på det nöjer man sig med att angripa den. If you can’t join them, beat them.

De är auktoriteter av något slag och kunniga i samhällsfrågor. Journalister, akademiker/forskare, intellektuella, författare och så vidare. Människor som helt enkelt är pålästa och kunniga, och därmed utgör ett hot mot de lögner och halvsanningar som du använder för att skapa hat och rädsla hos dina sympatisörer. Det är inte en slump att alla diktaturer historiskt sett har förföljt den här sortens människor. Varje envåldshärskare vet att lögnens största fiende är kunskap, och strävar därför efter att hålla den i schack.

Sammanfattningsvis är det som jag skrev i föregående stycke potentiella dissidenter som du behöver framställa som en sekundär antagonist. Primärt för att du måste minimera risken att de påverkar dina sympatisörer genom att komma med fakta och resonemang innan sympatisörerna blivit faktaresistenta. Sekundärt för att dissidenterna i sig ska upplevas som ett inre hot som banar väg för det yttre hotet. Dina sympatisörer ska se dem som femtekolonnare som släpper in inkräktarna.

Grupp 2C: kombinerad primär och sekundär antagonist

Om du lyckas identifiera en grupp som består av både grupperna 2A och 2B har du tur, för då kan du förmodligen gå så långt som att iscensätta regelrätta folkmord utan att någon stoppar dig i tid. Allt för ditt höga nöjes skull och för att stärka din egen makt. Det är dock ovanligt med grupper som upplevs som främmande/skrämmande, parasiterande men samtidigt som en elit. Som du säkert förstår är det en omöjlig ekvation, men det handlar inte om hur någonting är, utan om hur någonting upplevs.

Sammanfattning

”Hetsa de lättledda mot de utsatta och misstänkliggör de insatta.”

Det är ett bra motto för den som vill skapa en fascistisk diktatur. Observera dock att det är skillnad mellan rasism och fascism. Det finns inget egenvärde i rasism, utan rasismen är för dig bara ett verktyg som du använder. Rasism är ett bra verktyg för att skapa motsättningar. Med lite tur slår det dessutom båda hållen. Om du får människor av din egen nationalitet att hata människor av andra nationaliteter är det mycket möjligt att det blir en likadan reaktion från andra hållet. Det vill säga att människor av andra nationaliteter börjar hata alla av din egen nationalitet. Då blir det lättare att framställa dem som ett yttre hot, i synnerhet om det uppstår oroligheter och du kan peka finger och visa hur farliga och våldsamma dessa inkräktare är. Det gör att dina sympatisörer blir mångdubbelt fler.

Det var allt för den här gången. Nu har jag förklarat hur du lägger grunden för ett fascistiskt maktövertagande genom att skapa motsättningar mellan olika grupper. Missa inte nästa del: hur du genom desinformation och lögner skapar ett rasistiskt narrativ som främjar en fascistisk utveckling för att öka ditt inflytande.

Jo, gamlingarna sabbade alltihop

Jag läste precis Paul Ronges tankar kring Brexit och hur folk röstade i frågan. Ronge skriver enligt min åsikt väldigt kloka saker, och det är sällan jag känner att han har helt fel. Men den här gången tycker jag det: gamlingarna sabbade visst alltihop.

För att sammanfatta omröstningen är det i det stora hela en generationsfråga. Ju yngre man var, desto hellre ville man stanna kvar i EU. Daily Mirror uttryckte det som att ”unga ville ha Brexit minst, men måste leva med det längst”, vilket Ronge reagerade mot. Jag anser å andra sidan att det är helt korrekt. Det är väl inte mer än rätt att dagens unga ska få forma den framtid de själva ska leva i?

Ronge antyder även att det kanske är så enkelt att de äldre bättre förstår vad det innebär att stå utanför EU, eftersom de i viss mån faktiskt har levt i ett Storbritannien som inte varit med i EU. En hel del brittiska väljare har dessutom levt innan vare sig EU eller föregångarna EEG och EG ens existerade.

Här handlar det dock om flera tankevurpor angående de äldres visdom:

  • Att äldre Brexit-anhängare känner att de hade det bättre innan Storbritannien gick med i EG är inte samma sak som att de faktiskt hade det bättre. Det betyder bara att de tror det.
  • Storbritannien har varit med i EG/EU sedan 1973, och det krävs väldigt bra minne för att minnas hur det faktiskt var innan dess. Mera troligt är det att de äldre Brexit-anhängarna precis som alla andra människor i första hand minns det positiva. Flera av dem har inte några egna minnen av den tiden.
  • Storbritannien existerar trots splendid isolation-illusionen inte i ett vakuum utan har precis som andra länder alltid påverkats av och påverkat sin omvärld. Det var en sak att stå utanför EG/EU före 1970-talet, men det är en helt annan sak att göra det idag eftersom dagens EU består av så många fler länder än då. Inser Brexit-anhängarna det?
  • Dagens Storbritannien är inte samma sak som det tidiga 1900-talet Storbritannien, vilket jag vet många britter saknar även om de aldrig upplevt det. Det brittiska imperiet med kolonier över hela världen och globalt inflytande existerar inte längre. Att gå med i EG var ett sätt att hantera dessa förändringar och ett sätt att modernisera den brittiska ekonomin. Även det är någonting som jag misstänker att de äldre väljarna inte förstår.

Så jo, gamlingarna sabbade alltihop. Kanske. Vi vet ju inte ännu hur Brexit rent konkret kommer att drabba britterna. Kanske blir det som Ronge tror. Att britterna kommer fortsätta att resa och jobba fritt inom EU, köpa tyska bilar, osv. Eller?

Jag misstänker däremot att det ligger i övriga EUs intresse att INTE ge britterna någon specialbehandling.

Det är fullt möjligt att EU kommer att statuera ett exempel och faktiskt stänga ut Storbritannien från allt det som vi inom EU nu börjat ta för givet eftersom det annars sänder signaler till övriga EU-länder att man kan äta kakan och ha den kvar. Och dessutom plocka russinen ur kakan utan att russinen i kakan försvinner.

Men det här kommer inte att ske över en natt. Och det kommer förmodligen inte att drabba gamlingarna på samma sätt som de yngre som ska leva med det här under betydligt längre tid än dagens 70- och 80-åringar.

Vårt idoliserande av kriminella

Igår kväll läste jag att en känd svensk brottsling gått ur tiden. Svartenbrandt. 70 år gammal blev han, och att bli så gammal är ju lite av en bedrift när man lever  ett sådant liv. Av dessa 70 år tillbringade han 40 bakom galler.

Om vi dessutom räknar med att han suttit på kåken i omgångar sedan han var 15 innebär det att han lyckats leva 15 år som myndig och laglydig. I teorin. Snarare att han under dessa 15 år begick och stod inför rätta för de brott han hamnade i fängelse för. Jag räknar med att vi snart får höra om en bok eller en film om Svartenbrandts liv.

Härom dagen såg jag ett fb-inlägg om en kickstarterkampanj för att finansiera en film om Christer Pettersson. Som om det inte redan producerats material om honom för att det både ska räcka och bli över.

Många kriminella som ”lagt sitt kriminella leverne på hyllan” dyker regelbundet upp i TV-rutan. Ibland som skådisar. Ibland som gäster i olika program. Och ibland som programledare.

Jag har ärligt talat ganska svårt för massmedias och underhållningsbranschens idoliserande av kriminella.

Missförstå mig nu inte. Att som kriminell byta spår i livet och bli laglydig tycker jag är bra. Men det är bäst att inte bli kriminell överhuvudtaget. Det är faktiskt ett val man själv gör. Nej, man är inte en produkt av sin uppväxtmiljö. Jag är själv uppväxt i ett ganska stökigt område (Alby) där det fanns en hel del människor som kunde fungera som dåliga förebilder. Min familj var i början relativt fattig. Ändå har det gått bra för mig. Precis som för många andra som kommer därifrån. Samtidigt finns det flera exempel på människor som växer upp i relativt välmående medelklassfamiljer men som strular till det ordentligt. Det gäller för i alla fall två av stureplansmördarna. En av dem bodde t o m i samma radhusområde som jag i början av 90-talet.

Att kriminella som skärper till sig får en andra chans är helt OK. Men det är skillnad mellan att trots ett långt utdrag ur belastningsregistret ändå få ett jobb och kunna försörja sig och sin familj, och att sitta i TV-sofforna och föra ut sin image som gangster bara för att medelsvensson fascineras av deras bakgrunder. Hur ofta ser man deras offer ta plats i samma soffor? De människor vars liv de förstört för att de inte ville göra rätt för sig?

Det här skapar dåliga förebilder för unga som ser upp till kriminella och funderar på att själva ta steget fullt ut. Budskapet blir lev som kriminell men byt sedan spår så kan du fortsätta som kändis.

Det finns en gammal gangsterfilm med James Cagney som innehåller ett sådant dilemma. Panik i gangstervärlden heter den på svenska (Angels with dirty faces) och handlar om gatupojken Rocky Sullivan (Cagney) som åker i ungdomsfängelse, och sedan blir fullfjädrad gangster som vuxen. Hans vän blir å andra sidan präst. Gatubarnen i hans gamla stadsdel dyrkar i princip marken han går på, och vill vara som han. Filmen slutar med att han åker fast, döms och ska avrättas. Hans vän prästen ber honom då att skämma ut sig i ungarnas ögon genom att framstå som en fegis och på så vis avglorifiera livet som gangster.

Kanske är det lite mer av det vi behöver? Speciellt när livstidskriminella går ur tiden? Att vi gör de som ser upp till dem en tjänst om vi låter bli att hylla dem och försöker hitta någonting positivt hos dem?

Personligen anser jag att både Christer Pettersson och Lars-Inge Svartenbrandt är två tragiska livsöden. Men det var deras egna val som ledde dem in på det spåret. Det bär ingen annan ansvaret för.

Du är en del av gentrifieringen, Pascalidou

Ett tecken på gentrifiering är att de som är en del av den inte vill erkänna att den existerar. Människor med god ekonomi flyttar in i gamla arbetarkvarter som Södermalm och lajvar arbetarklass, fast de inte har någonting gemensamt med den.

Lyckligtvis har gentrifieringen inte gått alldeles för långt i de här kvarteren säger Alexandra Pascalidou om Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

På något sätt lyckas hon med denna enkla mening oavsiktligen sammanfatta problematiken kring Södermalms gentrifiering, inflyttat folk som arbetar inom massmedia, låginkomsttagare som trängs undan och identitetspolitiken.

Att hon inte ser gentrifieringen beror på att hon är en del av den. Och om man ska försöka kvantifiera gentrifieringen utifrån vad det har varit och vad det har blivit är Södermalm förmodligen det mest extrema exemplet inom Stockholm.

Gentrifiering innebär i korthet att områden med låg status får högre status och popularitet, varpå bostadspriserna ökar och bättre bemedlade flyttar in, samtidigt som de som tidigare bodde där trängs ut. Södermalm är det mest extrema exemplet eftersom det är Stockholms gamla arbetarkvarter och som tidigare hade låg status, fattiga invånare och hög brottslighet.

Idag är Södermalm ett av landets mest attraktiva och därmed dyraste områden, om vi räknar kvadratmeterpriser. Och så var det även när Pascalidou flyttade till Södermalm. Så att bara kunna bosätta sig på Söder är ingenting vem som helst kan göra. Pengar eller kontakter krävs. Ofta båda delarna. Därmed är Södermalm ett av landets mest gentrifierade områden.

Här kommer identitetspolitiken in i sammanhanget. 

Många kapitalstarka människor som av någon anledning vill identifiera sig som ”arbetarklass” bosätter sig på Södermalm. I bostäder som för 50-100 år sedan beboddes av hamnarbetare, vårdbiträden, städerskor eller brevbärare. Människor som bodde med familjer med flera barn i ettor och tvåor eftersom de inte hade råd med någonting bättre. Det var innan barnrikehusen och miljonprogrammet, så för människorna längst ner i samhället fanns inget annat alternativ till trångboddheten.

De människor som idag bor i dessa lägenheter har betalat miljoner för dem. De flesta av de tidigare hyresbostäderna är idag ombildade till bostadsrätter, och det har inneburit att arbetarna fått maka på sig. Idag hittar vi arbetarna i förorterna.

Jag vill bo i en stadsdel som rymmer mångfald och pluralism säger Pascalidou.

Och då är Söder bästa valet? Tack vare sin ”mångfald och pluralism”? Södermalm, som numera bebos av människor med god ekonomi, men som ofta identifierar sig som arbetarklass och lajvar arbetarklass genom att bo i arbetarklassens gamla kvarter? Klär sig som arbetare, håller på Bajen utan att ens egentligen vara intresserade av fotboll? Som inte helt sällan är väldigt måna om att framhäva att de har hjärtat till vänster och bryr sig om allas lika värde? Välbesuttna människor som arbetar inom massmedia eller är verksamma som politiker, designers, arkitekter, etc? Så ser nämligen demografin ut på Södermalm av idag.

När Pascalidou mfl talar om att Södermalm inte känns så gentrifierat beror det på att de inte ser gentrifieringen. De ÄR gentrifieringen:

Borde Guillou gå i pension?

”Därför låtsas dessa Natoanhängare att ryssen ska anfalla” är rubriken på en krönika av Jan Guillou. Tydligen tror Guillou att någon försöker skrämma oss till att gå med i NATO.

Att gå med i NATO tycker Guillou är fel, eftersom han i egenskap av författare till Hamilton-romanerna är expert i frågan och därmed vet mer än de som faktiskt arbetar med dessa frågor dagligen. (Och som till skillnad från Guillou inte har jobbat åt KGB.) NATO ska vi enligt Guillou stå utanför pga följande:

  • Det innebär ett slut på svensk neutralitetspolitik.
  • Vi kommer tvingas delta i krig som USA startar.
  • USA kommer att ta kontroll över får försvars- och säkerhetspolitik.
  • Vi blir tvingade att införa NATO-standard på allt inom försvaret.
  • Försvarsbudgeten behöver dubblas.
  • Det är onödigt eftersom Ryssland aldrig kommer att starta ett enskilt krig mot Sverige.

Nu vet jag inte vad Jan Guillou egentligen håller på med, för det här är rena halmdockeargument och de är rent felaktiga.

Neutralitetspolitiken upphörde i och med EUs Lissabonfördrag. Det borde Guillou veta. Och i praktiken var vi inte heller tidigare neutrala. Vi hade alliansfrihet.

Att inget NATO-land kan tvingas delta i ett krig som ett annat NATO-land startar tror jag också att Guillou vet. NATOs artikel 5 stipulerar visserligen att ett angrepp på ett NATO-land betraktas som ett angrepp på alla NATO-länder. Alltså, ett angrepp. Att vissa NATO-länder vägrat delta i krig som startats av andra NATO-länder är ingenting nytt. Senaste kriget mot Irak startades av USA.

Men bara ett fåtal NATO-länder deltog! Det visar hur fel Guillou har när han påstår att USA styr NATO. Det misstänker jag att han är medveten om.

Det här med NATO-standard och ökad försvarsbudget är inte heller någonting att fundera över: Guillou har fel. Och är troligtvis medveten om det. Vi har redan idag NATO-standard på mycket inom det svenska försvaret. Men vi blir inte tvingade att byta ut resterande materiel bara för att vi går med i NATO. Inte heller kan de tvinga oss att dubbla försvarsbudgeten. Skillnaden är att vi om vi står utanför NATO behöver öka den ännu mer för att klara av att försvara landet helt utan hjälp.

Och nej, det finns som Guillou skriver ingen risk för ett isolerat ryskt angrepp mot Sverige. Och ingen har heller påstått det! Vilket jag förmodar att han vet.

Vad som kan ske är att ryssarna angriper baltstaterna. De är medlemmar i NATO. Då blir artikel 5 aktuell: ett angrepp på ett NATO-land är ett angrepp på alla NATO-länder. Eftersom Putin – eller hans efterträdare – inte vill ha USA, Storbritannien, Frankrike med flera mot sig behöver han säkra Östersjön. För att kunna göra det behöver han framskjutna positioner i Östersjön. Närmare bestämt delar av Sverige. Gotland, till exempel. Ryska robotar på Gotland kan effektivt täcka hela Östersjön.

Det kan i sin tur innebära att ett storkrig mellan Ryssland och NATO börjar med ett angrepp på Sverige. På Gotland. När Gotland är säkrat kan angrepp mot NATO-länder i närområdet göras. Det är detta scenario man tänker sig. Vilket Guillou säkert vet.

Jan Guillou är en modern sagoboksförfattare. Det är många år sedan han var verksam som journalist. Sätt inte för stor tilltro till hans åsikter. Hamilton-böckerna var underhållning, men det finns människor som arbetar med detta i verkligheten.

Är medborgargarden framtiden?

Igår samlades ett medborgargarde nere på stan för att ge sig på de nordafrikanska lösdrivare som hänger vid Centralen. Polisen lyckades stoppa det i tid, men hur blir det nästa gång? Eller gången efter det? Det är dags att samhället återtar ansvaret och initiativet i den här frågan: att göra vardagen trygg för vanligt folk.

Vi har problem i samhället. Polisen som ska utgöra demokratins våldsmonopol tycks ha abdikerat från den rollen och en del vanliga människor är rädda. Rädda människor är farliga, eftersom de ofta gör dumma saker. Det är en sida av myntet. Men samtidigt måste vi förstå människors rädsla och ta den på allvar när den grundar sig på verkliga händelser och inte bara inbillning.

De nordafrikanska gatubarnen som hänger i centrala Stockholm är ett bra exempel på detta problem. Jag tänker inte använda begrepp som ensamkommande flyktingbarn, eftersom många av dem förmodligen inte är barn, och inte heller flyktingar i den mån att de sökt asyl i landet. Istället lever de på gatan och gör vad de kan för att hålla sig undan myndigheterna.

Människor har blivit rånade, misshandlade och våldtagna av de här gatubarnen. Eller lösdrivarna, som känns som ett mer passande begrepp. Många av dem är ju som sagt inte barn. De försörjer sig på kriminalitet som stölder och rån, och myndigheterna har hittills visat sig vara oförmögna att hantera problemet. Om det är vilja eller resurser som saknas låter jag vara osagt. Det är inte heller relevant. Det viktiga är att myndigheterna tar tag i problemet. Polisen gör vad jag kan förstå ett ganska bra jobb. De tar in dem, men sedan släpps de ofta ut direkt av åklagaren.

När vi hamnar i det här läget kan det börja spåra ur. Rejält.

Igår kväll fick polisen gå in och stoppa ett medborgargarde nere på stan som skulle ge sig på de här lösdrivarna. Enligt DN var det fråga om folk från supporterklubbarnas firmor här i stan. Dvs huliganer. Katerina Janouch skrev en mindre genomtänkt tweet där hon uttryckte sitt gillande för det (och gråter nu ut över det ”drev” hon anser sig ha blivit utsatt för). Samtidigt har jag förståelse för hennes reaktion, eftersom hon reagerar ungefär så som människor gör när de är rädda: obetänksamt. För många människor är det ju i första hand bara en fråga om att kunna röra sig fritt på stan utan att det är förenat med risker för hälsa och egendom. Men Janouch hyllar fel lösning:

Screenshot_2016-01-30-00-10-49.jpg

Jag måste erkänna att jag inte är odelat negativ till medborgargarden. När samhället sviker och inte kan garantera medborgarnas säkerhet i vardagen kan medborgargarden bli sista utvägen. Att kunna röra sig på stan eller i t-banan – vilket för många är en del av vardagen – utan att bli utsatt för brott är viktigt. Kan man inte det växer frustrationen och rädslan, och sedan dyker det upp medborgargarden som säger sig ta det ansvar som myndigheterna inte gör.

Men vill vi att Sverige förvandlas till ett sådant samhälle?

Nej, det vill vi inte. Medborgargarden gör i regel mer skada än nytta. Katerina Janouch tror kanske att en samling huliganer med kirurgisk precision skulle lyckas leta reda på just de nordafrikanska lösdrivare som skapar problem i Stockholm, och bland dem hitta just de som är mest kriminella för att sedan banka skiten ur dem. Nej, jag tror inte att många skulle känna sympati med en yrkeskriminell lösdrivare som blir slagen sönder och samman. (Den som är kriminell har själv valt att bli det, och får ta konsekvenserna.)

Problemet är bara att det är rent önsketänkande. Även om inte Katerina Janouch förstår det så är vi faktiskt ganska många som vet hur dessa huligangäng fungerar.

I deras ögon är en kriminell lösdrivare från Marocko en människa med mörkt hår. Och då kommer de ge sig på i princip alla som passar in på den beskrivningen. Vilket många gör. Däremot är det inte så stor chans att de lyckas hitta just de människor de är ute efter. Enligt uppgift består det här gänget av lösdrivare av ca 200 pers. Låter det mycket? Fundera då på hur många människor som rör sig runt Centralen/T-Centralen. De försvinner i mängden, helt enkelt.

Lyckligtvis slutade det inte så illa som det hade kunnat göra igår. Polisen fick stopp på det hela, och även om någon ev. blev misshandlad gick det förhållandevis bra. I alla fall den här gången.

Men hur blir det nästa gång? Eller nästnästa? Tro nu inte att det här är en isolerad händelse. Det kommer att dyka upp fler medborgargarden. Kanske med bättre planering och organisation. Och förr eller senare kommer en del av de här lösdrivarna förmodligen att råka riktigt illa ut, oavsett om man kan tycka att de förtjänar det eller inte. Måste det gå så långt att vi börjar hitta dem i Nybroviken eller Riddarfjärden för att problemet ska tas på allvar av myndigheterna?

Det finns bara ett sätt att sätta stopp för det här. Och det är att samhället kliver in och tar tillbaka initiativet i den här frågan.