Category Archives: YIMBY

Hur SD försöker stoppa flyktingboenden

Nu ska Sverigedemokraterna försöka uttala sig i bostadsfrågan igen. Vad landar de i den här gången? Jo, att flyktingar är ett hot mot Stockholms grönområden.

Ungefär det är kontentan av en debattartikel i SvD. Jag tänker dock inte gå in på artikeln i sig, utan ta upp en annan av deras aktiviteter:

Utnyttjar SD lokalt byggmotstånd för att stoppa nya flyktingboenden?

Det är om det stämmer ett ganska nytt fenomen. När det blir tal om att flyktingboenden ska byggas blir det protester. På initiativ av SD-sympatisörer som inte är öppna med att så är fallet?

Ett exempel är motståndsgruppen mot modulhus för flyktingar i Slakthusområdet. En fb-grupp med två administratörer. Båda är Sverigedemokrater. En av dem lade upp länkar till gruppen i två grupper som jag är med i, och pratade om att ”vi närboende” behövde protestera mot detta.

modulmotstand.png

Intressant? Närboende som påverkas har inte blivit informerade?

OK, men det finns väl inga närboende? Slakthusområdet är väl ett industriområde.

Ingen bor där. Jag blev misstänksam eftersom jag vet vad SD har för sig runt om i Storstockholm, och när jag tittade på postarens profil var det sida upp och sida ner med länkar till främlingsfientlig propaganda, och på minst en bild poserade han med Jimmie Åkesson. Då blir kopplingen till SD tydlig, även om gruppen i sig är sluten och det inte går att utläsa någonting från den.

Är detta ett isolerat fall? Jag känner till andra fall där någon genom ombud ev försöker starta lokala protester mot flyktingboenden.

Ett av dem är protesterna i Spånga, där det också handlar om modulhus för flyktingar, och där det finns en ”lokal opinion” mot dem. Nedan finns en film från ett möte i Spånga om just detta. Läs gärna kommentarerna.

Varför är det här mötet då intressant? Det blir väl alltid protester när någonting ska byggas, rivas eller byggas om i Stockholm?

På grund av omständigheterna. Det finns till att börja med två gemensamma nämnare.

Den mest uppenbara är att det handlar om protester mot modulhus för flyktingar. Precis som här i Söderort. En annan gemensam nämnare är den person som står bakom den här youtube-kanalen. Jag vet inte om han själv är där och filmar, men det spelar inte så stor roll i sammanhanget. Han är i sin tur FB-kompis med administratörerna i protestgruppen här i Söderort. Och han är en känd SD-vänlig debattör som gärna sprider deras budskap och propaganda. Men det behöver givetvis inte betyda någonting. Dra sina egna slutsatser.

En annan omständighet är deltagarna på mötet i videon.

Jag var inte själv där, men har från de som vet mer fått veta att det verkade vara fråga om en del tillresta förmågor. Var den SD-vänlige debattören själv där så är det väl i viss mån sant, eftersom han väl inte bor i Spånga? Samma fråga kan ställas om de som uppviglar. Men det finns inga säkra uppgifter om detta, vilket jag vill poängtera. Men blir det samrådsmöte om modulhusen i Söderort skulle jag inte bli förvånad om det dyker upp en del bekanta ansikten från youtube-videon ovan. Detta fenomen är kanske mer utbrett än vi inser?

Givetvis undviker SD att låta sina egna politiker figurera i dessa sammanhang. De är ju inte rasister, om vi får tro dem. Istället lägger man ut dessa aktiviteter på lokala förmågor som kan offras för deniabilityns skull. Är de medlemmar i SD eller lokalpolitiker kan de uteslutas utan problem. Är de inte det har SD inget som helst ansvar för dem. Poserar de på samma bild som partiledaren är det bara för att SD ju är ett öppet parti som välkomnar alla. Så fungerar det. En liten kärna intelligenta människor som utnyttjar och vid behov offrar sympatisörer och lokala företrädare som inte inser att de blir utnyttjade.

Men vad har SD att vinna på det här?

Flyktingmottagningen kostar pga flyktingkrisen i Mellanöstern onormalt mycket just nu. Det är någonting som kritiseras av många. Inte bara av SD. Kan man sabotera genom att stoppa så många flyktingboenden som bara är möjligt blir det ännu dyrare, eftersom samhället tvingas till nödlösningar som kostar ännu mer i pengar (hotellboende) eller anseende (tältläger ser inte bra ut i på bild i DN). Det ger SD ytterligare möjligheter att angripa flyktingmottagningen.

Sker det i så fall med partiledningens goda minne?

Det är dags att det här kommer upp till ytan. Det är egentligen fråga om klassisk hatretorik/-taktik: hitta människor som är missnöjda med någonting. Peka ut en syndabock. Sedan har man de missnöjda människornas stöd så länge man angriper syndabocken man skapat.

Annonser

Löpsedel år 2021: ”Slussen har rasat”

Nu är Slussen på tapeten igen. Slussen måste rivas och ersättas med någonting nytt. Bums. Men hela härligheten  hinner nog rasa innan vi kommer till skott. Arbetet med att bygga någonting nytt påbörjas ju aldrig, eftersom vi av någon anledning prompt måste hitta en lösning som alla ställer sig bakom. När det är gjort kan arbetet påbörjas.

Men en sådan lösning kommer vi aldrig att få se.

Varför? Jo, därför att olika människor har olika syn på hur Slussen ska utformas och gestaltas. Majoriteten kommer alltid att vara missnöjd med det förslag man bestämmer sig för. Så blir det när det finns flera alternativ.

Nu har SvD publicerat en slags debattartikel, där Eva Eriksson (konstvetare och arkitekturhistoriker enligt SvD) försöker såga de förslag som nu finns, för att kunna propagera ett förslag som en samling entusiaster står bakom.

Till att börja med innehåller Erikssons argument flera felaktigheter. Bland annat talar hon om att Nouvels förslag kommer att dölja en stor del av utsikten över vattnet, eftersom broarna i förslaget kommer att hamna i vägen. Vad Eriksson missar är att broarna ju redan idag finns där, och skymmer det mesta av utsikten. Du har inte utsikt över Riddarfjärden om du står någonstans från Gamla stan. Broarna skymmer den utsikten. För att blicka ut över Riddarfjärden måste du ut på Riddarholmen.

Men jag ska inte gräva ner mig i Erikssons argument. Alla förslagen är bra, och till skillnad från entusiasternas idé är de faktiskt genomförbara. Nouvels förslag är min favorit, eftersom den lösningen kommer att ge Slussen liv under hela året. Inte bara under våren och sommaren. Och Nouvel är förmodligen den mest meriterade arkitekt som deltar i den här tävlingen, och den som bäst klarar av att gestalta nya Slussen.

Så vad är felet med entusiasternas förslag?

Det är helt enkelt ogenomförbart. Ironiskt nog erkänner Eriksson själv att det handlar om mer än bara estetik. Det handlar ju även om funktion. Men ändå har hon missat att ta upp de problem som entusiasternas förslag medför. Kanske förstår hon inte problemen som gör att stadsbyggnadskontoret avvisar förslaget. Det gör däremot jag.

Kärnan i entusiasternas förslag är att trafiken ska grävas ner i tunnel. Både t-bana och biltrafik. Kanske även järnvägen. Och där fallerar hela idén. Först och främst så är det inte ”bara” att gräva ner tunnelbanan och biltrafiken. Om vi ska flytta ner t-banan måste vi bygga nya tunnlar, som sedan ansluts till det existerande tunnelbanenätet. Det handlar om en sänkning på 20-30 meter, och det gör att vi måste bygga nya stationer för Gamla stan, T-Centralen, Slussen, Mariatorget och Medborgarplatsen. Kanske måste även Hötorget och Zinkensdamm få nya stationer. Det innebär att vi måste stänga av tunnelbanan i centrala Stockholm i flera års tid.

Tunnelbanan, som ju är Stockholms kroppspulsåder!

Inser inte människorna vilket kaos det skulle orsaka? Samma problem har vi med biltrafiken. Visst, klart vi kan bygga tunnlar, men exakt var ska dessa tunnlar anslutas till det existerande gatunätet? Hur mycket måste vi riva för att bygga nya tunnelmynningar på Södermalm och i centrala Stockholm?

I övrigt innehåller inte det alternativa förslaget några trafiklösningar som är värda att nämna. Två små broar som ansluter Gamla stan och Södermalm med varandra. Men sedan då? Inte ens en bro för gående och cyklister finns med, och det har vi däremot med i alla de övriga förslagen. Det handlar ju, precis som Eriksson medger, inte bara om estetik. Det handlar om att skapa en lösning för trafiken.

Jag tycker att det är uppseendeväckande att Eva Eriksson har missat detta.

Stadsradhus i Stockholm – äntligen!

SvD rapporterar om planerstadsradhus i Stockholm. Radhus i ett oerhört attraktivt läge, närmare bestämt mitt emot Rålambshovsparken. Idén i sig är lysande, och någonting som jag har väntat på länge. Just stadsradhus är någonting som vi har saknat här i Stockholm, och som har potential att bli en väldigt populär boendeform.

Lika glädjande är det att höra att Wingårdh arkitektkontor kommer att stå för design och konstruktion av radhusen, och som byggherre har vi Småa. I teorin borde det kunna bli väldigt bra, eftersom Småa har lång och gedigen erfarenhet av utveckling av småhusområden, samtidigt som Wingårdh är ett av få (eller det enda?) svenska arkitektkontor som håller internationell klass.

Ja, i teorin verkade det bli bra.

Men all entusiasm dog när jag såg skisserna. Husen är tråkiga, oinspirerade och rent gräsligt fula. Slutna och fyrkantiga lådor som vänder sig bort från gatan, och inte känns inbjudande för fem öre. Det här är inga stadsradhus, utan typiska förortsradhus som breder ut sig och tar upp plats.

Om vi ska bygga innerstadsradhus är det viktigt att vi ser till att ta till vara områdets urbana kvaliteter. Det betyder att vi måste anpassa husen, så att de blir utrymmessnåla och ändå urbana. Ett stadsradhus är inte ett förortsradhus som man placerat ut i en stad, utan ett slags townhouse för en enda familj. De är vanliga i Europa, som Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Eller varför inte titta närmare på San Franciscos townhouses?

Sverige kan lära sig mycket av omvärlden. Och det här är ett i grund och botten väldigt bra initiativ, för stadsradhus behövs nämligen i Stockholm. Därför är det viktigt att vi inte slösar bort den dyrbara marken i innerstan på projekt som i bästa fall blir halvmessyrer som förvandlar stadslandskapet till förort. Det är just vad det här förslaget kommer att göra.

Gör om, gör rätt. Ett radhus behöver inte vara just 1½ plan i soutteräng. Det kan faktiskt vara fråga om relativt höga och smala hus, med kanske tre våningar och källarvåning. Kanske vore det bättre om Wingårdh fick ta det övergripande ansvaret för utformningen av de kommande husen, snarare än att bara arbeta utifrån direktiv från byggherren? Jag tror nämligen att man är bättre att tänka ”utanför boxen” där, än man är på Småa, som i många år byggt i stort sett identiska hus i identiska områden – det är inget fel i det, men vi måste höja standarden några steg när vi bygger i innerstan.

Och sist men inte minst, glöm inte bort kunderna! Börja med att intervjua och kartlägga de människor som faktiskt ska bo i husen i framtiden, och låt dem vara med och utforma dem – det är ju för dessa människor husen byggs! Tyvärr fungerar byggbranschen fortfarande utifrån ett bristande kundperpektiv, där man bara bygger utan att fråga sig om det som byggs verkligen är det som efterfrågas.

Är det inte hög tid att ändra på det?

Stockholm lämnar ingen oberörd

SvD har i dagens upplaga ett par artiklar om Stockholm. Kärnbudskapet i huvudartikeln är att staden och dess livsstil lockar många svenskar att flytta hit. Det tycker jag som stockholmare är glädjande, eftersom inflyttning innebär utveckling. Staden håller dessutom på att slå sitt gamla befolkningsrekord, och nu är vi snart fler än vi var innan ”omstruktureringen” som skedde på 50- och 60-talet. Det var då Klarakvarteren revs, och staden bytte spår från att vara en ganska tät och sammanhållen storstad, till att bli en gles och utspridd förortsöken där bil var det enda fungerande transportmedlet.

Nu är dock de gamla misstagen nästan reparerade. Staden är fortfarande väldigt utspridd och opraktiskt planerad, med bilberoende och långa transportvägar som följd. Men vi bygger stad igen, och håller på att bygga igen luckorna som separerar de gamla enklaverna från varandra. Den spårburna kollektivtrafiken utvecklas. 1900-talets rivningshysteri var en dyrköpt läxa, men samtidigt en lärorik sådan, eftersom den förvandlade vår stolta huvudstad till en avfolkningsbygd.

Den nuvarande inflyttningen visar att vi har hittat ett framgångskoncept, som drar till sig människor som själva söker framgång och utveckling. Sådana människor behöver vi, så jag hoppas att fler av den sorten söker sig hit.

Medaljens baksida är att framgång föder avundsjuka. I vanlig ordning dyker det upp magsura kommentarer om Stockholm och stockholmarna. Som stockholmare vänjer man sig snabbt vid sådant. Det handlar helt enkelt om olika personlighetstyper. Den som söker framgång tar ansvar för sitt eget liv, och gläds åt att andra lyckas. Framgång innebär nämligen inspiration för andra, och därför väljer man då att blicka framåt och försöka se hur den framgångsrike har gjort sina vägval här i livet. Den sortens människor flyttar i regel till någon växande storstad, där det finns möjligheter och utrymme för att förverkliga sig själv och sina drömmar.

Den som är mindre benägen att förändras och därmed skapa sig framgång väljer ibland  att försöka nedvärdera den framgångsrikes landvinningar. Och det är OK, tycker jag. Den som är framgångsrik är säker i sig själv, och lyssnar ändå inte på sådant. Alla människor kan inte nå framgång, och den som inte försöker ska inte behöva känna sig bitter eller pressad över det. Ett fungerande samhälle kräver en blandning av visionärer, entreprenörer och vanliga arbetare. Är man nöjd med sin tillvaro med arbete hos den lokale arbetsgivaren, ett typiskt svensson-liv med ungar som ska köras till hockeyträningen ett par kvällar i veckan, och ett par veckors charterresa till Mallis eller Gran Canaria vartannat år, så är det bara bra. Det finns plats för alla i ett fungerande samhälle. Men vissa vill helt enkelt ha ut mer av livet, man lever ju bara en gång.

Samtidigt tror jag att man mår bättre av att låta bli att irritera sig på andras framgångar. Att göra det gör att de egna bristerna på framgång blir mycket mer kännbara och svårhanterliga. Man börjar kanske försöka leva sitt liv genom någon annan. T ex att man snöar in totalt på barnens framgångar inom den idrott de ägnar sig åt (och behandlar dem illa när de inte lyckas), eller liknande. Att glädjas åt andras framgångar är däremot nyttigt, eftersom det innebär inspiration för en själv.

Jag har förmånen att bo i Stockholm. Komiskt nog stämde SvDs stereotypa lista över utmärkande egenskaper för oss stockholmare in ganska väl på mig. Nästan allt, om jag ska vara ärlig. OK, distansarbete är jag väl inte så värst positivt inställd till (jag gillar människor, och föredrar att omge mig med sådana), men i övrigt var det spot on. Eller, vad menar vi med distansarbete? Jag sitter mer än gärna och skriver på min bärbara dator på något trevligt café, med en latte inom räckhåll, och mobilt internet som håller mig i kontakt med övriga världen, och många pratiga människor omkring mig. Då är jag som mest effektiv och kreativ. ”Härarbete”, kallas det. Som en bättre form av distansarbete. Att jobba hemifrån är jag mindre positivt inställd till.

Men så är mitt liv. Jag umgås med driftiga människor som har flyttat hit för att de vill ha kontroll över sin tillvaro och framtid. Som studerar på SU eller KTH av den anledningen. Och jag ser dagligen hur staden växer och utvecklas – idag besökte jag ihop med några andra från nätverket Yimby ett par områden som växer. Järla sjö och Hammarby sjöstad. Småstadsidyll och växande storstad. En intressant kontrast, och två miljöer som båda har sina för- och nackdelar. Och som illustrerar det jag uppskattar med Stockholm – här finns någonting för alla. En stad som ger alla utrymme att vara sig själva, på sina egna villkor.

Den utvecklingen är enbart av godo.

Dagens goda nyhet – inget Delphinium?

Idag kan vi läsa i SvD (samt DN) att Delphinium, den planerade tillbyggnaden till Stadsbiblioteket, kanske läggs på is. Personligen tycker jag att det är den bästa nyheten på länge i den här frågan. En åsikt som jag inte verkar vara ensam om, och som jag även tidigare har skrivit om.

I den här frågan har jag försökt vara lite självkritisk, och reflekterat över att jag kanske har betett mig som en nimby – Not In My Back Yard. Men jag har kommit fram till att jag inte vill se Delphinium byggas. Inte här, inte någon annanstans. Hela processen har visat hur dåliga vi i Stockholm är på att engagera rätt människor och rätt kompetens till våra viktiga prestigeprojekt.

Det visar sig nu genom att projektet visat sig bli mycket dyrare än tänkt, eftersom planen enligt artikeln i SvD varit väldigt ”skissartad”. Ja, det är kanske inte så konstigt, eftersom personen bakom konceptet inte är arkitekt, utan konstnär. En konstnär behöver inte tänka på sådana saker, eftersom det räcker med att framställa ett någorlunda gångbart koncept. En arkitekt måste däremot producera en solid och genomtänkt plan, i vilken man har tagit hänsyn till de förhållanden som omgärdar det kommande projektet. Kanske leder detta till att vi i Stockholm blir bättre på att respektera den kunskap och kompetens de flesta arkitekter faktiskt sitter inne med?

Som Ola Andersson skriver ger detta oss en möjlighet att sätta P för Delphinium, utan att förlora ansiktet – personligen är jag dock av åsikten att vi kunde göra det även om det inte hade blivit för dyrt. Att låta sig styras av eftertanke och lyhördhet för andras åsikter leder sällan till att man förlorar ansiktet. Det är snarare utmärkande drag hos en bra och effektiv ledare. (Se bara på FRA-debatten, där just det auktoritära och diktatoriska ledarskapet var problemet.)

Just den här oviljan att lyssna på kritiken mot projektet ser jag som ett av de största felen i hanteringen av Stadsbibliotekets tillbyggnad – man har från stadens sida mer eller mindre erkänt att man gjorde fel redan från början. Men eftersom man redan har börjat göra fel kan man lika gärna fortsätta att göra fel, bara för att vara konsekvent. Hade det inte varit bättre att vara lite inkonsekvent, och börjat göra rätt när man väl insett vad det är man har gjort fel?

Nu är frågan hur vi går vidare, om vi lyckas skjuta Delphinium i sank. Jag ser det här som ett prestigeprojekt för staden, och även jag tycker att vi bör klara detta på egen hand. Varför inte utlysa en ny tävling, i vilken vi bl a låter Arkitekturskolan vara med (som student-/lärarprojekt), och där vi även bjuder in ett antal utvalda arkitektkontor? Då kanske vi eliminerar problemet med lycksökare som bara slänger ihop en skiss på vinst och förlust, som i fallet med Delphinium.

I Sverige anses det ofta vara viktigare att försöka, än att göra rätt. Det viktigaste är att komma igång, och komma upp på vägen, även om man kör åt fel håll. Personligen tycker jag att det är bättre att stå stilla än att gå åt fel håll.

Vägen tillbaka blir kortare då.

Ett steg i rätt riktning?

SvD rapporterar att Skönhetsrådet blir kvar som självständig remissinstans, men att stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal vill ha bort den särställning som hon anser att rådet ändå har. Alternativet hade varit att låta Skönhetsrådet bli en del av Stadsbyggnadskontoret. En av vinsterna med det upplägget hade varit att korta remissvändorna, och spara tid när nya byggen ska planeras i staden.

Skönhetsrådet, vars riktiga eller fullständiga namn är Rådet till skydd för Stockholms skönhet, har till uppgift att just värna om stadens skönhet. Namnet är förklarande nog i sig. Tanken är att Stockholm och stockholmarna ska ha en egen remissinstans som tar till vara våra intressen. En instans som ska se till att staden både utvecklas och bevaras, och även i fortsättningen är en vacker, inspirerande och arkitektoniskt sett intressant storstad. Samt att se till att det finns en god förankring bland Stockholmarna när staden ska förändras och utvecklas. Stockholm behöver verkligen en sådan funktion. Det gör alla städer.

Problemet är bara att vi inte har någon sådan funktion i Stockholm. Tyvärr. För Skönhetsrådet har för det första ingen som helst folklig förankring. Dess ledamöter tillsätts inte på demokratisk väg. Det handlar istället om en slags elitklubb bestående av ett urval av människor som är allt annat än representativt för Stockholm. I grund och botten rör det sig om konstnärer, arkitekter, och politiker. Människor som har det ganska gott ställt, och som bor ganska långt från de betongförorter som faktiskt utgör större delen av Stockholm.

Är en sådan gruppering verkligen rätt instans för att tillvarata allas våra intressen? Är inte risken att Skönhetsrådet blir till just en banal liten elitklubb, vars verksamhet sker helt över huvudet på de medborgare och väljare som de i grund och botten ska tjäna? Förstår de gemene mans behov och önskemål?

Vi har redan gott om remissinstanser som motsätter sig i stort sett all förändring och utveckling i Stockholm. Två av de mer framstående är Samfundet S:t Erik och Stadsmuseet, som ihop med Skönhetsrådet bildar en slags treenighet som aldrig ifrågasätter varandras yttranden – bland annat eftersom det i viss mån är samma människor som sitter i de tre olika instanserna.

Processerna inom stadsbyggnad och stadsplanering i Stockholm behöver revitaliseras. Att staden är vacker är förvisso ytterst viktigt. Men ”vacker” är ett subjektivt begrepp, och ingen exakt vetenskap. Det gör att det handlar om tycke och smak. Och i den debatten är det ofta lätt att man glömmer bort det som är viktigast – hur staden fungerar. Trots att Stockholm är en i alla avseenden väldigt gammal stad så är det ändå en levande och växande stad. Och den måste i första hand fungera, annars börjar den förfalla. Tyvärr inser varken Skönhetsrådet, Stadsmuséet eller Samfundet S:t Erik detta, så deras arbete blir därefter.

Att försöka minska Skönhetsrådets inflytande är kanske ett steg i rätt riktning. Men ett väldigt litet sådant. Så litet att det gör väldigt liten nytta.

Värdet på våra parker måste öka

Landskapsarkitekten Ulrika Stigsdotter lyfter i en artikel i SvD fram en del tänkvärda saker om sambandet mellan grönska och människors hälsa. Stigsdotter är forskare på området, och kommer ursprungligen från SLU, lantbruksuniversitetet. Numera undervisar hon på Köpenhamns universitet.

I den här artikeln poängterar Stigsdotter hur viktigt det är med naturligt ljus i våra bostäder, och hon säger sig även oroas av trenden som går mot mer stenläggning och mindre grönska i människors trädgårdar. Stigsdotter ser ljus och grönska som viktiga för vår psykiska hälsa. Jag kan inte annat än hålla med.

Personligen är jag beroende av ljus i olika former. Jag tar hellre buss eller spårvagn än tunnelbana om tid finns, och den tid jag inte tillbringar nere på stan fördriver jag gärna ute i skogarna runt Stockholm. Dessutom är jag lyckligt lottad och bor i en hörnlägenhet med fönster i tre väderstreck.

För en människa med min livsstil är det lätt att se relevansen i Stigsdotters tankar och argument – eftersom jag lever ett hektiskt liv med späckat schema är jag väldigt mån om att både kroppen och knoppen ska må bra.

Stigsdotter tar upp vikten av att ha närhet till någon form av ”grönt rum” i sin vardag. En trädgård, en park, eller kanske ett större grönområde. 300 meter till närmaste park, 1km till närmaste skog. Det låter rimligt. För min egen del handlar det om något tiotal meter till närmaste park, och ett par hundra meter till närmaste skog. Jag bor nämligen i Årsta, ett ABC-område med mycket grönska.

Här har vi dock ett av problemen med Stockholm. Tyvärr sätter vi i den frågan kvantitet före kvalitet. Staden är full av parker och grönområden med lågt värde. Det finns gott om gröna plättar i staden, men de flesta av dem är oanvändbara som just parker. Dels för att de är ogästvänliga, och illa planerade. Den ”park” jag själv har så nära till ligger inklämd i korsningen Huddingevägen/Skagersvägen. Denna park är en bullrig plats där ingen människa skulle få för sig att försöka vila och ladda batterierna.

Detta är ett vanligt problem i Stockholm, som kommer sig just av att man inte förstår att en park kräver mer än en gräsplätt och några buskar för att få ett värde som park. Detta gör att många stockholmare saknar ett eget ”grönt rum” som känns inbjudande. Våra dåliga parker blir snarare till transportsträckor, som man inte vill uppehålla sig i om man inte behöver. En sådan park är ett misslyckande som bara tar upp värdefull yta och upplevs som ett hinder eller en barriär av de som ska passera den.

Vad vi behöver i Stockholm är främst fler fungerande gröna rum som alla känner sig välkomna i. Vissa kan vara offentliga, som parker, andra kan vara privata, som innergårdar för de boende i det egna kvarteret.

Detta innebär, motsägelsefullt nog, att en mindre del av stadens yta bör upplåtas för parker än idag! Vi kan med gott samvete bebygga många av de gröna fickor som ligger utmed stadens gator och vägar, eftersom de ändå inte fungerar som parker. Samtidigt måste vi lägga mer tid och resurser på att förbättra och förädla de parker som fungerar som sådana. Och vi måste arbeta för att skapa nya parker, där vi redan från början ser till att göra rätt. Vi bör alltså överge de modernistiska idéerna där vi skapar halvoffentliga gröna rum, och där vi blandar park och bebyggelse till någonting som inte fungerar, dvs ”hus i park”-konceptet.

Kort sagt, för att skydda våra gröna rum måste vi bli bättre på att bygga riktig stad.