Fascistskolan del 3: normalisera

Då är det dags för den avslutande delen i snabbguiden för dig som vill bli galen diktator på kort tid och införa en fascistisk diktatur i ditt land. Föregående inlägg handlade om att propagera och agitera för att manipulera massorna. Nu kommer vi att titta på det sista steget innan nationen tar steget över kanten till avgru… öh, in i framtiden, menar jag. Det är vad vi kallar normalisering.

Om du mot förmodan redan nått hit har du kommit ikapp Sverigedemokraterna och då är det bara att gratulera. Även om jag tvivlar på att du är ärlig och uppriktig om du påstår att så är fallet eftersom det bara finns plats för EN aktör på toppen och där är ju redan SD. Men det är helt OK att skarva lite. Vi är inte intresserade av sanningen utan av att skriva en alternativ historia. Ett eget narrativ. Eller som de som arbetar åt vår kollega i USA, Donald Trump, kallar det: alternativa fakta.

Steg 3: observera och normalisera

Detta steg, eller fas, handlar inte så mycket om handling som de tidigare stegen. Du har som jag förklarade i tidigare inlägg förmodligen arbetat med att mobilisera dina sympatisörer och vända människor mot varandra för att bättre kunna manipulera dem. Divide et impera som de gamla grekerna sade. (Ja, jag är fullt medveten om att det är latin och att ursprunget är romerskt, men framstår du som så pass bildad att du vet det framstår du som en fiende i dina sympatisörers ögon. En del av eliten.) Att få dem att se varandra som fiender, så att du själv flyger under radarn fast det är du som utgör det största hotet mot deras framtid och frihet. Därefter har du arbetat med propaganda och agitation för att nå ut till en större målgrupp än de som redan sympatiserade med dig. Nu är det dags att fokusera på de riktiga tolvtaggarna: politiker och journalister. Dina gamla ”fiender”, eller rättare sagt, de du fått dina sympatisörer att tro är fienden.

Observera

Gör ingenting överilat nu. Ta det lugnt med retoriken och utspelen. Att ditt arbete nått normaliseringsfasen märker du genom att de åsikter du uttryckt och som tidigare varit fullständigt otänkbara att yttra för de flesta nu börjar dyka upp i olika sammanhang. Twittertrollen slutar vara anonyma när de talar om skäggbarn och bidragsturister. Folk börjar öppet säga sådant på Facebook. Då vet du att det inte är långt kvar till mållinjen. OBS! Se dock till att inte själv uttrycka sådana åsikter, för nu är det andra som gör det och när någon hör dem kommer budskapet ändå att förknippas med dig. I positiv bemärkelse. Du har alltså byggt ett bra varumärke. Istället kan du nu börja odla bilden av dig själv som lite av en mysfarbror/-tant som företräder ett rumsrent politiskt parti utan någon smutsig byk eller osmakligheter i bagaget, och bara ”vill lite mer” än de andra.

Normaliseringen sker i tre steg, och i den här ordningen:

Ditt budskap blir fikahörne-korrekt, dvs folk kan sitta på jobbet och uttrycka rasistiska åsikter inför sina arbetskamrater utan att det blir dålig stämning. Givetvis kommer folk som inte delar dina åsikter inte att gilla det, men de håller oftast tyst. Människan är ett flockdjur, och man vill i regel inte gå emot sin egen flock. Naturligtvis finns det de som säger att det är viktigt att stå upp för sina åsikter och inte låta rasister och fascister stå oemotsagda, men det är stor skillnad mellan att tycka att andra ska göra det och att själv göra det. Skulle du riskera relationen med dina arbetskamrater genom att bli obekväm och sedan utfryst bara för att någon säger någonting som du inte håller med om? Naturligtvis inte. Och det är därför dina sympatisörer hållit tyst så länge om vad de tycker eftersom de då kände att vindarna blåste åt fel håll för att det skulle vara en bra idé att öppna munnen. Nu har de medvind.

Det här gäller även i andra sammanhang. T ex på sociala sammankomster, fester, släktmiddagar, och så vidare. Och framför allt gäller det på Internet. Det märks genom att de som tidigare uttryckte sig anonymt nu vågar göra det under eget namn, som jag tog upp tidigare.

Journalister och andra offentliga personer börjar anamma dit narrativ och uttrycka ditt budskap är det andra steget, samtidigt som det är den första indikationen på att du är på väg att nå ditt mål. Journalister är nämligen också flockdjur, och även om idealbilden av dem normalt sett är att de förmedlar sanningen (nej, dina sympatisörer ska givetvis inte tro det) så bryr de sig i första hand om sig själva. Precis som alla andra. Det betyder att när de börjar svänga och hjälpa till med att förmedla ditt budskap/narrativ börjar det bli accepterat. Viktigt är dock att vara medveten om att det är skillnad på journalister och ”journalister”. Vi talar alltså om journalister som arbetar åt erkända nyhetsförmedlingar (tidningar, TV-kanaler, osv), och inte om de stollar och foliehattar som bloggar inom alternativmedia och tror att de sysslar med journalistik. Sedan är det givetvis inte någon klar och tydlig gräns mellan dessa, utan det finns en skala som är ganska analog.

Ju längre ut från den politiska mitten en journalist står, desto mindre trovärdighet har hen i allmänhetens ögon. Samma sak gäller vilken del av en tidning en journalist är knuten till. Högst trovärdighet har reportrar och utrikeskorrespondenter, lägst har skribenterna på tidningarnas kultursidor (som inte ens tidningarna själva vill kännas vid till 100%, se bara på SvD/Aftonbladet kultur som tidningarna själva ser som ”fristående”). Ledarskribenter står vid sidan av skalan. De predikar ofta för de redan frälsta, men når inte ut till övriga grupper. När det gäller övriga offentliga personer kan författare och fristående debattörer liksom kändisar i största allmänhet ha ett visst värde för normaliseringen. Vi vet ju alla att de inte alltid är så insatta i det de har åsikter om, men eftersom vi är kändisfixerade får de ändå stort genomslag. Bäst av allt är det om de har någon form av invandrarbakgrund, för då blir det svårare att dra rasistkortet mot dem eftersom vi av någon anledning vill tro att man måste vara svensk för att vara rasist.

När politiker inom de rumsrena partierna börjar tala om att samarbeta med dig och ditt parti nosar du verkligen på mållinjen. Då har den fascism och rasism du representerar normaliserats så till den grad att man som representant för ett parti som tidigare tagit avstånd från det du står för vågar uttrycka den offentligt. Här är det i och för sig viktigt att tänka på att det kan vara personberoende. En del politiker kommer att göra det, andra inte. Det beror på att det brukar bo en liten populist i alla politiker, och de flesta politiker drivs av ett maktbegär. Givetvis inte alla, men de som inte har den drivkraften når inte heller några höga positioner inom sina partier.

Om de kommer att anamma ditt narrativ eller ej beror på vad de tror att de har att vinna på det. Om de upplever dig som ett hot (att de förlorar väljare till dig) kommer de kanske att ställa sig bakom ditt budskap. Det beror på hur de räknar på utfallet. Om de räknar med att vinna fler sympatisörer än de förlorar kommer de att börja tala om att samarbeta med dig. Detta beror i sin tur på hur mycket partiet har att vinna respektive att förlora på det. För kristdemokraterna handlar valet 2018 om att vinna eller försvinna så det räcker i princip med att du går framåt i ett fåtal opinionsmätningar för att de ska börja överväga att samarbeta med dig. Ju sämre de går, desto större blir viljan att acceptera dig. Anna Kinberg-Batra visade att det även fungerar så inom större partier, eftersom hon utan att säga det rakt ut antyder att hon vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon har förmodligen räknat på det och kommit fram till att en del moderater som sökt sig till SD kommer att återvända.

Men egentligen har hon gått i en fälla!

Det hon inte räknat med är att hon genom sitt utspel normaliserat SD ytterligare, och därmed minskat stigmatiseringen av att vara SD-väljare och därmed tagit bort incitamentet för att återvända till Moderaterna. Samtidigt som hon skrämmer bort många M-väljare som ser SD som det SD är, nämligen ett fascistiskt parti.

Sammanfattningsvis ser alltså flödet ut så här: ditt narrativ anammas av gemene man. Vissa journalister noterar detta, och gör samma sak eftersom de i viss mån vill uttrycka det människor vill höra för sin egen popularitets skull. Då får det större genomslag, och det leder till att en del politiker från rumsrena partier också börjar anamma ditt narrativ eftersom politiker använder sig av både massmedia och det gemene man tycker för att känna av vart vindarna blåser.

Normalisera

Nu har ditt varumärke normaliserats, och då är det dags att ta de sista stegen över mållinjen. Samhället är nu sårbart för fascismens intåg eftersom allmänheten, massmedia och det politiska etablissemanget är överens om att det ligger någonting i det du säger. Allmänheten vill rösta på politiker som tycker som dem, politikerna vill ha väljarnas röster och ser till att tycka som dem och inom massmedia vill man helt enkelt fortsätta sin verksamhet och anpassar sig efter opinionen och politiken. Ingen vill vara revolutionär helt på egen hand, utan vi är som sagt alla flockdjur som sätter flocktillhörigheten framför våra egna ideal och värderingar.

Antagonisterna som jag tog upp i första delen av den här guiden kommer nu till nytta. De sekundära antagonisterna, dvs journalister, akademiker/forskare, intellektuella, etc, ska du nu dela in i två grupper. Dels de som tagit steget över till din sida och hjälpt till att sprida ditt budskap, och dels de som inte gjort det. De som rättat in sig i ledet hos dig sluter du fred med och det ska du visa utåt så att dina sympatisörer förstår det. De kommer att hjälpa till med att ge dig legitimitet i framtiden och fungera som auktoriteter som ”säger som det är”. (Dina ”deniable assets” inom alternativmedia kan du däremot strunta i, eftersom de inte är riktiga journalister som ändå inte framstår som trovärdiga nu när du lyckats med konststycket att slå klorna i resonerande och kritiskt tänkande människor.)

Den andra gruppen fortsätter du att angripa. Dina sympatisörer behöver en fiende eftersom du byggt ditt narrativ på en påhittad konflikt mellan olika grupper. Och den här gruppen är som jag tidigare skrivit farlig, eftersom de kan avslöja dina lögner och därför även fortsättningsvis måste misstänkliggöras. Förhoppningsvis kommer dina nya ”vänner” inom massmedia att hjälpa till med detta och ta din kamp mot sanningen till tidningarnas ledarsidor. Ja, de predikar för de redan frälsta, men det är syftet: att hålla dina sympatisörer kvar i fållan. Passa även på att njuta av holmgångarna mellan kulturskribenterna som är för respektive mot dig. Se det som den intellektuella debattens motsvarighet till korpfotboll: den som gör minst självmål vinner matchen.

De primära antagonisterna kan du nu gå till fullt angrepp mot med understöd av dina nyvunna vänner inom ”PK-media”. Du lurade i dina ursprungliga sympatisörer att det är de här människornas fel att livet inte blivit som de hade hoppats. Den arbetslöse LO-medlemmen ute i glesbygden kommer givetvis inte att få det bättre bara för att du lovar hårdare tag mot romerna som sitter utanför hans lokala ICA-butik och säger ”hej hej” varje gång hen går förbi, men det är mot den här gruppen du kanaliserar dina sympatisörers ilska och hat. Så nu är det dags att leverera. Att börja lova. I takt med att valet närmar sig kan du bli mer konkret i dina planer. Romerna ska sättas på första bästa buss tillbaka till Rumänien. Syrierna på flyktingförläggningen ska sättas på första bästa plan som kan flyga till första bästa flygplats som fortfarande har en hel landningsbana i deras sönderbombade hemland. Poängtera att ”krisen” i landet beror på att vi tagit emot för många flyktingar samt låtit för många EU-medborgare vistas i landet. Däremot ska du inte bli FÖR konkret. Den nedlagda fabriken utanför byn kommer ju givetvis inte att öppna igen och börja nyanställa för att det inte längre sitter romer utanför ICA eller för att du tömmer flyktingförläggningen. Då kan du hamna i samma sits som Trump och hans eländiga mur som han tydligen måste bygga nu. Och som de amerikanska skattebetalarna (som inte inkluderar Trump) inte helt oväntat åker på att betala för själva genom Trumps snilleblixt att lägga en straffskatt på 20% på alla importvaror från Mexiko.

Hur som helst är det inte ditt jobb att förbättra någonting för dina sympatisörer. Du behöver deras röster – en gång. När du väl vunnit ditt första val behöver du ju inte vinna fler val. Och du måste hålla dem fortsatt missnöjda så att de fortsätter att rikta sin ilska och sitt hat mot en inbillad fiende istället för den verklige, dvs du.

Sammanfattning

”Underskatta aldrig den kollektiva dumhetens styrka.”

Ungefär så tycker jag att man kan uttrycka den populistiska strategin för att på demokratisk väg avskaffa demokratin och införa en fascistisk diktatur. Man siktar helt enkelt in sig på människor som av olika skäl är lätta att manipulera. Det handlar dock inte om att de är korkade, utan att man hittar deras svagheter och drar nytta av dem för att få dem att släppa sitt sunda förnuft. Människor med låg bildningsnivå är ibland mindre källkritiska än andra och faller lättare för lögner. Människor med hög bildningsnivå är ibland arroganta och osäkra, och fogar sig om man stryker dem medhårs och bekräftar dem på något sätt.

I båda fallen handlar det om att säga sådant som de vill höra eftersom man är mer benägen att lyssna på den som säger sådant som bekräftar det man redan tror eller tycker. När man ska argumentera med någon om någonting inför andra börjar man alltid med att på ett eller annat sätt erkänna att motparten har ”rätt”. Det skapar välvilja och mottaglighet för de egna argumenten. Sedan kan man börja mata på med sina egna ståndpunkter. Så manipulerar man människor. I den här delen av guiden har vi tagit manipulationerna in politikens och massmedias finrum, och fått de som borde utgöra en sista försvarslinje mot sådana som vill avskaffa demokratin att istället springa deras ärenden. Politiker och journalister som nyttiga idioter alltså. Så här tar man makten i en demokrati och inför diktatur utan att behöva spilla en droppe blod eller genomföra den minsta statskupp. Det är den stora ironin i fråga om demokratin. Demokratin är lätt att avskaffa på demokratisk väg. Men för att avskaffa en diktatur krävs det i regel våld.

Det var allt i själva guiden. Men jag kommer även att lägga upp ett slags appendix där jag beskriver avdemokratiseringsprocessen i mer kondenserad form. Utöver det kommer jag ta ett par exempel på länder där det har skett, samt ett par exempel på länder där det kan ske inom en inte allt för avlägsen framtid. Sverige är ett av dem.

 

Fascistskolan del 2: propagera

Då fortsätter vi med snabbguiden för dig som är sugen på att ta makten i Sverige och bli galen diktator på heltid. I det föregående blogginlägget gick jag igenom grunderna, det vill säga att mobilisera de utsatta och förfördelade och genom skrämselpropaganda göra dem rädda för och fientliga mot människor de upplever som annorlunda. Nu ska vi titta på hur vi sprider den här rädslan till en större målgrupp.

Återigen vill jag påminna om att SD redan har arbetat efter den här metodiken i flera år, så du ligger som sagt efter rejält om du tänkt ta samma väg till makten.

Steg 2: skapa och sprid ditt narrativ

Narrativ

Narrativet är ditt berättande eller din berättelse. Din världsbild. Den världsbild du vill sprida. Sammanhanget och verkligheten är i viss mån begränsande för din konstnärliga frihet, men tänk dig ändå att verkligheten och sanningen inte existerar i absoluta termer. Enligt den postmoderna sanningsrelativismen har vi alla vår egen sanning och du berättar nu en saga där slutet ännu inte är skrivet.

Arbeta med dramaturgin

Dramaturgin är viktig i alla sagor, och du behöver en huvudkonflikt som ska utmynna i två tänkbara slut: det dystopiska respektive det utopiska. Men innan vi är där måste vi passera flera steg för att skapa spänning och intresse. En skillnad mellan ett litterärt verk och det narrativ du försöker bygga är dock att vi redan har hunnit en bit in i din saga och kan hoppa över en del av de inledande stegen. De har redan skett. Däremot behöver du tänka på en del av de andra stegen för att din berättelse inte ska falla samman:

Premissen eller utgångspunkten lägger grunden för ditt historieberättande. Du behöver någonting kortfattat som helst ska gå att sammanfatta i en mening. ”Sverige har gått sönder och vi ska fixa det” är ett exempel. I regel jobbar alla populister utifrån en sådan premiss när de vill ta makten i ett land. Den väcker obehagskänslor samtidigt som den framställer populisten som en räddare i nöden. Ännu bättre är om du kan göra den så kort att den negativa delen kan utelämnas men ändå utläsas. Trumps slogan ”Make America great again” är ett ypperligt exempel på hur man kan skapa en premiss utifrån bara fyra ord och en positivt laddad fras. Nyckelordet i den frasen är again, för utifrån det kan vi härleda att USA gått ner sig efter att tidigare varit ”great”, och det ska Trump fixa. Bry dig inte om huruvida det är sant eller ej. Det räcker med att dina sympatisörer tror det.

Upptrappningen är viktig och den leder till ett lika viktigt klimax. För populister och fascister innebär upptrappningen att landet de vill ta makten i går från dåligt till värre, men när vi når klimax vänder det och allt börjar bli bättre igen. Och som du förmodligen räknat ut inträffar klimax när du kommer till makten. Det är nu du väver in rollerna hos de primära och sekundära antagonisterna som orsaken till upptrappningen. SD gör det genom att sprida bilden att invandrarna bara blir fler och fler med stöd av den förrädiska ”PK-eliten” i Stockholm som av någon anledning vill öppna gränserna för allt och alla utan att bry sig om vad som händer med den redan existerande befolkningen i landet.

Det här steget har stor betydelse eftersom det är här varje enskild sympatisör kliver in i sagan och blir dess protagonist (huvudperson), medan du i sympatisörens ögon blir en deuteragonist: det är ju din sympatisör som ska hjälpa dig fram till makten. Det kan låta motsägelsefullt med så många protagonister, men tänk på att varje sympatisör lever i en personlig upplaga av din saga. Din sympatisör får nu en känsla av egenmakt.

De två tänkbara sluten är det dystopiska där du inte får makten och kan fixa landet, och det bara fortsätter att bli sämre. Se till att förmedla en riktigt otäck bild av det här alternativet till dina sympatisörer. Det önskade och utopiska slutet är givetvis att du tar makten och ordnar allt. Det kommer givetvis inte bli bättre bara för att du får makten, men det är ju som sagt inte det som är ditt mål. Målet är makten i sig, och när du väl har fått makten ser du till att befästa din position så att du sitter säkert. Det sker inte över en natt, men Rom byggdes ju inte heller på en dag. Men du kan i alla fall känna dig trygg i att demokratin är det största hotet mot sig själv, och trots allt ganska lätt att avveckla på demokratisk väg.

Sammanfattning: du ska skapa en förljugen världsbild utifrån problem som inte existerar och hamra in budskapet att det bara är du/ditt parti som kan lösa problem. Fokusera inte på verkliga problem: då är det förmodligen redan någon som jobbar på att lösa dem, och som dessutom troligtvis är kapabel att lösa dem. Som en annan känd populist/fascist sade, ”se till att ljuga ordentligt”. Målet är att skrämma människor eftersom rädda människor fattar mindre rationella beslut.

Informationskrigföring, propaganda och desinformation

När du har skapat ditt narrativ är det dags att börja sprida det. Här måste du tänka stort och utanför ramarna. Målet är inte att upplysa folk. Målet är att fördumma. Du måste även nå ut till de som inte nås av de vanliga informationskanalerna. Om du t ex vill nå ut till människor som inte läser tidningar är det givetvis lönlöst att skriva debattartiklar. Speciellt om du redan lagt stor vikt vid att misstänkliggöra massmedia och de som arbetar inom massmedia. Det blir inte trovärdigt. Du måste även tänka på hur du sprider ditt budskap så att det finns någon slags källa men samtidigt blir omöjligt att ställa just dig till svars för det.

Kommunikationskanaler

Undvik som sagt etablerade tidningar och TV-kanaler, men gör det snyggt. Skriv och skicka in debattartiklar, men skriv dem på ett sätt som gör att de blir refuserade. För långa, för extrema, för obegripliga, och så vidare. Publicera dem istället på olika webbplatser och bloggar, och gör en grej av att du försöker säga sanningen men blir ”tystad” av media som inte vill ta in det du försöker uttrycka. Då når du ut med ditt budskap samtidigt som du får sympatier. Samma sak gäller för reklamfilmer. Bryt mot alla etiska regler inom reklambranschen, så att kanalerna vägrar sända dem och lägg sedan ut dem på Youtube. Så vad ska du då fokusera på?

Alternativmedia är ett populärt uttryck bland populister och fascister för bloggar och webbplatser som sprider låtsasnyheter med en liten kärna av sanning. Avpixlat och Nyheter Idag är ett bra exempel.

Sociala medier som Facebook och Twitter är en bra plattform. Se bara till att använda fejkkonton för de mest extrema budskapen, så att du kan förneka att de kommer från dig. Dessutom finns det i regel gott om nyttiga idioter bland dina sympatisörer som gärna sprider hittepå-nyheter.

Falska faktagranskare är webbplatser och delar av sociala medier som ”faktagranskar” nyheter men ljuger om slutsatserna, och är avsedda att förväxlas med riktiga faktagranskare som Metros Viralgranskaren. ”Mediekollen” som nyligen togs bort från Facebook är ett exempel.

Videosajter som Youtube eller Vimeo är givna för den typen av material, t ex ”refuserade” reklamfilmer och liknande. En fördel med dem är att de ofta är integrerade med sociala medier som Facebook eller Twitter och där användarna får tips om liknande videos som de de redan sett.

Agitatorer som jobbar bland allmänheten är också bra för att om inte sprida ditt budskap ställa till med oreda för de som för tillfället styr i samhället. I Stockholm och andra delar av landet där det råder bostadsbrist och byggs mycket är samrådsmöten inför olika byggprojekt populära måltavlor. I synnerhet om det handlar om flyktingboenden. Då brukar det i regel dyka upp människor som inte har någon koppling till området men som utger sig för att vara bekymrade närboende och sedan uppviglar mot kommunens planer.

Deniability/”förnekbarhet”

En viktig del av informationskrigföringen är att du bevarar din image som en ganska trevlig person så att ingen kan kladda epitet som rasist, fascist eller populist på dig. Därför är det viktigt att du i största möjliga mån bygger upp ett försvar mot sådant. Då är ”förnekbarhet” eller deniability/repudiation extremt viktigt. För att kunna sprida ditt budskap utan att behöva ställas till svars för det är det bra att tänka på följande:

Deniable assets som det heter på engelska är de webbplatser och människor som driver dem. De sprider ditt budskap och din propaganda, men både du och de förnekar att det finns ett samband.

Offerlamm/expendables är dina egna medarbetare som du låter göra olika övertramp för att sedan utesluta dem ur ditt parti. Det ger dubbel utdelning: först får du ut ett budskap som går hem hos folk, sedan kan du förbättra din image genom att offra dem för att visa att ni är Ett Parti Som Alla Andra som inte tolererar övertramp. Det sker regelbundet inom SD, och det är i regel alltid ganska betydelselösa politiker som står för övertrampen och sedan utesluts.

Trollarméer och fejkkonton är nyttiga idioter som sympatiserar med ditt parti men saknar inflytande. Det vill säga profiler på t ex Facebook och Twitter som blandar sig i alla tänkbara konversationer och trådar för att sprida populistiska/rasistiska/fascistiska budskap. Fördelen med dessa är att man inte behöver stå till svars så länge man inte gör en ”bra sagt, Dan”-tabbe. Och blir de avslöjade är de inte medlemmar i partiet så du kan förneka alla kopplingar till dem. Har du ekonomi kan du göra som Putin och satsa på industriell trollproduktion med heltidsanställda som jobbar med att sprida lögner på Facebook, Twitter och så vidare.

Sammanfattningsvis ger i regel desinformation som sprids genom det vi kallar alternativmedia mest utdelning. Det vill säga påhittade nyheter utan källa som i sin tur sprids av fejkkonton. Det är samtidigt den enda trovärdiga vägen ditt budskap kan ta, eftersom du genom ditt misstänkliggörande av journalister och traditionell massmedia inte kan använda dig av dem. Samtidigt är det genom att misstänkliggöra dem du bemöta dem när de påstår att ditt budskap är fel och att dina fakta är felaktiga.

Myter och legender

En värdefull komponent är myter som du odlar för att rättfärdiga din politik. Ett par kända exempel är Hitlers dolkstötslegend och Putins inringningsmyt. Båda var lika falska, men fick stort genomslag och sprids än idag. Dolkstötslegenden går ut på att Tyskland inte höll på att förlora första världskriget utan kapitulationen berodde på en ”dolkstöt” i ryggen från en konspiration av judar, intellektuella och kommunister. Putins inringningsmyt – som bland annat sprids av Aftonbladet – gör gällande att Ryssland har rätt att bete sig agressivt mot sina grannar pga att NATO har ”ringat in” landet genom att bygga baser runt hela Ryssland (vilket inte stämmer), samtidigt som USA sades ha lovat Ryssland att NATO inte skulle expandera österut (vilket aldrig var fallet). Om du kan hitta en egen myt/legend kan du använda dig av den. Kanske en konspiration mellan ”sjuklövern” och ”PK-media” för att ersätta Sveriges befolkning med invandrare?

Förenkling och snuttifiering

Värt att ta upp är också ett effektivt redskap för att förvirra både dina sympatisörer och debattmotståndare, och det är att lyfta fram förenklade resonemang som svar på komplicerade frågor. Fördelen är att ett förenklat och kortfattat men samtidigt felaktigt påstående eller resonemang går hem och är väldigt svårt att bemöta. Om en fråga är komplex gäller nästan alltid samma sak för svaret: det är också komplext. Är det inte det är det troligtvis fel. Därför är det nästan omöjligt att bemöta sådana påståenden eftersom det kräver en omfattande redogörelse som din målgrupp inte kommer att förstå och därför bortse från.

Sammanfattning

”If you tell a big enough lie and tell it frequently enough, it will be believed.”

Så sade Adolf Hitler, och att nazisterna var bra på att vilseleda väljarna råder det ju inget tvivel om. Därför tänker alla populister och fascister i samma banor och arbetar på samma sätt när de ska manipulera människor. Ljug, ljug ordentligt och ljug ofta, så kommer folk att tro dig. Och som sagt, som jag tog upp i föregående del av den här guiden är det viktigt att isolera de du vill vilseleda från de som kan upplysa dem om att du vilseleder dem. Det vill säga du måste konstant misstänkliggöra akademiker, forskare, journalister, intellektuella och så vidare, eftersom de utgör det största hotet mot de lögner du sprider.

Med det sätter jag punkt för den här gången. Nu har vi betat av två delar av tre, nämligen hur vi för det första skapar misstro och motsättningar mellan olika grupper och hur vi sedan går vidare genom att börja ett informationskrig mot det övriga samhället. I nästa del kommer jag att ta upp de sista stegen innan det fascistiska maktövertagandet kan ske, nämligen normaliseringen. Den fas som inträder efter att du och dina sympatisörer ljugit så stort, så ofta och för så många att många börjar acceptera er världsbild. Normalisering. Dit har Sverigedemokraterna nått. I den fasen börjar politiker tala om att samarbeta med dig/er för att trygga sitt eget inflytande, och journalister och debattörer börjar sprida ditt narrativ i tron om att de kommer att bli accepterade av fler.

 

 

Fascistskolan del 1: mobilisera

Jag tänkte skriva en liten guide för dig som vill se ett fascistiskt Sverige och/eller sympatiserar med det riksdagsparti som har sina rötter i den ideologin. Detta för att du om du någon gång i framtiden skulle vilja starta ett eget parti som konkurrerar med Sverigedemokraterna om regeringsmakten får ett bättre utgångsläge.

Tänk dock på att SD arbetar enligt den här metodiken, och ligger flera steg före dig och får de makten sätter de kanske demokratin ur spel. Skulle det inträffa kan du inte ta makten på demokratisk väg utan då krävs en statskupp och/eller ett inbördeskrig. Dessa metoder ligger utanför mitt kompetensområde, och där kan jag inte ge dig någon vägledning. Däremot hör jag till den grupp människor som kan stoltsera med högskolestudier inom området ”den demokratiska vägen till att bli galen envåldshärskare”. Det här är första delen som handlar om att lägga grunden och mobilisera stormtrupperna. Del 2 handlar om att skapa ett främlingsfientligt narrativ för att cementera inflytandet, och del 3 kommer att handla om det sista steget som föregår maktövertagandet: normalisering.

Steg 1: ställ människor mot varandra

Det här är fundamentalt. Du behöver en konflikt eller motsättning för att kunna visa dig ”stark”. Hittar du ingen måste du fabricera en, för annars har du ingen möjlighet att manipulera människor till att följa dig. Alla fascistiska partier och grupperingar har det gemensamt att det finns en ”stark man” med i bilden. Bildligt talat. I bokstavlig mening är de ”starka männen” veklingar som är bra på att manipulera andra genom lögner och skrämsel. En väl beprövad lösning är att få en eller flera grupper att känna att en eller flera andra grupper utgör ett hot. Du måste identifiera dem alla för att kunna sätta in dina stötar.

Grupp 1: dina sympatisörer

Det är den här gruppen du söker ditt stöd hos om du på demokratisk väg vill ta makten för att sedan bli envåldshärskare. Flera krav bör vara uppfyllda om du ska lyckas mobilisera dem, och du kan inte fokusera på vem som helst:

De måste vara ganska många. Tillräckligt många för att göra skillnad i ett demokratiskt val. Inte nödvändigtvis så många att enbart deras stöd ger dig en majoritet i ett riksdagsval. Men de behöver vara många nog att synas, och helst även ge dig eller ditt parti en vågmästarroll vilket kan förlama den valda regeringen som då inte kan föra sin politik. (Det leder tack vare din vågmästarroll till att politiken havererar, vilket du kan skylla på de som har makten fast du ligger bakom det.)

De bör vara utsatta och marginaliserade. Om de känner sig svikna av samhället har du en bra grund att jobba vidare på. De söker ofta syndabockar, och du ger dem svaret. Du kan hitta någon de kan skylla sina problem på, och du kan erbjuda dem att bli en del av någonting, eftersom vi alla söker oss till någon form av gemenskap. Människor som går arbetslösa i de delar av landet som förlorat på globaliseringen är ofta mottagliga och villiga att sälla sig till en ny gemenskap. Akta dig däremot för framgångsrika människor som söker sig till dig. De är bara ute efter att ta makten från dig. Släpp in dem, men håll ett öga på dem och kasta ut dem ur ditt parti så fort de gör bort sig på något sätt.

De ska helst vara relativt lågutbildade. Helst av allt ska de vara tillräckligt (välut-)bildade för att kunna läsa och skriva, och kunna föra enklare diskussioner. Men de får inte vara så bildade att de ifrågasätter och reflekterar i onödan. Dels pga det jag skrev ovan (akta dig för pretendenter), och dels för att du i regel inte hittar så mycket stöd bland högutbildade människor. De är svårare att manipulera, och de är sällan marginaliserade så till den grad att de försöker hitta syndabockar eftersom de ofta skapar sig en ny tillvaro. Människor som varken har jobb eller framtid är däremot rena lammköttet för dig. De gör som du säger, och kommer att fortsätta att följa dig även om de mot förmodan skulle börja ifrågasätta dig. De vill nämligen vara kvar i gemenskapen, eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen.

De bör sakna kontaktnät. Ju färre människor de känner, desto bättre. Det innebär nämligen att risken är mindre att de känner människor som är någorlunda framgångsrika och nöjda med tillvaron. Sådana människor är nämligen farliga, eftersom de kan tuta i dina sympatisörer att du bara utnyttjar dem och inte alls kommer att göra någonting bättre för dem om du får makten. I viss mån kan dock kontaktnät vara bra, så länge de består av människor av samma sort. Då kan de sitta i slutna sällskap och hetsa varandra mot den styrande ”eliten” (din ”fiende”, vilket jag snart kommer till) vilket ökar stödet för dig och den politik du säger dig vilja föra.

Kort sagt, det är i de fd brukssamhällena utanför storstadsområdena och ute i glesbygden du i första hand ska söka ditt stöd. Ta hänsyn till de socioekonomiska faktorerna. Det finns en korrelation mellan inkomst och främlingsfientlighet. Likaså mellan bildningsnivå och främlingsfientlighet. Människor med låg bildningsnivå har ofta lättare att bli faktaresistenta än andra, och om det är någonting man som aspirerande diktator har nytta av är det faktaresistenta sympatisörer som aldrig ifrågasätter. Storstadsområdena är däremot svårare att hitta stöd i. Du kan fiska en del röster i de mest utsatta förorterna, men troligtvis är det inte värt besväret. Även marginaliserade och lågutbildade människor har ofta större kontaktnät när de bor i storstadsregionerna, och det minskar dina chanser.

Grupp 2: antagonister

Antagonister är lika viktiga som sympatisörer. Du behöver dem för att kunna kanalisera dina sympatisörers missnöje och hat mot någonting som det land du vill ta över trots allt inte behöver för att överleva. Här behöver vi dessutom definiera två grupper, nämligen primära och sekundära antagonister. De fyller båda sin funktion, men har olika sorts inverkan på dina sympatisörer. De representerar yttre respektive inre hot, och båda är viktiga för att du ska kunna skapa en konflikt.

Grupp 2A: primär antagonist

Den primära antagonisten är den grupp som du vill att dina sympatisörer ska uppleva som ett yttre hot. Inkräktare som kommer utifrån och förstör tillvaron för dina sympatisörer. Även här finns en del kriterier och krav som behöver uppfyllas, samtidigt som den har mycket gemensamt med den grupp du vill ha som sympatisörer.

De måste vara ganska många men inte för många. Tillräckligt många för att synas, men för få för att kunna påverka i t ex ett riksdagsval. Även om de skulle förstå vad du håller på med och börja koordinera sig för att rösta på någon av dina motståndare ska deras röster inte räcka för att skada dig. Men ändå ska de vara många nog för att synas. Helst av allt bör de inte ha rösträtt.

De måste vara marginaliserade och sakna inflytande. Om du börjar hetsa mot någon som är etablerad och har en röst i debatten kommer du att få mothugg. Du får då en motståndare som fått en mänsklig karaktär i dina sympatisörers ögon, och som de kanske kan identifiera sig med. Därför är det viktigt att den här gruppen är längst ner på samhällsstegen. Utbrett bidragsberoende är ett stort plus, eftersom du då kan framställa dem som parasiter som dina sympatisörer på något sätt måste försörja.

De ska upplevas som främmande och annorlunda. Det man inte förstår blir man ofta rädd för, och det är rädslan för det okända som är ditt främsta vapen när du ska manipulera dina sympatisörer. Helst av allt ska deras kultur vara väldigt annorlunda, och de måste behärska det egna landets språk ganska dåligt.

Kort sagt är det i regel nyanlända flyktingar du ska hetsa mot. Människor som sitter fast på flyktingförläggningar runt om i landet, som inte kan ge svar på tal när de angrips och som saknar försörjning. Målet är att avhumanisera dem i dina sympatisörers ögon: de ska inte upplevas som människor. Du slår på någon som ligger, och på så vis försäkrar du dig om att denne inte slår tillbaka.

Grupp 2B: sekundär antagonist

Den sekundära antagonisten upplevs inte som ett yttre hot, utan som ett inre. I dina sympatisörers ögon är de förrädare som hugger dem i ryggen för att kunna bana väg för den primära antagonisten, dvs det yttre hotet. Ditt mål är att misstänkliggöra den här gruppen i dina sympatisörers ögon. Och givetvis finns det en del krav även här:

Dina sympatisörer ska ha svårt att identifiera sig med dem. Tänk på att hela din strategi bygger på att du skapar vi och dem-känslor. Dina sympatisörer ska inte känna att dessa människor är just människor som bara har andra åsikter. Om du tittar på vad dina sympatisörer identifierar sig som och sedan hittar motsatsen, då har du hittat det du vill identifiera den här gruppen som.

De måste vara väletablerade och välutbildade. De ska som sagt vara raka motsatsen till dina sympatisörer, och på så vis kan du peka på dem och anklaga dem för att vara en elit som har väldigt lite gemensamt med vanligt folk. Dvs det dina sympatisörer identifierar sig som. Om de bor i storstäderna är det ett stort plus, för då kan du lägga till det, och odla konspirationsteorin att människor sitter i storstäderna och dikterar vad som ska ske ute i landet. Dina sympatisörer ska gärna känna en form av mindervärdeskomplex mot den här gruppen, och kanske i tysthet önska att de själva var en del av den. I brist på det nöjer man sig med att angripa den. If you can’t join them, beat them.

De är auktoriteter av något slag och kunniga i samhällsfrågor. Journalister, akademiker/forskare, intellektuella, författare och så vidare. Människor som helt enkelt är pålästa och kunniga, och därmed utgör ett hot mot de lögner och halvsanningar som du använder för att skapa hat och rädsla hos dina sympatisörer. Det är inte en slump att alla diktaturer historiskt sett har förföljt den här sortens människor. Varje envåldshärskare vet att lögnens största fiende är kunskap, och strävar därför efter att hålla den i schack.

Sammanfattningsvis är det som jag skrev i föregående stycke potentiella dissidenter som du behöver framställa som en sekundär antagonist. Primärt för att du måste minimera risken att de påverkar dina sympatisörer genom att komma med fakta och resonemang innan sympatisörerna blivit faktaresistenta. Sekundärt för att dissidenterna i sig ska upplevas som ett inre hot som banar väg för det yttre hotet. Dina sympatisörer ska se dem som femtekolonnare som släpper in inkräktarna.

Grupp 2C: kombinerad primär och sekundär antagonist

Om du lyckas identifiera en grupp som består av både grupperna 2A och 2B har du tur, för då kan du förmodligen gå så långt som att iscensätta regelrätta folkmord utan att någon stoppar dig i tid. Allt för ditt höga nöjes skull och för att stärka din egen makt. Det är dock ovanligt med grupper som upplevs som främmande/skrämmande, parasiterande men samtidigt som en elit. Som du säkert förstår är det en omöjlig ekvation, men det handlar inte om hur någonting är, utan om hur någonting upplevs.

Sammanfattning

”Hetsa de lättledda mot de utsatta och misstänkliggör de insatta.”

Det är ett bra motto för den som vill skapa en fascistisk diktatur. Observera dock att det är skillnad mellan rasism och fascism. Det finns inget egenvärde i rasism, utan rasismen är för dig bara ett verktyg som du använder. Rasism är ett bra verktyg för att skapa motsättningar. Med lite tur slår det dessutom båda hållen. Om du får människor av din egen nationalitet att hata människor av andra nationaliteter är det mycket möjligt att det blir en likadan reaktion från andra hållet. Det vill säga att människor av andra nationaliteter börjar hata alla av din egen nationalitet. Då blir det lättare att framställa dem som ett yttre hot, i synnerhet om det uppstår oroligheter och du kan peka finger och visa hur farliga och våldsamma dessa inkräktare är. Det gör att dina sympatisörer blir mångdubbelt fler.

Det var allt för den här gången. Nu har jag förklarat hur du lägger grunden för ett fascistiskt maktövertagande genom att skapa motsättningar mellan olika grupper. Missa inte nästa del: hur du genom desinformation och lögner skapar ett rasistiskt narrativ som främjar en fascistisk utveckling för att öka ditt inflytande.

Kan vi sluta med tramset, tack?

Nu tänkte även jag ge mig in i den senaste debatten om ”åsiktskorridoren”. Ni vet, det där med att Katerina Janouch tydligen inte får uttrycka sina åsikter, vilket hon låter meddela i våra största tidningar efter att hon uttryckt sina åsikter i en tjeckisk TV-kanal.

Flera andra namn inom massmedia håller med och låter i tidningar och andra medier meddela att de känner att de inte har någon möjlighet att uttrycka sina åsikter. Och tydligen anser Janouch att Alexander Wolodarski bör avsättas från sin post eftersom han genom sina åsikter hindrat henne från att uttrycka sina åsikter.

… är inte dessa metadebatter och debatter om yttrandefrihet härliga?

Jag ska sluta raljera nu. Jag tror eller i alla fall hoppas att du förstod min poäng. Gjorde du inte det kan du nog sluta läsa redan nu, för jag tror inte att du kommer att förstå resten heller.

I alla fall, yttrandefrihet innebär att du har rätt att uttrycka dina åsikter, samtidigt som andra har rätt att uttrycka sina åsikter om dig och dina åsikter. Är vi överens?

De har även rätt att diskutera dina åsikter med andra, precis som du har rätt att diskutera deras åsikter med någon. Du får kritisera men får vara beredd på att kritiseras. Du får till och med vara beredd på repressalier för att du uttrycker de åsikter du uttrycker. Precis som du har rätt att inom lagens råmärken utsätta andra för repressalier om de uttrycker åsikter som du inte gillar. Frihet och ansvar går nämligen hand i hand.

Men låt oss nu återvända till Janouch och göra ett försök att nyansera det hela en aning. Jag tänker utgå från antagandet att det Hynek Pallas påstår är sant. Att Katerina Janouch i tjeckisk TV sade det Pallas påstår att hon sade:

  • Pensionärerna är så fattiga att de inte har mat pga invandringen.
  • Folk dör pga långa vårdköer, också pga invandringen.
  • Folk saknar även bostad pga att bostäderna går till invandrarna.
  • Kvinnor våldtas och folk vågar inte gå ut.
  • Poliserna vill inte fortsätta som poliser.
  • Svenskar emigrerar en masse till USA och UK.
  • Svenskar lär sig skjuta för att de (”vi?”) känner sig osäkra.

Dessvärre uttrycker sig Pallas själv på ett sätt som gör mig osäker på om Janouch sade att 75% av flyktingarna är män som ljuger om sin ålder, om att landet är fullt av no go-zoner, osv. Men oavsett vilket är det nu vi kommer till det jag ser som graverande:

Sammanhanget.

Det Janouch sade var nämligen inte avsett för den svenska debatten! Hon sade det i tjeckisk TV. Det var avsett för tjeckiska TV-tittare. För att påverka den tjeckiska synen på invandring (och i andra hand tjeckernas syn på Sverige). Det var alltså inte för att göra ett inlägg i den svenska invandrings- och flyktingdebatten, utan för att svartmåla Sverige och underblåsa främlingsrädsla och främlingsfientlighet i Tjeckien med Sverige som varnande exempel.

Varför vill hon göra det? Är inte det en fråga som borde ställas?

Det hade varit en helt annan fråga om Janouch hade kommit med dessa påståenden i svensk media. Givetvis hade hon fått på skallen då också, men det hade inte upplevts som lika fult eftersom hon då hade gjort det mycket lättare att bemöta hennes påståenden. Och det hade också varit en helt annan fråga om hon hade kommit med saklig och faktabaserad kritik mot Sverige och det svenska systemet i tjeckisk TV. Då hade de tjeckiska tittarna kanske fått en negativ men ändå korrekt bild av Sverige.

Men sammantaget innebär det att hon har ljugit om oss bakom våra ryggar. 

Det är bland annat sammanhanget som gör skillnad mellan att kritisera och att baktala. Kritiserar gör man när man för fram ett kritiskt budskap till den det angår. För man fram samma budskap till någon annan utan den berördes vetskap baktalar man denne. Så enkelt är det.

Men sedan kan vi ju till Janouchs försvar säga att hon trots allt har delvis rätt. Många problem hon lyfter fram existerar faktiskt. Vi har svår bostadsbrist i storstäderna. Människor dör pga vårdköerna. Poliser slutar för att de inte orkar med. Fler känner sig otrygga. Många pensionärer är fattiga. Kanske är det även sant att folk lär sig att skjuta liksom att många emigrerar.

Däremot har Janouch fel om hon tror att allt beror på flyktingar/invandrare.

Polisen går visserligen på knäna. Men det beror kanske på att vi dels har väldigt få poliser per capita i det här landet och dels på att organisationen inte fungerar?

Visst har vi svår bostadsbrist. Men det beror kanske på att vi helt enkelt inte bygger – eller tillåter att det byggs! – tillräckligt många bostäder för att hålla jämna steg med det ökade behovet?

Ja, människor dör pga den svenska vården och på vårdköerna. Men det beror kanske på att vi låter den svenska vårdapparaten leka affär med NPM och andra idiotmetoder som inte fungerar inom vården?

Kanske känner sig fler otrygga. Men det innebär inte att vi är otrygga. Det handlar om en känsla. En känsla som möjligtvis uppstår pga att vissa människor jobbar hårt på att få oss att känna oss otrygga?

Folk blir fortfarande våldtagna. Däremot betyder en ökning av anmälda våldtäkter inte en ökning av faktiska våldtäkter, utan snarare på en ökad benägenhet att anmäla. Och glöm inte att en stor del av både våldtäkter och misshandel sker i nära relationer.

Att det finns många fattiga pensionärer är inte heller värt att orda om. Det stämmer. Men pensionerna finansieras inte på samma sätt via skattsedeln som flyktingmottagningen gör, utan genom öronmärkta pengar. Pengarna börjar ta slut för att pensionssystemet är felaktigt utformat. För att inbetalningarna under tidigare år grundat sig på antagandet att man normalt lever i ca 5 år efter pensionen, och inte 25-35 som är fallet med dagens pensionärer. För att pensionsåldern 65 år sattes då vi normalt levde till 70, och inte till 90 som idag.

Påståenden som att fler emigrerar och lär sig skjuta är kanske också riktiga. Men lär man sig skjuta för att man känner sig otrygg? Vi lever inte i Texas, så även om man kan skjuta kan man inte som vanlig medborgare gå beväpnad. Och att börja skjuta på misstänkta inbrottstjuvar i sitt eget hem är kanske inte heller någonting som man överväger bara för att man tar vapenlektioner (det skulle nämligen sluta med ett längre fängelsestraff än för den som bröt sig in och blev beskjuten). Och emigrerar man verkligen till USA eller Storbritannien för att man känner sig otrygg i Sverige? Att emigrera är ett stort projekt, och kanske snarare någonting man gör för att man vill ha nya upplevelser och/eller ge karriären en skjuts?

 

Fel, fel, fel och fel, osv. Det är kanske så enkelt att Katerina Janouch förstår sakernas tillstånd men inte orsakerna? Och att hon därmed borde låta andra dra slutsatserna om varför saker och ting är som de är istället för att sitta och fantisera i tjeckisk TV?

Audi med fingrarna i kakburken

Ikväll såg jag någonting som fick mig att haja till en aning: Audi Sverige samarbetar med Kakan Hermansson. Ni vet, programledaren som inte gillar poliser och gärna använder uttryck som ACAB/ACAP (All Cops Are Bastards/Pigs). Ett lysande beslut från Audis sida och deras potentiella kunder uttryckte sitt gillande i horder.

Nej, naturligtvis inte. Man kan väl säga som så att det dök upp en del kritiska kommentarer till inlägget på Audi Sveriges Facebook-sida. En del. Några hundra, ungefär. Till en början försökte de hantera kritiken med den dokumenterat sämsta kända metoden: i form av ett copypasteat standardsvar.

Men nu har någon tydligen sent omsider vaknat till hos Audi. Inlägget är borta från sidan på Facebook. Sidan på deras webbplats ligger däremot kvar.

Så vad gick fel då? Jag tror att det grundläggande misstaget var att de inte fokuserade på sin målgrupp. Volvo körde en lyckad kampanj med Zlatan. T o m jag som är fullständigt ointresserad av både bilar och fotboll vet att Zlatan är en framgångsrik fotbollsspelare (och jag vet givetvis också att Volvo är ett bilmärke). Där finns det förmodligen en ganska stor gemensam målgrupp. Människor som dels gillar bilar och dels gillar fotboll. Så kombinationen Zlatan + Volvo + svensk natur var ganska klockren för Volvos varumärkesbyggande.

Förmodligen tänkte Audi i samma banor. Men fel. Väldigt fel.

Audi är ett premiummärke. Det är BMW, Mercedes och Audi som gäller för de som har råd med någonting bättre än en Volvo men samtidigt inte har stålar nog för en Porsche. Det är alltså inte riktigt samma människor som Volvo-ägarna, även om det finns ett överlapp mellan målgrupperna. Många som har råd med Volvo kan göra sig råd att skaffa en Audi. Och många Audi-ägare känner att de kan visa sig i en Volvo utan att skämmas.

Däremot är det inte riktigt samma målgrupp som ser upp till Kakan Hermansson. Arga unga vänstermänniskor och radikalfeminister har i regel inte en Audi på första plats på önskelistan. Det finns i och för sig en sekundär målgrupp, och det är de människor som gillar Kakan för hennes polishat. Men vill verkligen Audi rikta sig så tydligt mot människor som ofta är kriminella? Troligtvis inte. Och det har man nu på Audi insett: deras målgrupp – som blir det som definierar deras varumärke – är inte unga radikala vänstermänniskor, och inte heller kriminella. Börjar de förknippas med dem kommer de att tappa premium-kunderna, och sedan kommer Audi att jämställas med Volkswagen och Skoda.

Min gissning är att sidan på deras webbplats också kommer att försvinna inom en inte allt för avlägsen framtid. Audi har inte råd att ha den kvar.

”Men all uppmärksamhet är ju bra uppmärksamhet, och det har de fått” kommer kanske någon att säga nu. Sorry, men det stämmer inte. Den som jobbar med reklam, kommunikation, marknadsföring och liknande vet att det definitivt finns uppmärksamhet man inte vill ha. Det här är ett exempel.

One size fits all?

Jag tänkte spinna vidare lite på det jag skrev om dilemmat som uppstår för en organisation när de ställs inför att antingen utveckla egna system eller köpa in färdiga: ”one size fits nobody”. Passar det färdiga systemet perfekt? Är det för stort? För litet? Eller är passformen inte riktigt rätt?

Det här är inte tänkt som något debattinlägg, utan mer ett sätt att illustrera problematiken med färdiga lösningar kontra egna för att göra den tydligare.

Eget eller färdigt?

Slide1.PNG

Ett eget skräddarsytt system som passar perfekt, eller ett färdigt system? Skissen ovan visar ytterligheterna. (Eller worst case scenario, man köper in någonting som inte används utan bygger ett eget…)

Nyckeln i figurerna nedan är överlappet. Det representerar den färdiga funktionaliten out of the box. Det vi får från leverantören. Det vi köper. Den blåa cirkeln är det system som införs i organisationen – det kan vara färdigt och det kan vara egenutvecklat, eller en kombination. Den orange cirkeln är det vi köper. Cirklarna ihop är totalkostnaden.

Exempel 1: perfect fit

Slide2.PNG

Best case scenario. Systemet passar oss perfekt, och utnyttjas fullt ut. Ingen funktionalitet saknas, men inte heller finns det någon överflödig funktionalitet. Det tänker vi oss när vi hör ”färdig lösning”. Det blir dock svårare ju mer specialiserad verksamheten är. Handlar det om standarduppgifter finns det däremot bra exempel. Office-paketet är ett: få använder det fullt ut, men i stort sett allt som ingår används av någon eller några. Och i princip ingen funktionalitet saknas.

Exempel 2: passar väl sisådär…

Slide3.PNG

Det här händer. Troligtvis har man velat köpa in ett färdigt system för någonting det inte finns färdiga lösningar för, och valt något man tror kan fungera om man bygger om och bygger till. Resultatet blir att man lägger mycket tid och resurser på införandet, men när det är klart återstår väldigt lite av det man köpte. Plus att det kanske inte är optimalt för den egna verksamheten. (Se föregående inlägg.)

Exempel 3: enkelt system som byggts ut

Slide4.PNG

Ett bra alternativ om man har egna utvecklare? Man får någonting att bygga ut. Det blir väl anpassat för den egna verksamheten, men bara en del av systemet supportas troligtvis av leverantören. Vill man skala upp får man själv betala för utvecklingen, och risken finns för att man skapar beroenden i organisationen.

Exempel 4: stort system som används till viss del/skalas ned

Slide5.PNG

Ett vanligt scenario? Ett färdigt system som kan mycket, men som ingen utnyttjar fullt ut? Man får mer än man behöver, men behöver inte utveckla eller anpassa det själv. Och det blir lätt att skala upp och införa nya funktioner i framtiden.

Exempel 5: hyfsad passform

Slide6.PNG

När vi köper in större system från större leverantörer hamnar vi kanske här om vi har ett bra underlag med tydliga krav och verksamheten inte är allt för unik. Med stor sannolikhet finns det inget system som har precis det vi efterfrågar och inte heller innehåller sådant som inte behövs. Men i det stora hela är det en bra avvägning där det inte krävs så mycket extra utvecklingsarbete och man inte heller får sådant som inte används.

Det jag tycker är värt att reflektera över när man köper in färdiga lösningar är det här ”överlappet”. Det visar hur mycket av den färdiga lösning man köper in som sedan införs i verksamheten. Det är det man får för pengarna. Därefter kommer egenutvecklingen. Är den väldigt stor i förhållande till överlappet är det inte ett standardsystem man inför, även om det var ett sådant man ursprungligen köpte in.

Om jag skulle rangordna dessa scenarion från bra till mindre bra skulle jag välja den här ordningen:

  • 1: precis rätt för verksamheten.
  • 5: kan med lite jobb anpassas och skräddarsys.
  • 4: har mer än man behöver, men ger någonting att växa i.
  • 3: ett hembygge med färdig lösning som grund.
  • 2: det bidde en tumme.

Nu vill jag dock poängtera att den här rangordningen är utifrån verksamheten jag själv jobbar i. Den är väldigt teknikberoende, specialiserad och har dessutom egna utvecklare (bl a Yours Truly) och drifttekniker. Men uppställningen kan kanske vara intressant när man tittar på system att köpa in?

Bekvämlighetsorienterar du?

Idag läste jag en väldigt intressant artikel i CIO om huruvida man ska utveckla egna system eller köpa in standardlösningar. Är hembyggena skräddarsydda system, eller uppfinner man bara hjulet på nytt? Vad är core business och vad är stödsystem? Eller gäller det omvända ibland? Att man bekvämlighetsorienterar sin verksamhet genom att köpa in färdiga system?

För min egen del är dessa frågor väldigt aktuella just nu. Dels för att jag har jobbat med utveckling inom IT i olika former sedan 90-talet, dels för att vi nu håller på att genomföra en omorganisation på min arbetsplats och dels för att trenden går mot att man outsourcar och köper in färdiga lösningar i allt större omfattning. Standardlösningar är populära.

Det finns dock ett förbehåll: att fler gör samma sak innebär inte att de gör rätt.

Svårigheten ligger i avgränsningarna, vilket tas upp i IDG-artikeln. Den tar dock bara upp en avgränsning, och det är den mellan stöd- och kärnverksamhet och följaktligen vad som är stöd- respektive kärnsystem. För Posten hör logistik till kärnverksamheten, för IKEA är kärnverksamheten inköp och försäljning, och så vidare. Du förstår nog resonemanget.

Men samtidigt finns det fler frågor som behöver svar.

  • Vad är ett standardsystem?
  • Vad innebär ”färdigt” system?
  • Var går gränsen mellan integration/anpassning och utveckling?

Det är enligt min åsikt de här tre frågorna som gör att många satsningar där man köper in färdiga standardsystem inte alltid blir som man har tänkt. För det finns många exempel på det. Läs gärna artikeln i CS om hur det gick för polisen när de skulle gå från halvfabrikatet Pust Java till ”standardsystemet” Pust Siebel. (Tl;dr: åt helvete.) Så låt oss nu titta på de här tre frågorna.

Vad är ett standardsystem?

Det är en intressant fråga. Ställ den till fem olika personer som jobbar med IT i någon form, och det är mycket möjligt att du får fem olika svar. Men om vi ska enas om en vag definition kan vi väl säga att det är ett system som funnits ett tag och har förhållandevis många användare/kunder, och som går att driftsätta nästan out of the box. Windows-familjen är standardsystem. SQL Server är standard. Office-paketet är standard. De har funnits i många år och är beprövade, och man behöver i princip bara öppna en image eller DVD och köra ”Setup.exe”. I teorin i alla fall. I praktiken är det lite mer jobb.

Vad innebär ”färdigt” system?

Där är dilemmat samma som ovan. Svaret beror på vem du frågar. Det är ett system som redan finns och som någon använder. Ungefär som i fråga om vad ett standardsystem är. Grundfilosofin är i alla fall att man inte ska behöva utveckla någonting eget, utan att någon annan redan har gjort arbetet. Allt man behöver göra själv – eller mera troligt hyra in en eller annan konsult (upphöjt i X) att göra – är att driftsätta, integrera och anpassa för den egna verksamheten.

Var går gränsen mellan integration/anpassning och utveckling?

Återigen en fråga utan ett entydigt svar. Det beror på vem du frågar. Vilket i regel leder till att man frågar den som ger det svar man helst vill ha. För det är nu vi kommer till själva stötestenen och det som gör att jag ofta ifrågasätter filosofin med standardsystem och färdiga lösningar: en del av det arbete som görs för att få snurr på dem är utvecklingsarbete (aka ”systemintegration”). Visst, systemet i sig skulle nog fungera om det inte vore för att verksamheten har andra system som det ska fungera med. Ju större verksamhet, desto mer jobb krävs för att få ihop grejerna. Men i ett vakuum fungerar det så klart.

Det var de tre frågorna, och jag har inte sett något tillfredsställande svar på någon av dem. Men varför? Enligt min åsikt för att det ofta är svårt att dra en klar och tydlig gräns mellan stöd- och kärnverksamhet. Det finns alltid en gråzon och i denna olika system och funktioner. Ju lättare verksamheten i sig är att klassa som en ”standardverksamhet”, desto mindre blir visserligen gråzonen. Coop Forum och ICA Maxi är förmodligen väldigt lika varandra. De har samma kärnverksamhet, de har samma behov och därmed kan de troligtvis använda samma system för stödverksamheten. SAS, Finnair och Lufthansa kan förmodligen också använda sig av ungefär samma system eftersom de gör samma sak: frakta resenärer och bagage till samma plats. (Medan KLMs kärnverksamhet verkar vara att via Schiphol skicka resenärer och bagage vidare till vitt skilda destinationer.) Ju fler aktörer som konkurrerar med varandra, desto troligare är det att det finns färdiga lösningar och standardsystem. Men ICA eller COOP kan inte använda samma stödsystem som SAS eller Lufthansa. Visserligen har de alla ”kunder”, men de har helt olika sorters kundrelationer. Standardisera på det viset, och vi kommer behöva boardingkort till mejeridisken på ICA.

I takt med att en verksamhet blir mer specialiserad växer gråzonen mellan stöd- och kärnverksamhet. I synnerhet om de har system som är integrerade med varandra. 

Det beror på att det helt enkelt inte finns system som sedan tidigare är byggda för den verksamhet de ska användas i. Därför gick det åt fanders med Pust Siebel för polisen. Vad polisen behövde var ett system avsett för polisarbete. Men ledningen valde i sin iver att standardisera att införa ett CRM-system (Customer Relationship Management) och försöka anpassa det för polisarbete. Och de missade det mest avgörande – polisarbete är kärnverksamhet inom polisen. Det var alltså inte fråga om ett stödsystem. Men förmodligen var Siebel om inte det bästa så i alla fall ett av de bästa alternativen bland de färdiga lösningar/standardsystem som fanns. Men för polisens arbete finns det inte några standardsystem, eftersom deras verksamhet är unik. Plus att det förmodligen saknades kompetens för att upphandla ett lämpligt system för verksamheten.

Bekvämlighetsorienterar du din verksamhet?

Att göra som polisen gjorde och införa ett system som inte är avsett för ändamålet och sedan försöka anpassa verksamheten efter systemet är ett bra exempel på det jag kallar bekvämlighetsorientering. Med det menar jag raka motsatsen till kundorientering. Att man utgår inte från kundens och kärnverksamhetens behov, utan från den egna IT-organisationens bekvämlighet. Att man försöker anpassa kärnverksamheten efter processerna, som i sin tur anpassas efter systemen vilka anpassats efter stödfunktionernas önskemål, istället för att anpassa stödfunktionerna efter systemen som anpassats efter processerna vilka i sin tur anpassas efter verksamheten. (Därför köper vi gärna onyttig hämtmat till fredagsmyset, eftersom det är bekvämare än att vi ställer oss och lagar någonting eget som vore nyttigare både för plånboken och kroppen.)

Men missförstå mig nu inte. Jag argumenterar absolut inte för att man ska ägna sig åt onödig utveckling där det redan finns fungerande lösningar. Bara en spritt språngande galen CIO skulle gå med på att låta utveckla ett eget ordbehandlingsprogram för att kärnverksamheten är missnöjda med MS Word. Men när systemen når en grad av storlek och komplexitet som innebär att det bara finns en handfull – eller inga – exempel på andra system och verksamheter av samma slag är det inte längre lika uppenbart. Det beror på din verksamhet. Kan du räkna upp flera konkurrenter som det går bra för finns det troligtvis lösningar du kan köpa in och använda. Men vilken verksamhet i Sverige som inte är polisen har med framgång använt Siebel för polisarbete? Den frågan ställdes nog inte.

Dessutom krävs det vass upphandlingskompetens för att köpa in färdiga lösningar. Du kan inte upphandla det du inte själv kan bygga, för då kan du inte heller kravställa det. Så kompetensen för att bygga eget krävs i vilket fall som helst. Kan du inte kravställa det du ska köpa in får du ditt eget Pust Siebel på halsen.